Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Bokrecension: Jack Werner säger oss ett sanningens ord

Jack Werners bok om sanningens utsatta läge i de sociala mediernas tidervarv är förtjusande läsning. Isobel Hadley-Kamptz gläds åt en folklorist av klintbergska mått.

Det är synd att uttrycket ”en wernerare” ligger så dåligt i munnen. Det kommer alltså inte att bli ordet vi använder för rykten som sprids för att nån läst en tweet, och delat, och likeat, eller postat ett meme i en Facebook-grupp som andra tar för sanning och sprider ända tills DN faktiskt skriver om ”clownrelaterade hot om terrorism”. 

Vi som är äldre kommer kanske fortsätta säga klintbergare, yngre kommer att rycka på axlarna och kalla det internet.

Jack Werner är väldigt öppen med sin kärlek till folkloristen Bengt af Klintberg, som med sina böcker ”Råttan i pizzan” och ”Den stulna njuren” fick ge namn till den sortens berättelser som sprids utan att det finns någon enda sanning bakom – förutom människans benägenhet att tro på sådant som styrker just hennes föreställningar om världen. Han skriver till och med att han tror att den här boken, ”Ja skiter i att det är fejk det är för jävligt ändå”, hade blivit bättre om det var Klintberg som hade skrivit den. 

Läs Jack Werners krönikor i DN 

Det tror inte jag. Werner axlar folkloristmanteln med den äran, och han gör det med den kärlek och förståelse för både människor och internet som han visat ända sedan jag först började läsa honom för sådär 10 år sedan.  

För det här är en förtjusande liten bok. Werner går igenom nätmyter, kända och okända, nya och äldre, och undersöker hur det egentligen kom sig att Pol Pot sökte asyl i Sverige (det gjorde han inte, det var ett skämt av Bahnhof-grundarna Oscar Swartz och Jon Karlung som lyckades lura ansedda nyhetsbyrån Reuters som i sin tur sedan spred fejknyheten över världen), om när Microsoft skulle köpa Katolska kyrkan (det skulle de inte, men till och med TT skrev om vilka problem företaget sedan hade att dementera ”nyheten”), eller om mördarclownspaniken 2016, som tog sig hela vägen in i stormedier som Dagens Nyheter, Sydsvenskan, Sveriges Radio och Sveriges Television.

Rättelser har publicerats på så dålig plats som möjligt, för minimal uppmärksamhet och rena felaktigheter i texter på till exempel kultur- eller ledarsidor har emellanåt inte rättats alls.

Det här är en av de stora behållningarna med Werners bok. Han nöjer sig inte med schablonmässig kritik av sociala medier där all källkritik upphör och människors lägsta instinkter får fritt spelrum. I stället visar han hur också vanliga seriösa medier spelar med och är minst lika skyldiga till det postsanningsklimat som vi påstås leva i (en tanke han samtidigt kritiserar). 

Aktörer som Sveriges Radio publicerar inte bara emellanåt rysk propaganda som nyheter – en problematik Werner bara indirekt snuddar vid – mediernas faktakontroll lider samtidigt av exakt samma sorts brist som den som vanligt folk uppvisar. Tendensen att tro på sånt man redan tror på. 

Ett extra roligt och sorgligt exempel som Werner tar upp är när DN inför en av valdebatterna mellan Donald Trump och Hillary Clinton tar upp bristen på faktakoll i den amerikanska kampanjen och citerar Trump: ”’Crooked Hillary’ kommer att peta in små bitar av fakta hela kvällen och på så vis rigga hela grejen. Det är skamligt!” Citatet kom dock från en satirspalt. DN lyckades alltså både varna för fake news och förmedla dem samtidigt. 

Och det är ett större problem att journalister skarvar och sprider vidare osanningar än att gemene man gör det på Facebook. Journalister är visserligen människor och gör fel som alla andra. Sånt händer. Så länge man är transparent och erkänner misstagen är det bara att gå vidare och försöka göra bättre. 

Men svenska medier har också länge varit väldigt dåliga på det mellersta momentet: erkännandet. Rättelser har publicerats på så dålig plats som möjligt, för minimal uppmärksamhet och rena felaktigheter i texter på till exempel kultur- eller ledarsidor har emellanåt inte rättats alls. 

Möjligen tar man in en replik där någon får säga emot, som om fakta bara var en fråga om olika åsikter. Men det duger inte i dagens klimat. Särskilt inte med tanke på den ytterst medvetna kampanj som också riktas mot medierna, för att minska tilliten och förtroendet för dem. 

För allt det här har ju en mörkare botten, som också märks tydligt i Werners bok, men där han saknar tillräckligt djup i sina kunskaper för att riktigt få fram mer än intressanta anekdoter. Det är inte en slump att så många av de mest spridda nätmyterna och moderna vandringssägnerna har en rasistisk botten. Det må handla om påhittade vapengömmor vid flyktingförläggningar, den av flyktingar mördade Jönköpingstandläkaren som visade sig aldrig ha existerat (bilden som spreds på henne föreställde en tjej i Kinnared som varken var tandläkare eller död) eller den uppdiktade lilla flickan som fick kvarsittning för ett mobilskal med svenska flaggan. 

Svensk ytterhöger har länge varit överlägset mycket bättre på internet än såväl vänstern som den mer anständiga högern. I dess många propagandakanaler på nätet, som ibland kallas alternativmedier, sprids den här sortens rena påhitt eller aktivt vinklade nyheter hela tiden. Inte minst för att de appellerar till en känsla som många människor redan har, och som etablerade politiker också bidrar till, om ett samhälle som befinner sig i förfall på grund av invandringen. Ett av deras mål är att folk ska sluta lita på vanliga medier för att i stället förlita sig på den egna gruppens propaganda. Det är bara så de kan nå sitt yttersta mål att montera ner demokratin. 

Jack Werner bidrar med både sina mytavslöjanden och sin mediekritik i kampen mot dem, för demokratin. På många sätt vill han nog minst lika gärna få folk att skratta åt att Djurens rätt fortfarande får förklara för upprörda medlemmar att Bonsai kittens inte finns på riktigt – men det är just det som är poängen.

 

 

Jack Werner är medarbetare i DN. Därför recenseras boken av Isobel Hadley-Kamptz, kritiker i Expressen

 

FACKBOK

Jack Werner

”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”

Albert Bonniers förlag, 347 sidor