Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-19 05:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-fangslande-resa-i-nyliberalismens-idehistoria/

Bokrecensioner

Bokrecension: Fängslande resa i nyliberalismens idéhistoria

Finanskurvorna svänger och påverkar hela världen.
Finanskurvorna svänger och påverkar hela världen. Foto: Torin Boyd/IBL

Nyliberalismen föddes inte på 80-talet. Den har en lång historia och växte fram i Österrike och Tyskland efter första världskriget. Då skulle en stark stat garantera kapitalets frihet – i vår globala tid har snarare juridiken tagit statens plats. Ingemar Lindberg läser en ny studie om hur demokratins makt över penningen beskars.  

Rätta artikel

I sin nyutkomna bok ”Globalists – The end of empire and the birth of neoliberalism” tar Quinn Slobodian med oss på en fängslande resa i nyliberalismens idéhistoria från det habsburgska imperiets fall och fram till nutid. Slobodian är en ung tysk-amerikansk idéhistoriker, verksam vid Harvarduniversitet och Wellesley College i två förstäder till Boston.  

Ett vanligt missförstånd är uppfattningen att nyliberalismens idéer huvudsakligen  skulle handla om en viss inriktning av den ekonomiska politiken. Slobodian hävdar att kärnan, i synnerhet inom den ordoliberala grenen av nyliberalismen, i stället är en lagstadgad ordning som slår fast kapitalets rättigheter och begränsar folkmajoritetens inflytande över ekonomin. Ordoliberalerna eftersträvar att göra kapitalismen överordnad demokratin.

Den ordoliberala tankeskolan växte fram i Tyskland och Österrike under 1920- och 30-talen. Särpräglande var uppfattningen att det krävdes en stark stat för att upprätthålla konkurrensekonomin och värna den  privata äganderätten. Staten skulle skapa marknader men inte ge sig på konjunkturpolitik eller fördelningspolitik. Om folkmajoriteten fick utrymme för sådana ingrepp i ekonomin hotade kaos, varnade man. Som i 1920-talets tyska Weimarrepublik. 

Hur kunde då en stark men begränsad stat säkerställas? Ordoliberalernas svar var en ekonomisk författning. Statens viktiga men begränsade roll skulle vara orubblig. På så sätt skulle kapitalismen skyddas från demokratin.  

Efter andra världskrigets slut tog i stället keynesianismens och välfärdsstatens idéer överhanden. Världsekonomin kom under några årtionden att präglas av en relativt stabil ordning byggd på dollarns dominans som världsvaluta, begränsad frihandel mellan industriländer och imperialistisk utsugning av kolonierna. Kapitalismen tycktes – sett ur vårt begränsade perspektiv i ”västvärlden” – kunna frodas i samexistens med demokrati och välfärdsstat.  

Det som ändrade spelplanen och så småningom gav upphov till ordoliberalismens pånyttfödelse var enligt Slobodian imperiernas sönderfall och de undertryckta folkens frigörelse. De nyligen självständiga länderna ställde krav på fördelningspolitisk rättvisa. De sökte kompensation för koloniala övergrepp. De krävde stabilisering av råvarupriser och rätt att reglera de transnationella företagen. De hävdade ländernas suveränitet över sina egna  naturresurser. 

Kraven på fördelningspolitik och folkstyre utmanade den rådande världsordningen på just de punkter som nyliberalerna fruktat mest. Spetsen riktades mot kapitalismens hjärta; privategendomens makt. Dessutom lyfte de nya ledarna som ledstjärnor upp de värden som ”västvärlden” hade trott att man själv stod för: mänskliga rättigheter och människors lika värde. 

Slobodian frilägger i sin historik två parallella processer och ett gemensamt skifte. ”Vänstervågen” som svepte över västvärlden på 1960- och 70-talen hade en samtida parallell i avkoloniseringens nationella frigörelsevåg. Demokratins och keynesianismens bärande idéer radikaliserades hastigt, samtidigt som idékonflikten fördes upp till världsnivå. 

Svaret på den dubbla ”vänstervågen” skulle dock inte låta vänta på sig. Redan kring 1980 bryter ett omslag igenom. Keynesianismen överges i västvärlden och en nyliberal hegemoni växer fram. Samtidigt genomförs en motsvarande omläggning inom världsekonomin. De båda skiftena innebär ett likartat byte av färdriktning.   

Avreglerade kapitalmarknader och ett snabbrörligt spekulativt finanskapital pressar nu tillbaka demokratin. Ett globalt skydd för kapitalets rörlighet och investerarnas rättigheter byggs upp, först via GATT, senare genom världshandelsorganisationen WTO. Inriktningen är att skydda privata investeringar från regeringsingrepp. Efter WTO-bakslaget i Seattle 1999 ersätts den multilaterala ansatsen av en svällande bukett bilaterala handelsavtal. Ingrepp mot utländska investerare i form av krav på motprestationer, statligt delägande eller statlig kontroll över landets naturresurser ska förhindras.

