Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Bokrecension: Gripande öden som skildras omständligt av Astrid Seeberger

Författaren och njurläkaren Astrid Seeberger skildrar gripande öden i ”Goodbye, Bukarest”. Men på ett omständligt vis, tycker Jens Christian Brandt.

ROMAN
Astrid Seeberger
”Goodbye, Bukarest”
Weyler, 235 sidor

Den som skriver om Europas historia gestaltar oundvikligen också samtiden. Så många av motiven – fånglägrens baracker och taggtråd, flyktingströmmarna vid någon gräns, det ofta illusoriska hoppet om familjeåterföreningar – har en tendens att avteckna sig både i backspegeln och i nyhetsflödet.

För två och ett halvt år sedan – den där redan avlägsna våren 2015 innan Merkel öppnade gränserna – utkom njurläkaren och författaren Astrid Seeberger med en familjekrönika som sökte sig tillbaka till efterkrigstidens delade Tyskland. I fokus för ”Nästa år i Berlin” stod författarens mor; hon som tiden förlänat ett ”flyktingansikte” och som förblev en främling i det välmående femtiotalet tills hon oväntat fann sin familj i DDR.

På de sista sidorna av den boken antyddes att en fortsättning på släkthistorien var att vänta. Morbror Bruno – en stridsflygare som blev borta över Ryssland – saknades fortfarande. Länge hade han trotts död; sedan hade modern ägnat sina sista år åt efterforskningar och spårat honom till det fjärran Bukarest.

Uppföljaren tar alltså vid där föregångaren slutade. När de sista tyska krigsfångarna så småningom släpptes från Sibirien var Bruno en av få som inte återvände hem, utan omsorgsfullt sopade igen spåren. I dagens Berlin får författaren ändå kontakt med en före detta medfånge; utifrån dennes hågkomster kan delar av morbroderns gäckande biografi pusslas samman.

Seeberger är mycket bra på att fånga den där gåtfulla balansen inom de karaktärer hon skriver om.

Berättelsen förgrenar sig och handlar om Stalins jakt på oliktänkande, om strategier för att överleva under omänskliga villkor; om en pianist som en månskenskväll spelar Bach så att sovjetiska lägerkommendanter nästan veknar.

Den dramaturgiska höjdpunkten i förra boken var tricket att, i strid mot allt vi tror oss veta, skildra en liten håla i den östtyska provinsen som den vackraste platsen på jorden. Författaren målade där upp bilder av dansbanor, vallmofält och sommarkvällar på en veranda; allt så flärdfullt och förföriskt att man nästan velat vara med.

På liknande sätt tecknas i den nya boken en vision av Bukarest som ”sagostaden”. Bruno följer lägerpianisten dit, förälskar sig i dennes syster, och trion lever bohemtillvaro – som om allt det andra inte fanns. Förtrycket, censuren, alla de ideologiska fällorna som bara väntar på att slå igen. Det är här Seeberger är som starkast. Precis som hon är mycket bra att fånga den där gåtfulla balansen inom de karaktärer hon skriver om – hur hopp och illusionslöshet inom varje människa länge väger lika – kan hon också med några penndrag få miljöer, hela stadsdelar, att skimra med ett särskilt ljus.

Lyckan, man anar det nästan, är alltid bara tillfällig, något man har till låns i korta ögonblick och som sedan metodiskt slås sönder. Ceaușescu trodde inte på Bach. Snart måste Bruno än en gång fly.

Trots många lysande partier är jag den här gången inte riktigt lika övertygad om helheten. Kompositionen hade kunnat vara stramare; ibland redovisas det historiska detektivarbetet på ett omständligt, alltför litterärt vis. I mitt tycke är de återkommande referenserna till författare som Celan, Benjamin och Sebald också överflödiga ornament som ibland riktar uppmärksamheten åt fel håll. De många gripande ödena och stämningarna som omger dem bär man ändå länge med sig.