Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Bokrecension: Elsa Grave full av frihetslängtan

Författaren, bildkonstnären och poeten Elsa Grave (1918–2003).
Författaren, bildkonstnären och poeten Elsa Grave (1918–2003). Other: Charlie Gustavsson/IBL

Elsa Grave är poeten, prosaisten och dramatikern som förebådat nästan allt vi tar för givet i den samtida svenska litteraturen och kulturdebatten. Hon skulle ha fyllt hundra i år. Anna Hallberg läser fyra böcker av och om Grave, och jublar.

Antologier

Elsa Grave

"Dikter"

urval och förord: Eva Lilja, 449 sidor

"Pjäser"

urval och förord: Angelica Ahlefeldt-Laurvig, 372 sidor

"Prosa"

urval och förord: Kristina Hallind, 444 sidor

Norstedts

"Fjorton röster om Elsa Grave"

Kristina Hallind, Eva Lilja, Anna Wieslander, Anna Pia Åhslund (red.)

Ellerströms och Elsa Grave-sällskapet, 187 sidor

”Men det är ju så JÄVLA BRA!”. 

Jessika Gedin ser ut som en korsning mellan en tonåring som äntligen funnit sin subkultur, och en nyfrälst yogainstruktör. Ansiktet strålar och håret liksom hoppar, det är som om luften omkring henne vibrerar. "Jaa...", säger jag. Och tänker att det vet väl alla som har något med litteratur att göra, att Elsa Grave är bra. Men så är det inte. 

Vi sitter i tevehuset och väntar, jag är där för att säga något litet om Elsa Grave, som skulle fyllt hundra den sjuttonde januari i år. Olika personer avlöser varandra i sofforna. Av dem är det några som liksom programledaren Jessika Gedin precis har läst Elsa Grave för första gången och alla har samma lyckorusiga blick: Uppfordrande. Nyfiken. Entusiastisk. De är spralliga som terrier. Inga djur kan se lika ivrigt glada ut som hundar. 

Den energin, inte sällan kopplad till djur och deras sätt att vara, sprakar i hela Elsa Graves författarskap. Djuriskt, vildsint, roligt och dynamiskt. Men aldrig gulligt och inte domesticerat. Graves "Marulksmoder", som beskrivs i dikten "Djuphavsmaskerad", har "halvvakna djuphavskäftar" och är inget man vill ha som husdjur. 

Snarare är det vi människor som är tuktade – "vi är samhällets sammetsmjuka knähund", skriver Grave. Vilket kan låta vilsamt. Men i ett författarskap som drivs av expansiv frihetslängtan förstår man att det inte är en komplimang. 

Elsa Grave föddes 1918 i nordskånska Nyvång. Hon har gett ut 18 diktsamlingar, 5 prosaböcker och 10 pjäser. Hon var också utbildad och aktiv som bildkonstnär. För den som vill stifta närmare bekantskap med Graves biografi är det fint att läsa vänboken som Elsa Grave-sällskapet gett ut i samarbete med Ellerströms. 

Aase Berg har skrivit en mycket aasebergsk text ("Mor morrar. Den vilda modern och djuren i Elsa Graves poesi) om Graves identifikation "med den vrålande vargen istället för den hulkande madonnan". Per Gahrton har skrivit en mycket pergahrtonsk text ("Elsa Grave och det gröna tänkandet") om Graves miljöaktivistiska engagemang. 

Och vänner, litteraturvetare och andra bidrar till att teckna en sammansatt bild av den ständigt svartklädda, alltid cyklande Elsa Grave som skrev på nätterna och bodde i ett stort hus utanför Halmstad: "aningen förfallet i en övervuxen trädgård och fyllt av katter". Som Per Helge skriver i texten "Möten med diktardrottningar". 

