Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-21 06:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-mannen-som-skrev-den-perfekta-romanen/

Bokrecensioner

Bokrecension: ”Mannen som skrev den perfekta romanen”

John Williams (1922-1994) skrev i deppigaste laget för det glada, unga och politiska 60-talet.
John Williams (1922-1994) skrev i deppigaste laget för det glada, unga och politiska 60-talet. Foto: Natur & Kultur

Amerikanen John Williams har först under senare år slagit igenom stort i världen. Inte minst med romanen ”Stoner”. Varför tog det så lång tid? Malin Ullgren läser en ny biografi och funderar över varför vissa böcker – men inte andra – lyfter  

Malin Ullgren
Rätta artikel

I efterhand är det svårt att förstå: hur kunde det ta så lång tid för John Williams mästerliga roman ”Stoner” att spridas i stora upplagor över världen, att (nästan) etableras som en märkestitel inom amerikansk efterkrigsprosa? Eller för hela hans sparsmakade författarskap att slå igenom?

Ett antal möjliga svar ges i biografin ”John Williams. Mannen som skrev den perfekta romanen”. Charles J Shields återger de första nedslående omdömena från förlagshåll – av själva huvudpersonen: John Stoner är ”blekgrå”. Romanen som helhet är ”deprimerande”.

Sant, det stämmer. Det är också sant att ”Stoner” kommer i en tid, som Shields skriver, är övertygad om den egna epokens ojämförliga laddning.

I mitten av det amerikanska 1960-talet är liven starkt föränderliga. Kanske kan faktiskt allt hända, för första gången i historien. Så kommer då ”Stoner”, en berättelse om det glanslösa och om ett uthärdande av livet, som om ganska få valmöjligheter fanns i en människas liv.

Många är de stora författarskap som har kommit och gått ur litteraturhistorien. Just i vår tid är det för många svårt att begripa hur John Williams verk, med ”Butcher’s Crossing”, Stoner” och ”Augustus”, kunde vara så pass obemärkt medan han levde, även om han fick ganska fina recensioner och ett och annat pris.

Man kan kalla honom en författarnas författare, vilket kan förklara en del: någon som finslipar ton och teknik, så att de som själva skriver eller intresserar sig för skönlitteraturens utveckling tycker sig stå inför ett mästarprov, en besjälad skicklighet. Kanske ska också författarens idé om den litterära skapelsen på något diskret vis anas i texten, som något som glittrar lätt under ytan, för att man ska tala om en författarnas författare.

Helst är han väl också just en han, en vit man som skrev eller skriver på något av de stora litteraturspråken. 

John Williams (1922–1994) var en vit man i slutskedet av dessa varelsers obrutna succession. I biografin om hans liv framträder detta explosiva slutskede, när det söps, röktes och knullades med emfas: Williams var gift fyra gånger, missbrukade alkohol och rökte sönder sina lungor.

Skildringen av Williams uppväxt är torftig på information och Shields är ingen medryckande berättare; ingen som broderar särskilt skickligt med den tunna tråd han har. Mycket mer intressant blir det när John Williams skrivande och estetiska idéer placeras in i sina sammanhang och när biografin koncentrerar sig på arbetsprocesserna kring romanerna och på hans arbete som universitetslärare i litteratur. Han tillhörde en krets som på tvärs med modernistiska ideal hyllar den elisabetanska poesin för dess formella egenskaper; och något av dessa delvis opersonliga, språkskickliga och kompositionsnoggranna ideal genomsyrar också hans eget skrivande.

Kanske har det kontrollerade, precisa anslaget stött bort en och annan läsare. Samtidigt finns där inget mindre än ett vibrerande existentiellt allvar, oavsett romanernas handling: i ”Stoners” hyllning av den plikttrogna människan och gestaltningen av konsten som uppenbarelse, i ”Butcher’s Crossing” med skildringen av ett paradisiskt landskap före människorna, i ”Augustus” om makten som livsform.

Det finns en aspekt av John Williams som inte alls framgår när man frammanar en akademisk Mad Men-figur och när man skriver om hans klassicistiska ideal: hans iscensättning av sig själv. Shields berättar hur han tog tallektioner som resulterade i en välmodulerad baryton, befriad från lantlig arbetardialekt. Han klädde sig elegant och ville ge intryck av medfödda privilegier. Över huvudtaget, skriver Shields, hade Williams en liten tendens att göra sitt liv mer litterärt, att hitta på historier om ärr och krigserfarenheter.

Sådana insikter i ett författarliv är rimligt spännande. Men med själva människan John Williams kommer Shields inte särskilt långt, trots alla de intervjuer med efterlevande han har gjort. Biografin blir en användbar översikt för den specialintresserade, om än ingen stor läsning i sig.