Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-21 06:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-lasvart-om-den-svenska-jazzens-historia/

Bokrecensioner

Bokrecension: Läsvärt om den svenska jazzens historia

Åke ”Stan” Hasselgård var en tidig svensk jazzpionjär i USA men avled redan 1948, bara 26 år gammal.
Bild 1 av 2 Åke ”Stan” Hasselgård var en tidig svensk jazzpionjär i USA men avled redan 1948, bara 26 år gammal.
Foto: TT
Charlie Parker, en av jazzens stora, på en bild från 1945.
Bild 2 av 2 Charlie Parker, en av jazzens stora, på en bild från 1945.
Foto: AP

Göran Jonsson skriver den svenska jazzens historia i boken ”Frihetens blå toner”. Relationen över Atlanten går som en röd tråd genom boken, konstaterar Johannes Cornell. 

Johannes Cornell
Rätta artikel

Här och där i den samlade dokumentationen av jazzens historia berörs sociala och samhälleliga sammanhang runt omkring själva musiken. Den amerikanske musikologen Alan Lomax biografi om pianisten Jelly Roll Morton skildrar till exempel den tidiga jazzen på ett sätt som berättar lika mycket om situationen för kreoler och svarta i New Orleans i början av seklet. Även Milton Mezz Mezzrows ”Really the blues” (på svenska ”Dans till svart pipa”) handlar om musiken och om tiden, speglad i en judisk grabb från Chicago som förälskar sig i afroamerikansk kultur under 1920- och 30-talen.

Men man behöver förstås inte komma så nära inpå jazzens geografiska ursprung för att se hur musiken både påverkar och påverkas av sin samtid. I Musikverkets (tidigare Rikskonserters) och skivbolaget Caprices omfattande skivsamling ”Svensk jazzhistoria” heter inte för inte den cd-box som täcker åren 1940-42 ”Beredskapsswing”. Och om något särskilt lyfter journalisten Göran Jonssons bok ”Frihetens blå toner – en berättelse om jazzen i Sverige” är det insikten att, som författaren själv konstaterar, ”ingen musikstil speglar det moderna samhällets framväxt så väl som jazzen”.

Från svensk horisont börjar det av naturliga skäl ändå i New York, där musiker från orkestrarna på Svenska Amerika Liniens passagerarfartyg inspirerades av vad de såg och hörde i mitten av 20-talet. Jonsson viger även ett kapitel åt klarinettisten Åke ”Stan” Hasselgårds smått häpnadsväckande karriär i USA fram till sin död i en bilolycka 1948, bara 26 år gammal. Framåt 50-talet, då svenska moralväktare slutgiltigt misslyckats med att hindra jazzen från att ta sig in i landet, stod striden i stället internt mellan de som hängde med i utvecklingen från och med bebopen, och de som omfamnade den nytraditionella vågen med dixieland.

Utöver rasism, moralism och nykterhetsiver kolliderade jazzen även med det mycket svenska fenomen som var folkrörelseägda Folkets Park och Folkets Hus. Å ena sidan gav det förhållandevis stora delar av landet tillgång till något så exklusivt som Charlie Parkers mytomspunna turné 1950. Å den andra innebar det löjligt torftiga arbetsförhållanden för till exempel Frank Sinatra, vars besök i Danmark och Sverige 1953 dessutom ackompanjerades av att svensk dagspress förföljde honom med jantelagssinnade nedgöranden. En tragikomisk studie i dåtida bonnighet, som Jonsson kröner med att citera Stockholms-Tidningens efter att Frankie Boy rimligt nog blivit förkyld och avbrutit turnén: ”Norge slipper höra Sinatra”.

Andra avsnitt i boken är inte lika stjärnspäckade men säger mer om på vilka sätt jazzen faktiskt slog rot i Sverige. Ändå hade Jonsson gott kunnat fördjupa sig mer i de perioder som sorterar under kapitlen ”Jazz på svenska”, ”Jazz på europeiska” och ”Multi kulti”. Jag tänker i synnerhet på den amerikanska frijazzens effekt på europeisk jazz och den fortsättning i form av mindre eller inte alls bluesbaserad improvisationsmusik som innebar att utvecklingen i (främst norra) Europa vann autonomitet visavi jazzen i USA; en relation över Atlanten som annars löper som en röd tråd genom Jonssons historieskrivning. Namn som Peter Brötzmann, Derek Bailey, Han Bennink och Sven-Åke Johansson nämns inte i boken, som också förbiser den viktiga comebacken för improvisationsmusiken i Sverige i slutet av 90-talet.

Min poäng är inte att sätta fingret på missade detaljer, utan mer att påminna om att musikens egenliga utveckling ofta sker på ett plan strax under det praktiska händelseförloppet. Men Jonsson bok är läsvärd, inte minst för en större läsekrets. Genom sin breda, journalistiska blick för han indirekt även fram en teori som jag i högsta grad stödjer – nämligen att musik inte bara handlar om musik.