Man får veta en del om Graves liv som ensamstående mor till tre döttrar, men också om hur hon svängde sig i kultureliten – "det talades om att hon skulle bli medlem i Svenska Akademien efter Gunnar Ekelöf" – och stod som förebild till den blinda poetissan i Harry Martinsons "Aniara" och gick ner i spagat på kulturfesterna. 

Författarporträtt är förföriska. Ibland öppnar de ingångar, men de kan lika gärna stänga dem. Om man exempelvis inte går igång på Aase Berg eller Per Gahrton, ska man då läsa Elsa Grave? 

Ja, det tycker jag. Eftersom författarskap i praktiken är mer mångfasetterade än de tidsbundna tolkningarna av dem. Nu bjuds ett ypperligt tillfälle att på egen hand skaffa sig en uppfattning om Elsa Graves verk. I samband med hundraårsjubileet har Norstedts gett ut tre vackra urvalsvolymer med Elsa Graves dikter, pjäser och prosa. Det är sällan samlingsutgåvor är särskilt läsvänliga i praktiken. Bra som referens, ja. Njutbara för läsning, inte ofta. 

Därför är det glädjande att de här böckerna faktiskt funkar. Sättningen är lätt och luftig, snygg och balanserad, texterna kommer fram. Det är bra gjort. 

När jag börjar läsa novellerna i "Den blåa himlen" (1949) har jag precis läst ut Andrea Lundgrens nyutkomna novellsamling "Nordisk fauna" – och häpnar. Bildspråket, sagotonen, metamorfoserna mellan djur och människa, dragen av gotik och dunkel symbolism, så mycket hos de båda ligger nära varandra. "Jag tog hennes händer, de grävde sig genast ner i mina som små mullvadar", skriver Grave med en liknelse som också hade varit självklar hos Lundgren.  

Om man vill kan man dra en linje i svensk prosa över Elsa Grave till Mare Kandre, Christine Falkenland, Lina Hagelbäck och Andrea Lundgren. Ett slags mörka förvandlingsberättelser med ett sugande undertryck. Här väljer kvinnorna erotiken före konvenans och familj. Det är inte gratis, men gestaltas alltid övertygande som av ett nödvändigt tvång. 

I romanen "Luciafirarna" (1959) befinner sig huvudpersonen Malva tillsammans med sin son på en ö i Medelhavet. Maken är militärläkare på en annan ö, vilket fått flertalet uttolkare att se samband mellan Graves stipendievistelser på Capri och hennes mans läkartjänst i Korea under samma tid. Mellan dessa öar och människor, män och kvinnor, utspelar sig hur som helst kraftiga sammandrabbningar, stormar och förlisningar. Symboliska såväl som bokstavliga. Här utsägs också denna mening, som så många gånger därefter turneras i Graves poesi: "Alla mödrar är djävlar". 

I den avslutande och betydligt kortare romanen "Medan vi låg och sov" (1966) märks det att Grave också är dramatiker. Ett tätt familjedrama äger rum kring en gård i beredskapstidens Sverige. Romanen inleds med "fientliga plan" över himlen, och avslutas med att "en svart bil" anländer, varpå en av familjemedlemmarna försvinner. Hemmet är ingen säker plats, ändå är det gång på gång dit författarskapet återvänder. "Kanske är det dessa problem min bok handlar om – mödrar o barn i alla åldrar – framförallt mödrar", skriver hon i ett brev om boken. En formulering som skulle kunna gälla för hela författarskapet. 

En av centralgestalterna i "Medan vi låg och sov" är en skrikande påfågelhanne som blivit ensam kvar. (Honan "var grå och oansenlig och spände inte ut stjärten", varför hon såldes.) En liknande ensam och olycklig påfågelhanne tjuter i pjäsen "Påfågeln" (1951) som inleder urvalet med Graves dramatik. 

