Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Bokrecension: Kenneth Hermele minns sina judiska Stockholmsgator

Kenneth Hermele debuterar som skönlitterär författare.
Kenneth Hermele debuterar som skönlitterär författare. Other: Sofia Runarsdotter

Kenneth Hermele frammanar en svunnen värld i sin romandebut om efterkrigstidens judiska parallellsamhälle på Söder i Stockholm.

ROMAN
Kenneth Hermele
”En shtetl i Stockholm”

Weyler, 237 sidor

Kenneth Hermele, ekonom och humanekolog född 1948, debuterar som skönlitterär författare – eller som ”berättare”, som förlaget formulerar det – med den fascinerande uppväxtskildringen ”En shtetl i Stockholm”. En shtetl är en judisk by, och det är mer eller mindre i en sådan Hermele växer upp: i ett judiskt parallellsamhälle, mitt på Södermalm.

Att boken är självbiografisk betyder inte att Hermele själv står i centrum, även om perspektivet ofrånkomligen är hans. Huvudpersoner är snarare föräldrarna Perla och Arthur. Perla är från polska Suwalki, Arthur från Berlin. När de möts i Stockholm i början av 40-talet har Sverige precis börjat ta emot judiska flyktingar, efter att länge ha drivit linjen att de borde skickas till utomeuropeiska ”kolonisationsområden”. Paret flyttar in i ett hyreshus på Lindvallsgatan 6, vikt åt fattiga judiska familjer, där de uppfostrar sina båda söner i ortodox tradition.

Mestadels, i alla fall. Mellan föräldrarna finns en spänning där Perla står för det traditionella, det andliga, medan den mer sekulära leksaksimportören Arthur äter treif i smyg och vill närma sig det svenska. Kenneth själv är mammas pojke, from och stillsam. Båda ser de ner en aning på Arthurs intresse för materiella ting. Pappan å sin sida menar att de hycklar: det är ju tack vare hans pengar som de själva slipper slita.

Han vet att han skriver för framtiden – att många nyanlända svenskar kommer att skriva liknande böcker, med lika eller ännu mer hårresande historier om svårigheten att få asyl i ett land som bara tar emot en när det passar.

På säker prosa skildrar Hermele familjens dynamik, spelet mellan det judiska och det svenska och de egna försöken att som tonårig kårhusockupant få ihop identiteten. Meningarna är långa, sökande, fulla med kommatecken, som om historien är så viktig att inget får bli fel eller formuleras i för tvärsäkra ordalag. De många fotografierna och faksimilen förstärker det omsorgsfulla intrycket. Man förstår att frammanandet är viktigt också för författaren själv: han skriver för att försätta inte bara läsaren, utan även sig själv i en svunnen värld. 

Åtminstone det föregående gör han med bravur. Som uppvuxen i kvarteren ser jag dem i ett nytt ljus när Hermele beskriver hur han och modern varje sabbat promenerar från lägenheten vid Hornstull till synagogan på Sankt Paulsgatan. Över huvud taget är boken en fängslande kulturgeografisk guide till 50- och 60-talets judiska Stockholm, till den intuitiva enklav som är minoritetsgruppens: ”Kemtvätten gick till Sender på Verkstadsgatan, lampan skaffades hos Laser på Tunnelgatan, färg och tapeter kom från Mankowitz borta på Birger Jarlsgatan”.

Som alltid med självbiografier är risken för nostalgi överhängande. Men Hermele är ingen nostalgiker. För det första får både hans egna och föräldrarnas dåliga sidor ta stor plats, som pappans försök att överdriva sitt lidande under kriget för att få ekonomisk kompensation från den tyska staten. För det andra vet han att han skriver för framtiden – att många nyanlända svenskar kommer att skriva liknande böcker, med lika eller ännu mer hårresande historier om svårigheten att få asyl i ett land som bara tar emot en när det passar. Så citerar Hermele William Faulkner: ”The past is never dead. It’s not even past.”