Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Bokrecension: En ”Generation X” att himla med ögonen åt

Douglas Couplands ”Generation X” kommer nu i ny svensk utgåva.
Douglas Couplands ”Generation X” kommer nu i ny svensk utgåva. Foto: Thomas Dozol

Den var boken som definierade en generation och kallade den X. Douglas Couplands roman kommer nu i ny svensk utgåva. Greta Thurfjell, som var minus tre år gammal när boken först kom ut, känner igen sig alltför väl.

Douglas Coupland sade i en intervju 1991 att han ville definiera sin egen generation. Han ville slippa bli ihopklumpad med de ”baby boomers” som föddes på fyrtiotalet (på svenska ömsint refererade till som ”köttberget”): ”Vi är trötta på alla dumma etiketter, vi är trötta på att marginaliseras på våra värdelösa jobb, och vi är trötta på att andra berättar för oss hur vi är.”

Tillåt mig att himla med ögonen! Det låter inte bara exakt som något en företrädare för min egen generation hade kunnat säga, utan som något en företrädare för vilken generation som helst hade kunnat säga.

Läs mer: Douglas Coupland letar dubbelgångare till van Gogh

Till Douglas Couplands försvar avsade han sig snabbt ansvaret som talesperson för sin generation, tackade nej till reklamjobb tänkta att ”sälja till målgruppen”, och deklarerade så småningom att generationen var ”död”.

Men innan dess blev hans debutroman ”Generation X” utgiven, just 1991. Och så, över en natt, hade den namnlösa sextio- och sjuttiotalistgenerationen fått ett namn.

Över en natt är en överdrift, förresten. Faktum är att romanen tog mer tid på sig från utgivning till succé än vad det kollektiva litterära minnet gör gällande – men så småningom nådde skildringen av tre vänner på flykt från en genomkapitalistisk samtid sin publik. Och vilken publik! Sällan har så många hittat sig själva med hjälp av en roman – äntligen en berättelse om dem, den förlorade generationen, en spegling av alla de identitetslösa stackare som växt upp i fyrtiotalisternas korpulenta skugga.

Åtminstone har jag en känsla av att det var så det var. Kanske är det just därför jag aldrig läst ”Generation X”, trots ivriga påtryckningar från all världens populärkultur. Jag trodde helt enkelt inte att den skulle säga mig, som ligger någonstans i skarven mellan millennial och barn av ”generation Z”, så mycket.

Det var förstås ett misstag av mig. För om det är något jag inser när jag till slut tar mig an den, i Modernistas något beige nyutgåva, är det att jag lika gärna hade kunnat vara barn av generation X.

Det ska sägas att jag alltid haft svårt att identifiera mig med bilden av min egen generation. Postironisk? Moi? Som aldrig menat någonting med någonting jag någonsin sagt? Ändå har det faktum att jag vuxit upp på internet planterat något i mig som jag aldrig känt igen hos någon äldre, känslan av en sorts gränslöshet, kanske, inte så mycket hos mig själv som hos omvärlden. Nu – och bara nu, aldrig tidigare, bara på just den här vidsträckta arenan – kan vad som helst hända. På gott och på ont.

Kan det inte konstateras, vid det här laget, att det är svårt att vara ung och lite mindre svårt att vara gammal och att det är allt?

Jag ska erkänna att jag, innan jag började läsa ”Generation X”, aldrig på allvar brytt mig om att lära mig vilken generation som kallas vad eller ens riktigt vilken jag tillhör. Men eftersom jag, i egenskap av millennial, trots allt, fått lära mig att Wikipedia är en källa lika god som någon läser jag om generation X där. Min föräldrageneration beskrivs som uppvuxen under en tid då allt fler par tog ut skilsmässa, allt färre fick jobb, husen blev allt dyrare och hotet om ett närmare krig ständigt stod för dörren. Generationskamrater, känns det igen?

