Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 05:44

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-jag-och-alla-ar-en-markligt-anonym-rad-av-stillbilder/

Bokrecensioner

Bokrecension: ”Jag och alla” är en märkligt anonym rad av stillbilder

Sara Lundbergs illustrationer driver boken ”Jag och alla”. På bilden till höger ritar Hjalmar prinsessor, iklädd skir blå klänning och tiara.

Sara Lundbergs illustrationer är varma och personliga – men Ylva Karlssons text förvånande anonym, skriver DN:s Pia Huss om bilderboken ”Jag och alla”.

Pia Huss
Rätta artikel

Det är med böcker som med människor, det klickar inte alltid. Men ett relativt svalt första möte kan, för den som ger sig tid att fördjupa kontakten, småningom visa sig kunna ge mer än du trodde.

Ungefär så känns också bekantskapen med Ylva Karlssons och Sara Lundbergs ”Jag och alla”, en bilderbok om det som försiggår i tankarna hos Olivia och om det som samtidigt sker runt om i hennes närmaste omgivning. Olivia vill, med sin tankekraft, skaffa sig tillträde till sitt närmaste universum: ”Jag tänker på någon som sitter någon helt annanstans och tänker helt andra tankar. Kanske tankar jag aldrig har tänkt och aldrig kommer att tänka”. 

Bokrecension: Flödig bildroman av Sara Lundberg om konstnären Berta Hansson 

Och tillträde får Olivia, för på vart och ett av bokens uppslag presenterar sig någon i hennes yttre sfär. Någon som rör sig parallellt, men ändå långt borta, som har olika villkor och förutsättningar. Som Musse som ”ligger på en ko” och från sagda ryggläge betraktar traktorn som far fram över åkern. 

I ett ögonblänk hamnar vi hos John och hans mamma Sara som tillsammans kör traktor. John är där men samtidigt någon annanstans då han blickar bort mot kyrkogården där kanske någon är ledsen. Och förstås finns där några som saknar en farmor och kramar hennes gravsten. 

Det är Sara Lundbergs bilder som driver turerna i den pardans som författare och bildmakare alltid har att tråda i bilderböckernas värld.

Så löper berättelsen. En rad stillbilder och scener vilka länkas samman och klickar vidare. Övergångarna tycks ibland bräckliga, för att i nästa bladvändning framstå som alldeles självklara. Som scenerna från ett tåg där Hjalmar, iförd skir blå klänning och tiara, ritar prinsessor medan hen iakttar den livliga Viola på sätet intill. Hon vars mamma kallar Hjalmar för ”den flickan” fast Hjalmar vet att det är fel. Hjalmar är hen och ”skulle aldrig våga låta så mycket på ett tåg”. 

Läs mer: Bilderbokspriset Snöbollen till Sara Lundberg 

Men låta på tåg, det vågar däremot Viola. Bilden där hon obstinat står upp på sätet och KRÄVER! är bokens höjdpunkt. Plötsligt en eruption av energi. Viola är just där och då en riktig pain in the ass. Inte alls svårt att föreställa sig vuxenfrustrationen. Säkert minst två timmars tågresa kvar. Här riktigt lågar det om Sara Lundbergs illustration.  Mellan Viola och hennes mamma pågår en styrkemätning, och kritornas kraftkulörer och färgernas intensiva uttryck får mig att associera till Edvard Munch. Desperation! Energi! Mäktigt.

Över huvud taget är det Sara Lundbergs bilder som driver turerna i den pardans som författare och bildmakare alltid har att tråda i bilderböckernas värld. Lundbergs illustrationer för värme och personlighet till texten som förvisso är skickligt genomförd, men ändå omges av en märklig anonymitet och brist på ett riktigt berörande tilltal. Förvånande med tanke på den omedelbara närhet som så många andra av Ylva Karlsson berättelser så självklart förmedlar.