Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-24 05:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-indiens-tjechov-om-en-hansynslos-familj/

Bokrecensioner

Bokrecension: Indiens Tjechov om en hänsynslös familj

Urban explosion. Brigade Road i Banglalore.
Bild 1 av 2 Urban explosion. Brigade Road i Banglalore.
Foto: David Pearson/Alamy
Bild 2 av 2

Vivek Shanbhags kortroman ”Ghachar ghochar” är en liten sensation. Med förtätad stil gestaltar han den indiska konflikten mellan tradition och modernitet. Per J Andersson läser den eleganta svenska översättningen. 

Rätta artikel

På nästan ingen tid alls har hundratals miljoner indier färdats från en socialt stabil tillvaro med få förändringsmöjligheter till en värld full av strävan och materialism. Men ofta har utvecklingen inte varit riktigt så linjär. I stället har den gamla världen med sina kast- och klasslojaliteter följt med in i den nya konsumistiska.

Just så tilltrasslat är det för storfamiljen i Vivek Shanbhags kortroman ”Ghachar ghochar”. Plötslig rikedom har gjort att de kan flytta från sitt trångbodda kyffe till en rymling våning och gå på shoppingrunda som lustfylld fritidsaktivitet, snarare än som en nödvändig rutin för att skaffa sig livets nödtorft.

Men fortfarande resonerar familjemedlemmarna som om de vore en enda kropp. ”Så vad finns det att säga om mig som bara handlar om mig och inte om alla de andra”, konstaterar den viljelösa och namnlösa berättaren. Och i nästa andetag: ”Det är sant som det sägs – det är inte vi som kontrollerar pengarna, det är pengarna som kontrollerar oss”.

Urgamla familjehierarkier och nykläckta kapitalistiska ideal. Det är omöjligt att reda ut var det ena slutar och det andra börjar, det är som berättarens sanningssägande hustru formulerar det: ”ghachar ghochar”. Ett hittepå-ord som också beskriver den frustration hon känner när de tunna trådarna som håller uppe underkjolen under sarin tvinnat ihop sig så att de är omöjliga att separera.

Ända sedan jag började besöka Indien för 35 år sedan har jag letat efter litteratur som gestaltar de långsamma förändringarna, dyningarna under de lösryckta händelserna på den krusiga ytan. Första fyndet var Salman Rushdies genombrottsroman ”Midnattsbarnen”, som spände över flera generationer, bestod av en mängd röster och förenade magi med realism. Rushdies på samma gång lekfulla och undervisande stil satte trenden för den stora indiska romanen som ville säga något om tillståndet i den unga nationen. Sedan kom Vikram Seths Romeo och Julia-drama ”En lämplig ung man”, Arundhati Roys ”De små tingens gud” om släktbråk, kastsystem och politik i Kerala och så min absoluta favorit, Rohinton Mistrys ”En ömtålig balans” om två män som flyr fattigdomen i byn för lyckan i Bombay.

Den Stora Romanen om Indien var alltid polyfon, ordrik, storslagen – och skriven på engelska. Med Vivek Shanbhag är det tvärtom. Han skriver utifrån en röst, om en familj, under en begränsad tid, fåordigt och i en förtätad stil. Och därtill på kannada, ett språk som talas av 40 miljoner människor i delstaten Karnataka med storstaden Bangalore som ekonomiskt nav.

Med denna kortroman har världen med ens blivit ett snäpp större, i och med att det är den andra litterära berättelsen någonsin som översatts från detta dravidiska språk (efter ”Samskara – rit för en död man” av U R Anantha Muthy, på svenska 2001). Bangalorejournalisten Srinath Perur jobbade tillsammans med författaren i ett och ett halvt år för att få till en engelsk version, som Peter Samuelsson därefter elegant omvandlat till svenska.

Det är också i Bangalore som romanens storfamilj bor och får ta del av ett ekonomiskt lyft som leder till dess moraliska förfall. Ju bättre det går, desto mer sluter de sig, ända tills deras klaustrofobiska sammanhållning och patriarkala maktordning, som ivrigast försvaras av familjens kvinnor, blir totalt hänsynslös mot alla som ifrågasätter den.

Lovorden för denna kortroman, som är på enbart 119 sidor, har varit många. Flera brittiska och amerikanska recensenter har jämfört med den ryska 1800-talslitteraturen, framför allt Tjechov och Tolstoj. Jag är nog lika hänförd. Vivek Shanbhags effektiva buljongtärningsteknik får till synes simpla formuleringar att veckla ut sig till en hel palett av kniviga funderingar och motstridiga känslor.

Det gift som skapas när förlamande släktlojaliteter möter konsumtionssamhället gestaltas av att huvudpersonen tar sin tillflykt till Indian Coffee House, en kooperativ institution som representerar drömmen det gamla goda Indien. Men även kaffehuset har förändrats av den nya tiden. ”Vad är det som händer”, utropar berättaren desperat. ”Vad har jag dragits in i? Det måste finnas en väg ut?”.

Frågan är om vägen leder bakåt till tiden då pengar och prylar inte skapade begär, eller framåt till en värld där kasttänkandet upphört och storfamiljen skingrats.

Per J Andersson är redaktör på Vagabond och författare till flera böcker om Indien, gav senast ut ”För den som reser är världen vacker” (Ordfront, 2017).