Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Bokrecension: Elisabeth Åsbrink gör en lysande upptäcksfärd genom svensk idéhistoria

Elisabeth Åsbrink utforskar svenskheten genom ett sextiotal miniessäer om ord.
Elisabeth Åsbrink utforskar svenskheten genom ett sextiotal miniessäer om ord. Foto: Eva Tedesjö

Trots ett mörkt stråk drivs Elisabeth Åsbrinks upptäcktsfärd genom svensk idéhistoria av lust och språkglädje, skriver Anders Rydell om ”Orden som formade Sverige”.

I en av texterna i Elisabeth Åsbrinks bok ”Orden som formade Sverige” ställer hon frågan om Volvos reklamfilm ”Made by Sweden featuring Zlatan” från 2014 hade kunnat sändas femton år tidigare. Resonemanget utgår från ett citat av Zlatan vid samma tid: ”Om jag ska lyckas måste hela laget göra sitt jobb”. En mening som fångar tidsandan. I reklamfilmen framträder Zlatan som solitär – ett JAG som står starkare än kollektivet. Filmen hade inte varit möjlig femton år tidigare, menar Åsbrink. Under dessa år förändras Sverige, privatisering och individualisering går hand i hand. 

Åsbrinks resonemang får mig att ställa samma fråga om hennes bok. Sverige har förändrats även på andra sätt. Hade denna bok skrivits för tio eller tjugo år sedan? Troligen inte. 

Boken, och ämnet, äger sin laddning på grund av vart vi står just nu. Dagar inför ett val där ett parti med rötter i nynazismen kan bli Sveriges största. Men också i en tidsanda som är maniskt besatt av identitet och värderingar. En sjuka att definiera ”det svenska” har smittat det poliska samtalet. ”I Sverige hälsar man på varandra”, dundrade Stefan Löfven häromåret efter att miljöpartisten Yasri Khan inte tagit en kvinna i hand. Går det inte invända att det är mer utmärkande svenskt att helst inte hälsa över huvud taget?

Vem ska bestämma vad som är svenskt – och därmed vem som är det? Runor, kåldolmar, snapsvisor, Skansen, Ikea –  är det typiskt svenskt?

”Orden som formade Sverige” ger inga självklara svar på dessa frågor eftersom dessa frågor inte kan besvaras på något enkelt sätt. Att göra det vore att gå i nationalisternas fälla. 

Ett genomgående tema är hur ord och företeelser förändras över tid.

Åsbrinks utgångspunkt att i stället närma sig ämnet utifrån ett sextiotal miniessäer om ord är därför både sympatiskt och lysande. Trots att ett mörkt stråk går genom hela boken är den skriven med lust och språkglädje, där läsaren får följa med Åsbrink på en idéhistorisk upptäcktsfärd genom svensk historia. Ibland går det pedagogiska anslaget för långt, som när författaren anser det nödvändigt att förklara Vietnamkriget. 

Genom att dissekera en mosaik av citat, talesätt, sångtexter, sportreferat, dikter, slogans och hashtaggar försöker Åsbrink utröna vad dessa säger om Sverige, svenskhet och svenskarna – om något alls.

Bokrecension: ”1947” av Elisabeth Åsbrink 

Anslaget är brett, från medeltida landskapslagar till #metoo. Men merparten, två tredjedelar, av boken tillägnas 1900-talet och framåt. Många begrepp är välkända: ”Land ska med lag byggas”, ”Den svenska avundsjukan”, ”Den blomstertid nu kommer”, ”Alliansfrihet”, ”Den glider in i mål”. Åsbrink söker ordens ursprung, vänder och vrider på perspektiven. Men lika ofta är orden bara utgångspunkt för vidare idéhistoriska funderingar. 

Ett genomgående tema är hur ord och företeelser förändras över tid. Åsbrink formulerar kärnan i tre meningar: ”Språk är makt. Ord är spett som bänder upp verkligheten. De kan stjälas, tas i beslag, de kan tömmas på sitt innehåll och fyllas med ett annat.”

