Bokrecension: ”Syskonen” är en finstilt psykologisk roman - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Bokrecension: I Tessa Hadleys ”Syskonen” flödar begären i det fördolda

Tessa Hadley har skrivit sex romaner och tre novellsamlingar. "Syskonen" är den första översättningen till svenska.
Tessa Hadley har skrivit sex romaner och tre novellsamlingar. "Syskonen" är den första översättningen till svenska. Foto: Mark Vessey

Med ”Syskonen” introduceras den brittiska författaren ­Tessa Hadley på svenska. Ingrid Elam möter utsökt stilkonst i en roman om nuet och det förflutna.

Tessa Hadley är en engelsk författare som när hon nu introduceras på svenska med sin sjunde roman, ”Syskonen”, får draghjälp på omslaget av inga mindre än Hilary Mantel, Chimamanda Ngozi Adichie och Zadie Smith. De goda feerna är väl valda, Hadley skriver som de i en tradition där psykologisk intelligens och iakttagelseförmåga spelar stor roll, liksom intresset för de begär som styr människors liv vare sig vi vet det eller inte, och vare sig det handlar om makt eller erotik – eller båda i ohelig allians.

Länge är ”Syskonen” dock mer lik Jane Austens två hundra år gamla romaner än Zadie Smiths samtidsskildringar, en lågmäld och skarpögd berättelse om tre medelålders systrar som möts i barndomshemmet i Herefordshire, en prästgård där de togs om hand av morföräldrarna efter moderns för tidiga död och faderns flytt till ny familj. 

Bokrecension: Ingrid Elam om Ida Lindes ”Mördarens mamma”

Ingenting särskilt händer medan de tassar runt varandra och småträter om vem som ska sova var i väntan på det fjärde syskonet, brodern som kommer en dag för sent med sin nya, tredje fru. Huset står precis som det gjorde när de var barn, vilket innebär att ett fortskridande förfall har nött ner alla ytor inklusive den gamla telefonen av trä. Ingen av dem har råd att sköta huset än mindre ta över det, känslan av stillastående tid som samtidigt obönhörligen går mot sitt slut är överväldigande, som i ett drama av Tjechov.

Om det yttre händelseförloppet lämpar sig ovanligt illa för sammanfattningar pågår desto mer i familje­medlemmarnas inre. Den yngsta systern har med sina två barn, en flicka på nio och en pojke på sex. Nioåringen är en av de mest intressanta gestalterna i romanen, ännu barnslig i sina lekar och förklädnader men redan på väg in i pubertetens identitetskaos. Tillsammans med sin oskuldsfulle bror går hon på upptäcktsfärd i de vuxnas skog av halvt omedvetna lustar och behandlar sina fynd med den skoningslöshet som barn kan uppvisa, utan ondskefullhet men också utan den medkänsla som ålder och erfarenhet brukar föda.

De vuxna, som en gång varit barn i prästgården, är fast i sina gamla roller, bakom den framgångsrike broderns vita linnekostym ser systrarna en lite knubbig pojke i kortbyxor och glasögon lagade med plåster. Några av systrarna är också inlåsta i sin klass, kan aldrig bli en del av byn, vars invånare inte skulle låta ett hus och en trädgård förfalla, och heller aldrig en del av en värld utanför ett England där teet serveras vid rätt temperatur och klockslag.

Brodern försöker, han har gift sig med en argentinska som vuxit upp på en hacienda med 2 500 hektar mark men hans syster är hopplös med siffror och undrar om det är ”jättemycket eller pyttelitet”. ­Koketteriet till trots har även hon tagit med sig en gäst till den lantliga verkligheten, en ung man med ­pakistansk bakgrund, född och uppvuxen i England men ändå omisskännligen ett främmande inslag i prästgården. Och det är just det de är, broderns fru och den unge mannen, främlingar som anpassar sig – eller vägrar anpassa sig – till syskonens värld, medan syskonen själva knappt intresserar sig för det som finns utanför trädgårdsgrinden och den äldsta systern i främlingar ser ”ett skräckinjagande och ogenomträngligt nytt landskap”.

Detta är ingenting Hadleys berättare skriver ut, hon visar det i stället, genom att återge gester och repliker, skiftningar i ögonvrår och tonfall. Berättaren – och läsaren – ser mer än syskonen, ser att jorden är rund och mångskiftande, inte platt och grön som gräsmattan runt prästgården, och att det förflutna är ett arv som är svårt att göra sig av med. Det engelska originalets titel är just ”The past” och romanen är indelad i tre delar med en återblick på syskonens barndom i del två. Där utökas persongalleriet med modern och morföräldrarna och där anas de mönster som varieras 40 år senare.

Bokrecension: Ingrid Elam om De Nios kalender

Tessa Hadley behandlar sina gestalter med klarsynthet, ibland med finstilt ironi men också med värme och förståelse. Hur inneslutna syskonen än är i sin egen värld är de inte inskränkta eller endimensionella, de kan ställa sig utanför sig själva och se sina tillkortakommanden. Att läsa den här boken är som att sitta i ett hörn av vardagsrummet, tyst men uppmärksam, och medan dagarna går utan att så mycket mer händer än att mat dukas fram, samtal pågår, och disk plockas ut, växer engagemanget i de människor som sitter runt bordet.

Då och då går någon på promenad och Hadley följer dem med en poets blick för naturen runt omkring. I det fina vädret hörs en duvas vingslag som ”klapprande trä” och småfåglarna är ”för varma för att orka sjunga”. Värmen följs av ihållande regn, ”slokande björnbärssnår” släpper ifrån sig ”sin ansamling av regndroppar” så fort någon nuddar vid dem, vatten strömmar över huvud i denna roman, oftast som en påminnelse om inre flöden och drifter.

Tessa Hadley är detaljernas mästare, intrigflätning är inget hon lägger ner möda på, medan hon tycks välja länge i engelskans överrika ordförråd innan hon hittar just den nyans hon behöver för att fånga en situation eller en känsla. Begär uppstår vid första förstulna ögonkastet, det kan vara ljuvt eller plågsamt men alltid omöjligt att styra eller undkomma just för att det flödar i det fördolda.

Världen utanför prästgården tränger in nästan omärkligt och droppvis, som meddelanden i förbifarten om bortadopterade barn till mördade dissidenter i Argentina eller mörkhyades utanförskap i engelska internatskolor. Idyll och förödelse ligger så tätt inpå varandra att man knappt märker när Hadleys utsökta stilkonst vänligt för läsaren från ett tillstånd till ett annat.

Tessa Hadley

”Syskonen”

Övers. Amanda Svensson

Wahlström & Widstrand