Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-21 06:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-en-osannolik-karlekshistoria-i-auschwitz/

Bokrecensioner

Bokrecension: En osannolik kärlekshistoria i Auschwitz

Lale Sokolov var en av de fångar i Auschwitz som samarbetade med nazisterna. Det var han som tatuerade fångarnas nummer, men det var också han som smugglade mat som räddade liv.

Lotta Olsson
Rätta artikel

Heather Morris

”Tatueraren i Auschwitz”

Övers. Tomas Håkanson

Nona, 270 sidor

Det kommer fortfarande nya vittnesmål från andra världskrigets koncentrationsläger, och bland de mer udda är ”Tatueraren i Auschwitz”, som gjort succé i den engelskspråkiga delen av världen. Den handlar om Lale Sokolov, en man som länge höll tyst om sin bakgrund, eftersom han var rädd för hur omgivningen skulle reagera. I Auschwitz hade han varit den som tatuerade in nummer på fångarnas armar, således en av dem som samarbetade med nazisterna.

Det var också då, när han tatuerade fångarna, som han mötte sin blivande fru, Gita. Han tatuerade även henne, och blev genast förälskad. En osannolik kärlekshistoria med lyckligt slut, när paret överlevde och flyttade till Australien efter kriget. Till sist berättade Sokolov sin historia för Heather Morris, som tänkte göra hans berättelse till ett filmmanus men av olika skäl i stället skrev en roman.

Det är ingen lätt berättelse, även om den är lättläst, konkret och konstlöst berättad i presens. Lale Sokolov är en charmör som deporteras till Auschwitz och hittar ett sätt att överleva som tatuerare. Snart börjar han även smuggla in mat som han köper av polacker. Han betalar med smycken och juveler som lägerfångarna tvingats lämna ifrån sig och delar ut maten till dem som behöver den, särskilt förstås till Gita och hennes vänner. När en av dem blir sjuk lyckas han skaffa fram penicillin.

Just det låter ju rätt konstigt. Penicillin? Så tidigt? I Sverige behandlade man för första gången någon med penicillin först 1944. Det låter ännu konstigare att Heather Morris, som intervjuade Lali Sokolov under tre år, konsekvent stavar hans namn fel i boken. Han hette Lali, inte Lale. Gitas lägernummer, som nämns om och om igen, verkar inte heller stämma med verkligheten.

För all del. Minnet spelar oss spratt, och förmodligen extra mycket i ett så utsatt läge. Dessutom hette han Ludwig Eisenberg på den tiden, Lali Sokolov, som bytte namn efter kriget.

Lalis/Lales insåg givetvis att hans smuggling i Auschwitz skulle ha lett till döden, om han hade blivit upptäckt. Skräcken för att bli avslöjad måste ha fortsatt efter kriget, för kollaboratörer dömdes hårt. En vän till hans fru tillbringade flera år i fängelse efter kriget, eftersom hon tvingats vara älskarinna åt en tysk officer i lägret.

Just frågetecknen gör ”Tatueraren i Auschwitz” intressant, och fördjupar bilden av lägren genom att berätta om dem som ägnade sig åt rätt tvivelaktig verksamhet. Bilden av Lale Sokolov ändras hela tiden: han verkar ha tjänat bra på alla sina affärer, men också ha gjort en hel del gott för andra fångar, Lali/Lale. Eller var han bara en skicklig medlöpare som lyckades hålla sig väl med båda sidor?