Det som en gång betraktas som främmande blir ursvenskt –  som hockey. När sporten importerades från Nordamerika i början av förra seklet betraktades den som ett hot mot bandyn. 

”För min del är jag glad att upplevt de fria isarnas friska lek, bandyspelet, och icke drillats i de skräniga ispalatsens nattliga varieténummer, hockeykonsten”, skrev en svensk sportjournalist surt 1920.

Den intelligenta svenska bandyn (egentligen hämtad från England) ställdes mot den korkade och skräniga hockeyn från Nordamerika. Men plötsligt hände något då hockeyn kopplas samman med vikingaleken ”Knattlekir”. Naturligtvis en ren historieförfalskning, men Tre kronor blev något av det svenskaste som finns – vikingar på is. 

”Orden som formade Sverige” är inte en objektiv ordhistorisk uppslagsbok, urvalet och perspektivet är högst personligt. Den som tidigare läst Elisabeth Åsbrink kommer känna igen sig. Hon återkommer till judisk identitet, svenskodlad rasism och vår komplicerade relation till andra världskriget. Kvinnor som ofta glömts bort eller förminskats av historieskrivningen lyfts fram – Margareta Valdemarsdotter, Lina Sandell, Britt Lindeborg. 

Perspektivet är också i någon mån också sydsvenskt, den dansk-svenska relationen ges betydligt mer plats än den med andra grannländer. I ett mer objektivt perspektiv hade det finsk-svenska givits större utrymme. 

Nationalister vill gärna betrakta svenskhet som en hård fast kärna, något orubbligt. Åsbrink visar att identitet snarare är som maneterna i Tranströmers ”Östersjöar”

Mycket av det som uppfattas som svenskt beslår Åsbrink som danskt långods, från landskapslagar till Bergmans filmestetik. Det är ofta roligt, som när Åsbrink i kapitlet ”Danskjävlar” utforskar det djupa hatet mellan folken: ”Trots sitt utomordentliga skarpsinne hinner dansken i själfva verket sällan fram till epokgörande nya tankar”, som statistikern Gustav Sundbärg skrev i början av 1900-talet. Till skillnad från svenskens rena stora tankar tänker dansken i ”konstmässigt snirklade spiraler”. 

Precis som med hockeyn, med andra ord. Det svenska är rent och naturligt, det främmande konstmässigt och tillgjort. Det är dock ett skratt som fastnar i halsen när man betänker att det är just sådana föreställningar som ligger till grund för Sverigedemokraternas politik, inte minst på kulturområdet. 

Finns då något typiskt svenskt? ”Orden som formade Sverige” är inte en bok som endast sticker hål på uppblåsta myter om svenskhet. Åsbrink gör det inte så enkelt för sig, snarare rör det sig om ett utforskande och sökande som också är hennes eget. Vissa föreställningar spricker under luppen, andra håller – som den unikt höga mellanmänskliga tilliten.

Läs mer: Elisabeth Åsbrink lämnar Svenska Pen – ”Arbetsbördan blev för hög” 

Åsbrink skakar inte om grunden för svensk identitet men hon lösgör den i kanterna. Gräver omsorgsfullt upp rötterna och får oss att inse hur bräcklig denna skapelse är.

Nationalister vill gärna betrakta svenskhet som en hård fast kärna, något orubbligt. Åsbrink visar att identitet snarare är som maneterna i Tranströmers ”Östersjöar”, för att i bokens anda beskriva det med en av svenska språkets mest berömda versrader: ”tar man upp dem ur vattnet försvinner all form hos dem”. 

Elisabeth Åsbrink är medarbetare i DN. Hennes bok recenseras därför av Anders Rydell, författare och kritiker i SvD. 

SAKPROSA

Elisabeth Åsbrink 

”Orden som formade Sverige”

Natur & Kultur, 343 sidor 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.