Det är detta globala idéskifte som är huvudtemat i Slobodians bok. En specifik form av globaliserad ordoliberalism – av Slobodian kallad Genève-skolan – blir den nya ledande ideologin. 

Ordoliberalerna hade intagit en splittrad hållning till kolonialismen. I sin strävan att skydda privategendomen stod vissa länge kvar  på de vita bosättarnas sida i rasismens Sydafrika och (dåvarande) Rhodesia. Några pläderade till och med för en rösträtt som graderades efter ekonomiska tillgångar. I den tankemiljön byggdes broar till rasistiska krafter inom den nordamerikanska högern, den riktning som nu kallas alt-right.  

Flertalet nyliberaler såg dock avkoloniseringen som både rimlig och ofrånkomlig. Med en renlärig tillämpning av de nyliberala idéerna skulle även en värld utan imperier gå att hantera. Idégrunden för hur det skulle göras kom att bli Genève-skolans intellektuella bidrag till ordoliberalismens globalisering. 

Från 1980 och framåt är ordoliberalerna – som Slobodians boktitel anger – globalister. Uppgiften är att skydda kapitalets frihet och investerarnas rättigheter mot folkligt grundade krav. Lösningen ligger, menar de, i en federativ ordning där nationerna har formell politisk suveränitet men inskränkt autonomi över ekonomin. 

Ordoglobalisterna hade en tankemodell att utgå från. 1930-talets ledande ordoliberaler Walter Euken och Franz Böhm hade kartlagt vägen mot en nationell ordning där demokratin vägrades inträde i ekonomins rum. 

Det verktyg som nu skulle begränsa staternas handlingsutrymme var kapitalrörelserna. Det ständiga hotet om kapitalflykt skulle vara det säkraste skyddet mot politik inriktad på att bygga nationella välfärdsstater.

Den globalistiska nyliberala tankeskolan, ledd av den mångårige (1967-1985) utredningschefen vid GATT Jan Tumlir, skalade alltså upp de ursprungliga ordoliberalernas tankar till global nivå. Ordningen var inte ekonomisk utan juridisk. Länderna skulle tvingas att låsa fast kapitalets rättigheter i nationella lagstadgade ordningar, tillämpade av landets egna domstolar. Internationell lagstiftning skulle inte bara gälla mellan länder utan inom länder.  

Grundtanken, som kom att utvecklas vidare efter Tumlirs död 1985 av GATT-juristen Petersmann, var ordoliberalernas ”dubbla reglering”, tillämpad på världsnivå. Slobodian betecknar skiftet av fokus mot lagstiftning  som efterkrigstidens viktigaste nytänkande inom den tyskspråkiga världens nyliberalism.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                       

Sammanfattningsvis har enligt Slobodian den ordoliberala tankeskolan genom årtiondena konsekvent strävat efter att i bindande lagregler lägga fast det oinskränkta försvaret för kapitalets rätt. I Freiburg på 1930-talet var regleringen tänkt som nationell. I Genève på 1970- och 80-talen utvecklades i stället – i takt med ekonomins globalisering – den tankeskola som Slobodian kallar ordoglobalismen

Nationalstaten kan däremot behålla sin särprägel i den ”kulturella” sfären. Nationella särdrag och symboler får gärna finnas kvar. Avgörande är bara att ekonomin bygger på privat ägande och fri rörlighet för kapitalet. 

Min egen reflektion under läsningen är att den tankefiguren  i dag också kan göra det lättare att begripa hur vår tids högerpopulister resonerar när man starkt lyfter fram nationalstaten och samtidigt bejakar kapitalismens världsordning. Högerpopulisterna och de värdekonservativa inom traditionella högerpartier kan på det sättet hitta varandra i att hylla nationen och samtidigt hålla demokratin borta från ekonomin.

Slobodians analys är spännande och fruktbar. Den stannar dock medvetet strax före millenieskiftet. De senaste årtiondens omvälvningar  i förhållandet mellan kapitalism och demokrati – den globala hanteringen av finanskrisen 2008 och EU:s förmyndarskap över Grekland och Italien för att nämna två nyckelhändelser – återstår att gå på djupet med. Man kan bara hoppas att Slobodian i en del två ska föra resonemanget fram till vår tid. 

Ingemar Lindberg är jurist och medförfattare till boken ”Vad krävs för att rädda demokratin?” (Atlas 2018)

Boken: ”Globalists – The end of empire and the birth of neoliberalism” av Quinn Slobodian ges ut av Harvard University Press