Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Bokrecension: Iman Mohammeds ”Bakom trädet ryggar” – en ruskigt bra diktsamling

Iman Mohammed (född 1987) får diktraderna att explodera i kroppen.
Iman Mohammed (född 1987) får diktraderna att explodera i kroppen.

Iman Mohammed debuterar på ett stort förlag med en ruskigt bra diktsamling. Hon skriver snyggt och intensivt och man får känslan av att dikterna lyckas hålla ett stort kaos inombords. 

Diktsamling

Iman Mohammed

”Bakom trädet ryggar”

Norstedts, 65 sidor

Den här diktsamlingen är så bra att jag till en början blir helt stum. Jag vet inte vad jag ska säga. Läs den. Svälj diktraderna som lena halspastiller och känn hur de exploderar i kroppen: hårt, mjukt, hemskt, vackert, sällsynt, vardagligt, enormt, fult, exakt, grönskande, mänskligt. 

Ann Jäderlunds poesi kan ha den här intensiteten ibland. Martin Högströms också. Det är ett sammanflätat skrivande som fortsätter långt ner i grammatiken, och därför vrider om kognitionen inifrån. 

Det låter krångligare än vad det är, men egentligen är det inte svårläst. Så här inleds boken: ”Hjärnsubstanserna som ofrivilligt besmyckade det gröna: / hortensian, ambraträdet, hibiskusen, dahlian.” Efter ett antal blankrader kommer nästa mening: ”Hegemonins första tänder.” 

Man skulle kunna skrika inför synen av hjärnsubstans över träd och blommor, och äcklas över ordvalet ”besmyckade”, men dikten skriker inte. Den styr uppmärksamheten till de olika växtligheterna, lugnt och noggrant på det att det inte går att fly iväg till någon våldskitschig låtsasbild. Sen lämnar den, stillsamt, ett stort vitt utrymme. Tack för det.

Och just när man hämtat andan, kanske börjar lämna platsen och gå vidare, kommer det torra konstaterandet ”Hegemonins första tänder.” 

Dikten vet alltså exakt vad den gör. 

(Hegemoni är ett statsvetenskapligt begrepp som används för att tala om storskalig maktutövning och förtryck.)

Dikterna står titellösa som korta prosafragment över sidorna. Det uppstår starka energiutväxlingar mellan scenerna, som tecknar barndomsminnen, skönhetsupplevelser, krigsbilder, vardagsliv. Första gången jag läser boken studsar jag bakåt, som av en rekyl. Ordet ”marmor” förekommer på ett flertal ställen, och jag tänker att det är som att vandra bland marmorskulpturer. Deras hårdhet. Blankhet. Att de är fasta och tredimensionella och håller sin sammanpressade form intakt. Ändå börjar jag gråta utan att jag förstår varför. Jag måste lägga undan diktsamlingen och pausa.

Det har inte att göra med att dikterna är snygga och välskrivna, det grinar man ju inte för. Men jag tror att dikterna klarar att hålla ett stort kaos inombords, genom att helt enkelt röra sig i alla riktningar samtidigt. Upplevelsen är att de står stilla, men i själva verket bärs de upp av diametrala motspänningar. Hjärnsubstans och grönska till exempel. Oförenliga erfarenheter som människor går runt och bär på, eftersom det inte finns några andra alternativ. 

Att dikten förmår att växla ut den kraften, som göms i sorgen, smärtan, vreden, lusten och den ibland åtkomliga lyckan – utan att ge minsta avkall på sin estetiska självständighet, är ovanligt. Det betyder alltså att man kan läsa ”Bakom trädet ryggar” precis som man själv vill. Den håller för att läsas politiskt, existentiellt, litterärt, psykoanalytiskt eller vad man nu har lust med. 

Poesihösten har öppnat starkt med de unga poeterna Burcu Sahin (som nyligen debuterade med ”Broderier”) och Iman Mohammed (som jag inte vet om hon ska räknas som debutant eftersom hon tidigare publicerat sig i antologier och andra format). Deras diktsamlingar gör helt olika saker, men de bidrar båda till att göra den svenskspråkiga samtidspoesin större.