Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Bokrecension: Harry Schein bortom myten och glamouren

Harry Schein på kalas 1967.
Harry Schein på kalas 1967. Foto: RT / IBL Bildbyrå

Per Vesterlund har skrivit den första stora biografin om filmfursten Harry Schein. Ändå känns det lite post festum.

Helena Lindblad läser en opersonlig men likafullt tankeväckande bok.  

Bok 

Per Vesterlund

”Schein – en biografi”

Albert Bonniers förlag, 482 s

Hjälp, säger ni. Ännu mera… Harry Schein? 

Vi har sett det eleganta, mångröstade praktverket ”Citizen Schein” som kom redan 2010. En riktig coffee table-bok, helt i stil med festföremålets glammiga persona. 

Förra vintern var det dags – märkligt nog – för den första dokumentären som försöker nagla fast den svenska filmens genom tiderna mest inflytelserika och hatälskade makthavare.

Både boken och filmen delar samma geniala filmhistoriskt impregnerade titel och speglar varandra i ett flöde av bilder som slår fast hur snyggt Harry Schein och hans storhetstid under rekordåren klädde varandra. 

För en tid sedan landade också ”Harry bit för bit: Harry Scheins många ansikten”. En samling ofta smarta essäer - titeln är talande nog lånad från Woody Allens vassa kändissatir från nittiotalet –  som diskuterar olika aspekter av varumärket Harry Schein; det ensamkommande flyktingbarnet från Österrike som med knapp nöd undkom Förintelsen och i vuxen ålder blev en av Sveriges mest kända och mäktiga personer med försänkningar på högsta ort i såväl kulturlivet som i politiken. En ”biografisk” legend som mästerligt skapade en mytisk bild av sig själv.

Massor med coola, svartvita bilder här också förstås, med kändisfrun Ingrid Thulin och de celebra kompisarna Ingmar Bergman och Olof Palme i centrum.

Det är inte helt tacksamt för film- och medieforskaren Per Vesterlund, som medverkat i båda de tidigare nämnda böcker, att först nu komma ut med den första stora biografin om Harry Schein. Lite post festum, liksom. 

Dessutom har Schein skrivit sina egna memoarer, flera stycken till och med, som den fantastiska och mörka ”Schein” från 1980, utgiven efter att han tvingats lämna bort sina tvillingbarn, filmreformen och Svenska filminstitutet, som Schein blev pappa till när 60-talet var som yngst och vackrast.

Men visst finns det ändå förvånansvärt mycket mer att säga om saken.

När man läser den lite pedantiska och pillrigt detaljrika men också djuplodande berättelsen känner man hur Harry Schein, den här  slagfärdiga ”larger than life”-mannen med åretruntbrännan, varggrinet och maktanspråken, ändå har hängt lite löst. 

Läs mer: Manlig makttrojka gjorde filmpolitiken till 60-talets sexigaste

Vesterlund skippar alla de där drömska glamourbilderna av Harry Schein, som delvis kommit att leva sina egna liv och inte nödvändigtvis alltid överensstämmer med verkligheten. 

Framför allt sätter han in Harry Schein i ett samhällspolitiskt- och kulturellt sammanhang som fyller i konturerna av den här märkliga livsresan som ofta nästan känts fiktiv. 

Vesterlund beskriver initierat det mellankrigs-Wien och den sekulära judiska familj som ser den unge Harry Leonard Schein födas, liksom det svenska fyrtio- och femtiotal där den familjelöse ynglingen uppfinner en ny identitet åt sig som kommer att  bestå av lika delar framtidsman inom modern vattenteknik, driven intellektuell och politiskt djur.

För att vara en biografi är ”Schein” förvånansvärt opersonlig. Det är bra att Vesterlund inte faller för det jobbiga tricket att låtsas veta vad de personer han tagit sig an tänker och känner. Men ibland känns det som han knäar under bördan av sitt enorma material. Ett övermått av retoriska frågor är tänkta att skapa lite drag under galoscherna men stilgreppet blir lite tjatigt.

Här finns en intressant tolkning av det komplexa och provocerande med Schein som offentlig röst; hur han identifierade sig med en skoningslös ironi samtidigt som han idealiserade sakligheten. Liksom bra tankar kring hur Palmehatet och Scheinhatet speglade varandra.

Den Harry Schein man tar med sig efter den här boken är alltså inte i första hand den färgstarka eminensen som solar sig på toppen. Myten kläs av. Det är snarare en person som, trots sin sagolika karriär, ändå aldrig tycks känna sig hemma i den svenska offentlighet som han bosatt sig i. Vesterlund åkallar den ständig frånvarande frun Thulin som i en intervju sagt att Harry egentligen inte var kär i henne. Han var kär i Sverige. Olyckligt kär. 

Schein kallade sig själv en gång för ”arvlösheten personifierad”. Redan som 20-åring (!) frågade han sig i sin dagbok ”om det fanns något värre än att bli kallad bolsjevik av högermän och reaktionär av kommunister, att bli kallad bohem av medelklassen och kälkborgare av konstnärer, att var he-man för intellektuella och intellektuell för he-men”. Svaret blev nej.

Läs mer: Jan Eklund: Den visionäre filmfursten Harry Schein ruskade om Sverige

En slags självuppfyllande profetia. Och en karaktäristik som leder rakt in i smärtpunkten i Scheins liv: den laddade konflikten som utspelade sig mellan filmfursten och den så kallade filmvänstern för precis 50 år sen, revolutionsåret 1968. Ett superbråk som i sin tur ledde till ett famöst men rätt nebulöst regissörsupprop. 

I internationella filmsammanhang, på de stora festivalerna, var och förblev Schein - liksom hans älskade Bergman - en oomstridd svensk stjärna. I Sverige en mediekändis, men aldrig riktigt en profet i sin egen stad.

Modernisten och censurhataren som så gärna ville ta in svensk film i framtiden och ut i den vida världen misslyckades kapitalt att synka med en stor del av den generation som skulle förvalta hans drömmar. 

Genom att skriva fram det Sverige som hade så svårt att älska Harry Schein tillbaka, lyckas Vesterlund blottlägga den grundläggande paradoxen i Scheins liv. Avståndskänslan till trots får man ändå känslan av att verkligen bättre förstå vem Harry Schein var, vad förlusten av en hel barndomsvärld faktiskt betydde och vad främlingskapet gjorde med honom.