Vill man fortsätta dra linjer från Graves författarskap in i samtiden – och det vill man, eftersom det är en skam att hon är så frånvarande i det allmänna medvetandet, det är på tiden att hon skrivs in i litteraturhistoriens mittfåra – kan man i dramatiken tänka sig ett spår som går från Elsa Graves pjäser. Det fortsätter över Erik Beckmans dramatik, krokar i Kristina Lugns och Martina Montelius ångestrasande humorspel, får med sig något av Sara Stridsbergs blodiga feminism och rinner vidare till en, faktiskt ganska närbesläktad, dramatiker som Malin Axelsson. 

Dock. Oavsett Elsa Graves kvaliteter som bildkonstnär, dramatiker och prosaist, är det som poet hon är som mest briljant. I dikterna framkommer hennes musikaliska säkerhet, rytmen och ljudbilden är självklar och nyanserad. Bilderna kan vända på en femöring. Bottenkänslan lodas lika elegant som hon svingar sig upp till euforisk luftighet. Man har aldrig tråkigt när man läser och det är lätt att glömma att dikterna är flera decennier gamla. 

Eva Lilja, som svarar för diktvolymens urval och förord, har gjort ett stort arbete. Dessvärre är jag inte helt säker på att jag tycker om det. 

2004 gav Norstedts ut Elsa Graves "Dikter", en samlingsutgåva sammanställd av Ingvar Holm. Här presenteras urval ur alla 18 diktsamlingar, kronologiskt och med ett avslutande register. Kanske har det faktum att denna bok redan existerar, bidragit till att Lilja valt ett annat tillvägagångssätt. 

Hennes urval är generösare och mer omfattande, och organiserat i sju tematiskt komponerade delar. Först ett "Intro", som vill "ge en mjuk existentiell inledning". Därefter följer: "Om begäret", "Luftforeller", "Föda och döda", "Nödlägen", "Apokalypser" och "Hemma". Man kan säga att hon därmed har kuraterat författarskapet, grupperat det i sviter som hänger samman. 

Snyggt, överskådligt, harmoniskt. Men också hopplöst för nya läsare, då boken saknar index och det är lätt att gå vilse i de olika delarna. Jag tänker att det är frestande för en litteraturvetare som Lilja, som sysslat länge och ingående med Graves författarskap, att vilja delge sina läsefrukter till oss andra: Titta här! Och här! Och här!

Det är inte oävet, och jag kan se att metoden har sina förtjänster. Till exempel framkommer just mjukare och mer existentiella sidor hos Grave. Bilden av en grovyxig surrealist-rabulist bleknar, dikterna tar plats och sjunger. Ändå kommer jag inte ifrån den irriterande känslan av pedagogisk överstyrning och dominans. Skulle man gjort så här med Tomas Tranströmers samlade dikter? Med Gunnar Ekelöfs? Jag undrar det. 

Nåväl. Läser man Eva Liljas urval förstår man vilken helgjuten poet Elsa Grave är, och det är ju ändå det som är meningen. 

För de områden som upptar den allra nyaste samtidspoesin, är Elsa Graves dikter närmast parodiskt aktuella. "Eko-poesi", check. "Gurlesk poesi", check. "Återförtrollning" (som var temat för senaste Stockholms poesifestival), check. Och samtidigt, i dessa ny-aktivistiska metoo-tider: en alldeles uppenbar politisk medvetenhet. Check där också. 

Ändå säger dessa klisterlappar så lite om vad som faktiskt försiggår i Graves poesi. Jag skulle vilja citera något så ni själva får se och höra vad som händer, men alla dikter är för långa. Då jag likväl tycker att sista ordet måste gå till dikten, klipper jag helt självsvåldigt ut en liten bit ur "Vallmo" som står i samlingen "Isdityramb"(1960). Jag vet inte om den är representativ, eller tillhör Elsa Graves bästa, men jag tycker om den:

 

Så vitnar jag in

mot trädens skelett

och blad slår ut

i svarta slingor

vaggande stilla

som alger på regnmolnens kanter

och under nattens rot

växer en okänd moder

med en marulks blick

mörk som vallmon

där jorden djupnar