Det är en kuslig känsla att plötsligt drabbas av, den smygande föraningen om att det över huvud taget inte finns några generationer förutom ”den äldre” och ”den yngre”. (Eller åtminstone att skillnaderna inte är tillnärmelsevis så stora som historieskrivarna vill få det till, mest handlar de om vunnet och förlorat tekniskt kunnande – min generation må ha internet i ryggmärgen men kommer snart inte att kunna växla en bil manuellt.) Kombinera bokstäver hur ni vill, gå igenom hela alfabetet och börja om från början när det tar slut – motsättningen kommer ändå alltid att stå mellan de som har och de som (ännu) inte har.

För hur beskrivs generation X i ”Generation X” om inte som en grupp ironiska, desillusionerade slackers, i rak motsats till de aktiva, lyckliga och lyckade livspusslare forskare beskriver dem som i dag? Och ser jag inte fler och fler av mina tidigare så av arbets- och bostadsbrist cyniska jämnåriga låna sig in på bostadsmarknaden, nöja sig med ett habilt jobb, försiktigt hoppfullt sätta en ny generation till världen? Kan det inte konstateras, vid det här laget, att det är svårt att vara ung och lite mindre svårt att vara gammal och att det är allt?

Kanske är det lika bra, för ”Generation X” är sitt namn till trots inte bara en generationsskildring. Kan man se förbi de hårt konceptualiserade sidmarginalerna i romanen – med sina definitioner (”Luftfamilj: Beskriver den falska känslan av samhörighet mellan arbetskamrater i kontorsmiljö”), affirmationer (”Bänkpressa din iq”) och serierutor – kommer man nämligen fram till romanfigurerna.

Hanna Fahl: Couplands ”Microslavar” förutspådde vågen av uppvärderad nördkultur

Huvudpersonerna är slackers, javisst, livssmitare och vandaler som inte lyft ett finger för en annan människa vare sig före eller efter sina uppbrott från storstadscivilisationen. Men de är så älskvärda i sin ignorans, så rara i sina fruktlösa försök att ställa sig utanför konsumtionssamhället, att det är omöjligt att bli irriterad. Andy, Dag och Claire var äldre då än jag är nu och ändå ser jag närmast på dem som barn. De vet inte hur bra de har det, suckar jag inombords, inte argsint utan nostalgiskt. Jag minns inte nittiotalets början men jag inbillar mig att mycket var enklare då. Före det gränslösa internet, före dokusåpan, före 11 september.

I ett par vackra stycken talar Andy och hans än mer bortskämda lillebror Tyler om Vietnam. Kriget tog slut ett drygt decennium innan boken utspelar sig och ingen av dem minns det särskilt väl, bara just sådär som man minns en stämning från barndomen, liksom med sitt undermedvetna. Andy berättar: ”När jag växte upp var Vietnam en bakgrundsfärg till livet, som rött eller blått eller guld – det gav en ton åt allting. Och så plötsligt en dag var det bara borta. Tänk dig att du vaknade en morgon och färgen grönt hade försvunnit.” En hemsk tid, minns han, men också ”den enda tid jag någonsin kommer att uppleva som var genuint historisk med stort H, innan Historien omvandlades till en pressrelease, en marknadsföringsstrategi och ett cyniskt kampanjknep”.

Ser man på! Det är ju min bestämda åsikt att Vietnamkriget inte alls var den sista genuint historiska tiden, utan att den inföll i och med 11 september, när jag var sju år. Tiden före skyskrapornas fall är min försvunna färg, i inverterad bemärkelse, kriget började i stället för att ta slut. Men den nostalgiska känslan av ren och skär – grön – barndom skulle inte infinna sig igen.

Ni har inte sett någonting, tänker jag om Douglas Coupland och hans ställföreträdande generationsfångar. Men det har väl inte jag heller. Och i framtiden ska de himla med ögonen åt oss som himlade med ögonen.

Douglas Coupland.

Kanadensare, född 1961.

Inledde karriären som industridesigner och blev tidningsskribent av en slump.

Publicerade 1991 romanen ”Generation X. Tales for an accelerated culture” som så småningom gjorde honom till något av en berömdhet.

Åtskilliga av hans böcker är översatta till svenska, bland andra ”Mikroslavar” (nu även i nyutgåva), ”Girlfriend in a coma”, ”Livet efter gud” och ”JPod”.