Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Bokrecension: Katarina Frostensons ”Sju grenar” är sällsynt klart om existensens hörnstenar

Katarina Frostenson
Katarina Frostenson Foto: Fredrik Wandtrup

Kärnan i Katarina Frostensons poesi är språk som lever och tänker fritt. Läs henne uppmärksamt, uppmanar Rebecka Kärde. 

Diktsamling

Katarina Frostenson

”Sju grenar”

Wahlström & Widstrand, 163 sidor

Mot bakgrund av det senaste halvårets akademiskandal, vars huvuddrag väl knappast behöver refereras, ställs man som anmälare av Katarina Frostensons nya diktsamling inför en synnerligen otacksam uppgift. Som poeten Anna Axfors påpekat (Expressen 13/5) finns en uppenbar risk att läsa ”Sju grenar” som vaccinmotståndare läser bipacksedlar: som en text full av svar man redan tycker sig ha klart för sig, ett chiffer där varje ”du” syftar på Kulturprofilen.

En förringande och sensationalistisk läsart, anser Axfors, och det är förstås sant. Samtidigt bör man som kritiker inte överskatta sin förmåga att lägga skvallerslagrutan åt sidan. Jag har ju också – inte utan viss njutning, ska erkännas – sett skandalen veckla ut sig. Även om jag inte vill att det ska påverka min läsning, vore det naivt att tro att det över huvudtaget inte sker. Att läsa och tolka en text är trots allt att aktivera ett helt förråd av kunskap, intryck och förförståelser, de flesta omöjliga för en själv att få syn på. Konsten må vara autonom; mottagaren är det inte.

Hur som helst är den här nu, ”Sju grenar”. Boken består av sju vagt tematiskt sammanhållna diktsviter. Deras inbördes relation är en smula oklar, men det gör inget: det är inne i själva dikterna dynamiken finns. Frostenson skriver om språk, om arv, sorg, gåvor, städer – nästan alltid, har jag känslan av, med själva skrivakten som primärt motiv, i en aldrig sinande fascination över att den är möjlig:

för att det inte upphör att vara en gåta

att ordet kommer, även om du tror att

 

det är en psykisk disposition

ett kemiskt tillstånd i din varelse, en samklang i ditt inre

en följd av tankarna som mal

Radernas enkelhet är slående. Och frågan är om Frostenson – visserligen sedan länge en mer världstillvänd poet än ryktet gör gällande – någonsin skrivit med sådant siktdjup som här. Texten präglas av en sällsynt klarhet, en virtuositet som känns rymlig, oansträngd. Så rör sig dikterna också kring det allra mest fundamentala. Återkommande motiv är solen och elden – den ena en förutsättning för liv, den andra för mänsklig civilisation: ”att vara på rätt avstånd till solen är vårt liv”. 

För det är ju kruxet: avståndet måste vara exakt. Huruvida solen och elden ger liv eller tar liv är en fråga om precision, om att inte hålla förstoringsglaset på samma ställe för länge. Frostenson pekar ut riskerna: någon är ”bränd av solen”, en sol som på andra ställen är ”smutsgul” och ”som gråt”, men som alltså ändå inte går att frigöra sig från. I en dikt räcker människor vedträn till varandra: ”de svarar att de följer den enda lag som är/att föra elden vidare/att hålla sig varm”.

Gång på gång tycks texten syfta till att nagla fast existensens hörnstenar, det som kommit före, som utgör villkoren för det egna varat. Dikten ”Trädet” riktar sig exempelvis till en död släkting. Och det slår mig att Frostenson redan tidigare skrivit en dikt med samma titel, i boken ”Tal och regn” från 2008. Där var trädet den svenska poesins grand old men: Thorild, Tegnér, Wivallius med flera – andliga förfäder, som nu alltså bytts mot biologiska.

Kanske är de identiska titlarna en ren tillfällighet, men jag kan inte låta bli att pröva tanken att ”Sju grenar” har en särskild dödsmedvetenhet, att det på något vis skett en rörelse från språk till kropp i Frostensons författarskap. Det i positiv bemärkelse barnsliga draget i hennes dikter, kärleken till ordens ljud och taktilitet, kan ju också läsas som ett uttryck för regression, som ett dement språk på väg in i en alldeles egen och hemlighetsfull betydelsevärld: ”din död/en sång/det var o a/det var/oro /sov”.

Frostensons upptagenhet vid språkets materialitet – hur orden låter, hur de placeras på sidan – hänger ihop med en vidare noggrannhet, snudd på existentiell i sin omfattning. Dikterna i ”Sju grenar” fungerar nästan som böner eller votivgåvor till uppmärksamheten, till människans förmåga att verkligen se och förnimma sin omvärld. Häri består den etiska dimensionen av Frostensons poesi. Den uppmanar en att aldrig fastna, aldrig anta, alltid skärpa koncentrationen ytterligare:

världen är här hela tiden

 

alltid är

    gåta

en så enkel sak

som att det rinner ur berget: än

framkallar platsen

 

utan tanke på gruva

 

utan tanke på under

 

utan tanke på något särskilt

Då och då kan jag tycka att detta krav på vördnad blir en aning kvalmigt. Det sker främst när undertexten blir explicit och en väl bredpenslad civilisationskritik dyker upp. Som när diktjaget stör sig på folk som sitter försjunkna i sina telefoner på tunnelbanan – en riktigt trött Ring P1-spaning, ärligt talat – och drömmer om att ”uppgå i den gamla världen/den där själ och ande råder”. Jaså, tänker man. Den världen.

På det stora hela är ”Sju grenar” emellertid en alldeles utmärkt diktsamling. Höll jag på att skriva – men vilken ovärdig recensionskliché! Poängen med Katarina Frostensons poesi är ju att den tar en bortom det stelnade bruksspråket: att den visar fram något annat, ett språk som lever och tänker fritt. Läs henne uppmärksamt. Helst utan att anta.

Böcker

Katarina Frostenson

”Sju grenar”

Wahlström & Widstrand, 163 sidor