Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Bokrecension: Hans Rosling framstår som en svensk Tintin

Hans Roslings självbiografi är tunna som memoarer, men i gengäld spännande som en äventyrsberättelse. Lars Linder fascineras av den rättsinnade lintotten som gjorde världen bättre och klokare.

Självbiografi

Hans Rosling, Fanny Härgestam

”Hur jag lärde mig förstå världen. Memoarer”

Natur & Kultur

— Jag har rätt och du har fel!

Hans Roslings berömda replik till en dansk tv-journalist som hade invändningar blev snabbt viral. Världen häpnade, så tvärsäker får man bara inte vara i faktarelativitetens tid.

Men så hade han också byggt en osannolik karriär på att med bister humor förklara vår fatala okunnighet om världen för oss. Han var professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet men bytte inriktning när han i sin undervisning upptäckte hur totalt felinformerade hans elever var om den globala utvecklingen. Snart insåg han att det inte bara var läkarstudenterna som fått allt om bakfoten, utan i stort sett hela samhället: journalister, lärare, beslutsfattare.

Den frusna efterkrigsbilden av en värld kluven i ett rikt, friskt och välutbildat Väst och ett utblottat, sjukt och efterblivet Syd var kort sagt falsk och förlegad, men eftersom varken medier, politiker eller läroböcker förmedlade sanningen levde den gamla missuppfattningen kvar, grundmurad, som förra seklets fake news.

Läs mer: Ur Hans Roslings memoarer: Hur jag lärde mig förstå världen

Så Rosling fick göra det själv. Han blev folkupplysare och visade i rader av föreläsningar, snart för hela världseliten, hur den globala utjämningen i liv och hälsa på några decennier revolutionerat världen. I hans nyskapande grafik såg man länder som studsande bubblor förbluffande snabbt röra sig från underutvecklingens nedre vänstra hörn mot moderniteten uppe till höger.

Hans Rosling slösar ingen tid på eftersinnande reflektioner om tid och omvärld, miljöer eller personer.

Han var en smittande entusiastisk men också sträng pedagog, och vi lärde oss älska hans sträva tillrättavisningar. Efter sitt tveklösa ingripande i kampen mot ebolaepidemin i Liberia 2014 fick han dessutom ett skimmer av folkhjälte.

I februari i år dog han alldeles för tidigt, 68 år gammal. När cancerbeskedet kom fick han, som väl aldrig legat på latsidan, plötsligt bråttom av ett helt nytt skäl. Tiden var utmätt och det fanns böcker kvar att skriva. En av dem var memoarerna.

Läs mer: Hans Rosling hann skriva sin självbiografi

Nu har de kommit, en bok som på gott och ont bekräftar bilden av hans temperament. Den är otålig och snabb i steget, ofta tvärsäker i tonen – men också underhållande och konkret i detaljerna. Hans Rosling slösar ingen tid på eftersinnande reflektioner om tid och omvärld, miljöer eller personer. Han har något Mycket Viktigt att berätta och har inte plats med utvikningar.

I Isaiah Berlins klassiska jämförelse mellan de människor som är som räven, med många luriga insikter, och andra som är som igelkotten, med en stor sanning, var Rosling helt klart en igelkott. Hans budskap handlade om förnuft, målmedvetenhet och framsteg, och de många moln som skymmer framtidens horisont, klimatkris och miljöförstöring, korruption och politiska bakslag var skuggor som aldrig riktigt kom till synes på hans himmel.

I självbiografin får hans bakgrund tjäna som första exempel på den obrutna vägen mot ljuset: en klassisk folkhemshistoria i fyra generationer där mormorsmor var analfabet och levde i fattigdom, medan hennes barnbarnsbarn blev professor. Utveckling tar tid, är Roslings poäng, men med framsynt politik och lite tålamod kan hela världen med tiden nå ända fram.

Om sitt eget liv berättar han i några lika raska och spikraka kliv, samlade i rubriker som ”Läkaren blir forskare”, ”Forskaren blir lärare” och ”Från klassrummet till Davos”. 

Efter utbildningen hamnar han som ensam läkare i ett utfattigt område i Mocambique. Han ställs inför en förlamningsepidemi och förstår att den inte beror på virus utan på att den kassavarot som är basföda för många människor blir giftig vid torka. Han reser till Kongos djungler för att forska vidare om saken och skriver en doktorsavhandling om sin upptäckt. 

Om boken känns tunn som biografi är den i gengäld ofta spännande; en äventyrsberättelse om en rättsinnad lintott på utmanande uppdrag i Afrika – en svensk Tintin. I all iver och allt engagemang inför lidandet tenderar samtidigt de levande människorna och världens brokighet att blekna till skuggor och konturer, texten kan därför ibland verka just serietidningsstiliserad, paradoxalt nog också en smula självcentrerad: det är Mannen och hans Uppgift.

Fanny Härgestam som varit medförfattare har nog insett bristen och försöker därför i ett efterord teckna en bild av Hans Rosling även som hängiven vän och familjefar. Det är bitvis intressant, men känns påhängt och får en lite skorrande ton av griftetal. Jag undrar om inte föremålet självt skulle ha muttrat. Det har ju inget med Saken att göra.

Här och var i boken tillstår han att omgivningen kan ha uppfattat honom som jobbig. 

Hans Roslings envisa energi förde honom långt men hade kanske också ett pris. Här och var i boken tillstår han att omgivningen kan ha uppfattat honom som jobbig. Vid ett tillfälle när han tar djupt intryck av något konstaterar hans hustru häpet att han för ovanlighets skull varit tyst en hel halvtimme.

Men han hade rätt, vi hade fel, och även om det han brann för kanske inte var hela Sanningen om världen så ska vi vara honom evigt tacksamma för att han i sann upplysningsanda aldrig upphörde att tjata om sin.

SJÄLVBIOGRAFI

Hans Rosling, Fanny Härgestam

”Hur jag lärde mig förstå världen. Memoarer”

Natur & Kultur, 332 sidor