Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-14 02:31 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-grafisk-roman-om-sjalvmord/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Bokrecension: Grafisk roman om självmord

Elisabeth Widmarks blyertsgrå, regntunga bilder skildrar Agnes sorg och pappans depression i minspel och precisa detaljer.
Elisabeth Widmarks blyertsgrå, regntunga bilder skildrar Agnes sorg och pappans depression i minspel och precisa detaljer.

”Vi skulle segla runt jorden” är en sorgeskildring som inte vänder bort blicken, om Agnes som försöker hantera sin pappas depression. Och sen blir det värre.

GRAFISK ROMAN

Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark

”Vi skulle segla runt jorden”

Natur & Kultur, från 12 år.

 

”Min pappa var den roligaste pappan. Men bara somliga dagar.”

Hur hanterar man en förälders mörker? På barns vis ser ­Agnes det hela mycket klart. Somliga dagar bygger de modellbåtar, leker och pratar om att de ska segla jorden runt när Agnes blivit äldre. Andra dagar blir pappa stressad av att ens tänka på segling, är onåbar och lämnar hemmet utan ett ord. En dag kommer han hem med en fallfärdig båt som han ska rusta upp.

Anna Sundström Lindmark debuterade med den autofiktiva romanen ”I skuggan av ett geni” 2016. Elisabeth Widmark är illustratör och bildkonstnär.

Deras samarbete ”Vi skulle segla runt jorden” är en grafisk roman som följer Agnes in i svallvågorna av hennes pappas depression, och de fruktansvärda följder som sjukdomen får.

Illustrationer (något beskurna) ur ”Vi skulle segla runt jorden”.
Illustrationer (något beskurna) ur ”Vi skulle segla runt jorden”.

Sundström Lindmarks återhållsamma Agnesröst spelar mjukt mot Widmarks blyertsgrå, regntunga bilder. Illustrationerna är både suddiga och skarpa, som ett töcken av sorg där klarhet plötsligt uppstår. Widmark är mästerlig på minspel, som när Agnes försöker få pappa att gå med ut. Tungt och orkeslöst drar han på sig jackan och ler tappert mot sin dotter. Det känns nästan i sidorna. Det smärtsamma i glädjen som en mycket sjuk person krampaktigt framkallar för en annans skull, det trötta och långsamma över hans gestalt.

Allt blir för sent. De får åka hem från sjukhuset med hans saker i en plastpåse, Agnes hör klockan ticka där inne. Livet som hånfullt fortsätter. Hon försöker förstå och hamnar i kläm mellan alla praktikaliteter, de vuxnas sorg och de jämnårigas välmenande men naiva frågor: ”Varför gjorde han det? Du måste vara jättearg Agnes.” Och så de egna, malande frågorna. Om de bara hade hjälpt honom med båten, förstått tidigare, tvingat honom till doktorn. Om, om, om.

Styrkan i den här boken är dess uppriktighet, dess ovilja att vända bort blicken. Det manifesteras i ansiktena, i språket, och i de många detaljerna: den kvarlämnade jackan, skatorna som cirkulerar ovanför huset, en tom Norrlands Guld i gräset, att göra-lapparna på kylskåpet, lösgodiset som Agnes inte kan äta upp, gravstenen i form av en ängel som hon vill att hennes pappa ska få, men den är för dyr, tvåhundralappen som en desperat hjälpsam bekant räcker fram.

Jag måste avbryta läsningen på en parkbänk för att gå hem och gråta i fred. Men trots mörkret går boken mot något ljusare, och framför allt en vilja att förstå. På sista sidan finns råd och telefonnummer om man behöver hjälp eller är orolig för någon annan. Det är viktiga ord, precis som berättelsen i sin egen fulla rätt.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.