Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 05:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-i-dunkel-skog-gar-nicole-krauss-vilse-med-flit/

Bokrecensioner

Bokrecension: I ”Dunkel skog” går Nicole Krauss vilse med flit

Bild 1 av 2 Nicole Krauss.
Bild 2 av 2

I Nicole Krauss första roman på sju år löper två sökares resor till Israel parallellt. DN:s Maria Schottenius läser en elegant roman som bränner samman fakta och fiktion.

Maria Schottenius
Rätta artikel

Nicole Krauss, född 1974, har haft stora framgångar med sina tidigare romaner, framför allt ”Kärlekens historia” som kom på svenska 2005. Efter romanen ”Det stora huset” dröjde det sju år innan nya ”Dunkel skog” kom ut. 

Titeln kommer från Dantes ”Den gudomliga komedin”: den ofta citerade strofen som i Ingvar Björkesons översättning lyder: ”Till mitten hunnen på vår levnads vandring / hade jag i en dunkel skog gått vilse / och irrat bort mig från den rätta vägen”.

Bokrecension: Nicole Krauss ”Det stora huset” 

Med tanke på att den kvinnliga huvudpersonen i boken har samma förnamn som författaren, och en liknande livssituation – frånskild med två söner – känns Nicoles resa till Israel för att bota sin skrivkramp som ett autofiktivt berättargrepp. 

Romanens Nicole reser alltså från hemmet i Brooklyn till Tel Aviv. Där kommer hon i kontakt med en äldre universitetslärare i litteratur och före detta Mossadagent. Han vill henne något – hon förstår till en början inte vad – men han börjar uppta allt mer av hennes tid. Snart är hon insnärjd i ett Kafka-projekt som handlar om att ”skriva det verkliga slutet” på Franz Kafkas liv. Den israeliske mannen ringer, kräver att hon ska följa med till platser som har med Kafka att göra. Nicole slussas steg för steg, utan egen överblick eller vilja, alltmer in i Kafka-gestalten.

Den andre huvudpersonen är en advokat, Jules Epstein, som också han lämnat sin familj i New York och rest till Israel. Han och Nicole träffas aldrig i romanen: deras berättelser löper parallellt i olika kapitel. 

Båda hoppas på en förvandling. En själens vandring.

Bägge huvudpersoner har familj i Israel, men är uppvuxna i USA. Epstein är en förmögen äldre man som skänkt bort saker ”med samma frenesi som han en gång skaffat dem”. På museerna är de glada för donationerna, men barnen ser förvandlingen hos en far som beter sig obegripligt. 

Det autentiska tränger in överallt i denna roman, händelser och namn, kända israeliska och amerikanska författare och politiker ger sig tillkänna. Överallt små fragment som bränner samman fakta och fiktion. 

Trots att romanen är tung av undertext kan Krauss vara ovanligt tydlig och skarp stilistiskt, till exempel när hon beskriver hur det är för Epstein att skiljas. ”Någonting behövde gå sönder, och han kände att det gjorde det då, kände hur sköra ben ett efter ett knäcktes under hans fingrar /…/ Så lätt, så skört var äktenskapet.”

Läs mer: 10 böcker att se fram emot under våren 2019 

Nicole Krauss laborerar med begrepp som tid och ensamhet, exil och judisk mystik och identitet. 

Både Epstein och Nicole reser alltså ”hem” till Israel. Båda hoppas på en förvandling. En själens vandring. Epstein, som gjort sig av med alla ägodelar, försvinner. Det enda spåret efter honom är en portfölj som polisen finner i öknen. Men Nicole kommer tillbaka. När hon ser sitt eget hem får hon en genomgripande mystisk upplevelse av att möta sig själv. ”Genom vardagsrumsfönstret såg jag mina barn sitta på golvet böjda över ett spel. De såg mig inte. Och för ett ögonblick såg jag inte mig själv jag heller, där jag satt i en fåtölj i ett hörn och redan var där.”  

Scenen korresponderar med författarens tolkning av Guds befallning till Abraham, att han skulle bryta upp från födelselandet och gå till Kanaan. Hon tror att meningen med detta är att ”Abraham skulle gå ut ur sig själv för att bereda plats för det som Gud hade ämnat honom att vara”. 

Läs mer: På kollisionskurs med Krauss 

Känslan av att mitt i livet ha gått vilse och ha tappat orienteringen är genomgående i denna roman. Den berättar om människor som inte kan se klart, inte riktigt vet vad de gör eller varför. Mycket är – säkert avsiktligt – oklart och förvirrande även i gestaltningen. Dante och Kafka ger texten en grundstämning. Trots att det är mer fråga om konstruktion än illusion finns det något som får mig att irra vidare och upptäcka en bok med humor och många raffinerade och eleganta passager.