Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Bokrecension: Fantastiskt porträtt av en småtokig mamma

Jonas Gardell är aktuell med sin självbiografi ”Till minne av en villkorslös kärlek”.
Jonas Gardell är aktuell med sin självbiografi ”Till minne av en villkorslös kärlek”. Foto: Eva Tedesjö

”Till minne av en villkorslös kärlek” är ingen osminkad självbiografi. Jonas Gardell vet att minnen bleknar och måste koloreras med fantasi. Ingrid Elam läser en tragikomisk barndomsskildring. 

Jonas Gardell

”Till minne av en villkorslös kärlek”

Norstedts, 551 sidor

Varje familj har sina urscener: minns du när pappa trillade i vattnet med finkostymen på? I familjen Gardell går mamman genom sovrummen i gryningen, slår ihop två grytlock och sjunger ”Gyllne morgon, gyllne morgon!”. Familjen ska bila från Enebyberg norr om Stockholm till Koster på Västkusten. Scenen upprepas varje år och vittnar om hur sammansatt livet är, våld och glädje, tårar och skratt.

Jonas Gardells författarskap har alltid hämtat sitt stoff ur det självupplevda, en komiker växer upp och ett ufo gör entré, men hans nya bok är mig veterligt den första där huvudpersonerna framträder med sina riktiga namn. Ändå är detta ingen osminkad självbiografi, utan en fiktiv historia berättad av en ”litteraturvetare” som ska skriva om den orättvist bortglömde ”Jonas Gardell”, hans liv och verk.

Berättelsen omfamnar ett stort material och smiter ibland in på stickspår om Sverige på 70-talet, eller skoindustrins uppgång och fall i Örebro, där mamma Gardells släkt byggde ett litet imperium med märken som Oscaria och Pax. Det är ofta givande  utflykter i mellanmjölkens land men i centrum står ändå alltid författaren!

Så  kan Gardell betrakta sig själv och sin familj med den distans en främmande berättare erbjuder, han  kan ändå då och då framträda som ett jag när ”litteraturvetaren” väljer att citera honom direkt. Greppet är tacksamt och påminner om J M Coetzees ”Sommartid”, där en biograf intervjuar ett antal personer om den döde författaren Coetzee, alla har olika minnen och en av de intervjuade erkänner att hon hittar på samtal medan hon berättar, det går ju inte att minnas trettio år gamla ordväxlingar, men hon antar att det är tillåtet att fabulera eftersom det handlar om en författare!

Det skulle Gardell skriva under på, han vet att minnen bleknar och måste koloreras med fantasi, kanske är det bara Jonas av de fyra syskonen som minns grytlockens brutala dån, men om det är påhittat är det ändå sant: mamman Ingegärd Rasmussen, gift Gardell, var uppvuxen i frikyrkan där glädje var påbjuden och svaghet förbjuden. 

Bilfärden genom Sverige, med årliga snabbvisiter hos moster i Eskilstuna och mormor i Örebro, måste genomföras under sång även om pappa Gardell plötsligt och oannonserat avviker redan i Enköping för att inte återvända förrän någon gång efter sommaren, ett mysterium som aldrig får sin lösning.

I familjen måste nämligen allt som är svårt och dåligt förtigas och förnekas: pappans svek, oinfriade löften, försuttna möjligheter, småningom fattigdom och demens. Enligt den berömda första meningen i Tolstojs ”Anna Karenina” liknar alla lyckliga familjer varandra medan varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.

Det motsatta kan vara lika sant, men ännu sannare är väl att de flesta familjer är både olyckliga och lyckliga. Och källan till lycka är i familjen Gardells fall denna mamma: virrig, småtokig, med åren heltokig, men fylld av en ovillkorlig kärlek till sina barn och mest av allt till Jonas.

Det är ett fantastiskt porträtt Gardell skapar, sammansatt av scener i bästa ståuppkomedistil och vemodiga bilder ur ett kvinnoliv som är ganska typiskt för sin tid: mamman är född på 20-talet, hon har lust och begåvning för studier och självförverkligande, är oskuld fram till bröllopsnatten och sedan, medan mannen gör karriär, blir hon hemmafru i fåfäng väntan på den tid då hennes egna drömmar ska förverkligas.

Mycket i boken handlar förstås om Jonas Gardell själv och om händelser som tidigare har klätts i romanform, men han hamnar ofta i skuggan av modern, vilket inte är mer än rätt: om han hade varit utlämnad åt sin slutne fars ogillande, utan mammans ständiga uppmuntran, hade han inte blivit den han är.

Genom mammans kärleksfulla ögon kan han också betrakta sig själv med ironiskt överseende som den han var, en snörvlande unge svår att uppskatta till fulla värdet, säker på att vara bäst (”familjen Gardell tror inte på svaghet”) men oftast ensam om den övertygelsen.

En enda gång händer det att mamman inte genast förlåter honom och tar honom i sin famn när han gjort något dumt, och den gången glömmer han inte, utan broderar ut den till ett drama,  en av de mest minnesvärda passagerna i boken. Det börjar som fars och slutar som tragikomedi, fyra barn i en eka kan inte gå bra, personligheter avslöjas obarmhärtigt och något går för alltid förlorat. 

Det är fruktansvärt roligt, och den som inte minns hur det var att helt förtvivlad stå och snörvla i timmar (nåja) i väntan på räddningen har aldrig haft den olyckliga barndom varje författare behöver. Gardell har en underbar förmåga att utvinna det komiska i en situation utan att för ett ögonblick glömma – eller gömma – det mörker skrattet försöker dölja.

Läs mer: ”Stridsberg ger röst åt dem som fortsätter falla” 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.