Bokrecension: Fatemeh Khavaris biografi visar hennes driv - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Bokrecension: Fatemeh Khavaris självbiografi fångar hennes urstarka drivkraft

Fatemeh Khavari
Fatemeh Khavari Foto: Göran Segeholm/Norstedts

Fatemeh Khavaris och Annie Hellquist skriver om unga på flykt och tillvaron i Sverige i den självbiografiska ”Jag stannar till slutet”. 

Biografi

Fatemeh Khavari, Annie Hellquist

Jag stannar till slutet

Norstedts

Det finns flera scener i Fatemeh Khavaris självbiografiska bok som stannar i minnet. En av dem är följande: Khavari ska delta i SVT:s debattprogram Opinion live, inbjuden som ledare för rörelsen Ung i Sverige, som i augusti 2017 startat en sittstrejk mot utvisningarna till Afghanistan. 

Hon befinner sig i sminkrummet och väntar. Bakom henne sitter Hanif Bali, den moderata twitterdebattören som under sommaren skrivit att han hoppas att afghanerna ”strejkar ihjäl sig”.

Både Khavari och Bali är från Iran, men med olika bakgrund. Precis som många afghaner har Khavaris familj levt som flyktingar i Iran innan de kom till Sverige.

Läs mer: Därför är 17-åriga Fatemeh Khavari beredd att höja rösten

På två år har Khavari lärt sig svenska. Framför allt genom att öva hemma framför spegeln, genom att stå nere i tvättstugan och prata medan familjens kläder blir rena, och genom att sluka böcker från Stadsbiblioteket. 

Hon har ett stort nätverk. Hon skriver poesi. Hon har drive, vill snabbt lära sig allt, förändra världen. Hon hinner knappt sova.

Backstage vid SVT:s studio pratar hon med en utvisningshotad kille, 16-åriga Esmat.

I en annan soffa sitter Hanif Bali och Migrationsverkets kommunikationsdirektör. Även Per Gahrton, Miljöpartiets grundare, sitter med de andra. ”Det gick som en osynlig gräns genom rummet”, berättar Khavari.

Det är en stark scen, i en bok som berättar både om Khavaris politiska engagemang och om familjens flykt från Iran. Framför allt handlar boken om den här gränsen. Om att vara synlig eller att vara osynlig. Om att ha makt eller vara maktlös.

Om det är något Fatemeh Khavari gjort är det att försöka ta sig över till andra sidan. Sittstrejken fick ett enormt medialt genomslag. De afghanska flyktingarna fick ett ansikte utåt.

När nazister förföljer Khavari, tar reda på var hon rör sig, ringar in strejken, då har de gett henne agens. Hon är ett hot, och det betyder att hon existerar. 

Etablerade politiker kommer förbi, ger sitt stöd, men utan att använda sitt mandat. Under en manifestation utanför ABF-huset går Stefan Löfven ut bakvägen i stället för att möta demonstranterna, enligt Khavari.

Samtidigt finns det en intern kritik inom den afghanska communityn, dels för att Khavari är kvinna och representerar så många män. Och dels för att hon inte specifikt lyfter upp hazarernas sak. En övervägande del av de afghanska flyktingarna är hazarer, precis som Khavari själv. Men hon vägrar göra strejken till en fråga om en viss minoritet: ”Någonstans måste man sluta säga att jag är mer utsatt än du. Afghanistan är inte säkert för någon, upprepade jag om och om igen. Men det har kostat mig mycket.”

En natt går Khavari hem från Medborgarplatsen då hon blir hotad av en landsman med kniv. Hon gör det enda hon kommer på:

”Bam. En örfil. Jättehårt över kinden. Jag ville inte skrika. Jag ville bara att han skulle skämmas. Han var en man som höll en kniv mot en kvinna som använde sin yttrandefrihet.”

Boken är skriven i samarbete med journalisten Annie Hellquist, med strategiskt utplacerade cliffhangers. Greppet fungerar – den är lika läsvänlig som Zlatanbiografin – även om det finns stunder då rätt mycket material kläms in i ett slags Sommar i P1-dramaturgi. I Afghanistan säger en familjebekant att Khavari ska sikta mycket högre än sina vänner. Hon borde jämföra sig med ”Malala. Eller Obama.”

Det skulle nog inte förvåna någon läsare om Khavari en dag befann sig i samma sfärer som dessa fixstjärnor. På så vis är boken ett vittne om att Sverige, trots all kritik mot migrationspolitiken, är ett land där en 17-årig flyktingtjej kan slå sig fram och bli en politisk kraft. Det hade inte gått i Afghanistan, och Fatemeh Khavari är säkert den första att sörja det.