Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Bokrecension: Maria Maunsbach beskriver längtan efter lite jävla kärlek

Maria Maunsbach debuterar med kärleksromanen ”Bara ha roligt”.
Maria Maunsbach debuterar med kärleksromanen ”Bara ha roligt”. Foto: Emma Larsson

I Maria Maunsbachs ”Bara ha roligt” framstår den heterosexuella tvåsamheten som ett manus med fasta repliker. DN:s Judith Kiros läser en träffsäker och humoristisk debutant.

ROMAN

Maria Maunsbach

”Bara ha roligt”

Brombergs, 270 sidor

Lydia är en ung Malmöbo som aldrig har haft ett riktigt förhållande. Johannes är en trettiofemårig pappa med skägg och en förkärlek för reapriser. Det är inte direkt kärlek vid första ögonkastet, men Lydia utgår ifrån att det ändå är en grund de kan bygga vidare på, och att kärlek kan växa fram mellan två personer som på många sätt ändå är kompatibla. 

I Maria Maunsbachs debutbok ”Bara ha roligt” får vi följa förhållandet på nära håll. Det är en intim, stundtals rolig skildring av längtan efter att bara få vara inför en annan person – att få vara sårbar, öppen, behövd – samtidigt som man faktiskt inte riktigt vet vad man känner för personen i fråga.

I ”Bara ha roligt” framstår den heterosexuella tvåsamheten som ett inövat manus alla spelare måste förhålla sig till, och Lydia och Johannes läser lydigt upp sina repliker. På restaurang: ”Mm, så gott”. På Ikea: ”Hit ska vi åka många gånger i framtiden”. Efter festen: ”Vad bra det här blev”. Glappet mellan det som känns och det som uttalas är påtagligt; under en särskilt intensiv helg blir skillnaden mellan det Lydia berättar för läsaren och det hon säger till Johannes så stor att kris uppstår. Lydia fantiserar nämligen om den tysta kommunikation som ska uppstå i ett par: man ska bara veta vad för sorts öl eller godis eller inredning den andre föredrar.

Maunsbach visar skickligt att ett förhållande inte bara består av människorna i det, utan också av världen utanför.

Men den typen av kommunikation är förbehållen de kvinnliga vännerna. Filippa, Lydias bästa vän, utför ett ömt och osynligt arbete romanen igenom; med henne kan Lydia kommunicera genom ordlösa sms-vrål och vickande danssteg. Personligen hade jag gärna sett mer av den relationen, inte bara på grund av min förkärlek för skildringar av kvinnlig vänskap, utan också för kontrasten som uppstår i relation till förhållandet med Johannes.

”Bara ha roligt” lägger sig nära kroppen – mat, kukar och dofter rör sig in och ut ur den. Förra sommaren skrev Malte Persson (Expressen, 19/7) att Tone Schunnessons ”Tripprapporter” och Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här” var ”posterotiska”: sex var inte sexigt, utan ofta misslyckat, ibland förnedrande, alltid komplicerat. 

Men det som utmärker Maunsbachs sexskildringar är inte nödvändigtvis att de är misslyckade, utan att hon inte bryter upp scenerna eller vänder bort blicken. Varje stön, varje kommunikationsbrist, varje orgasm inkluderas, samtidigt som idealbilden – att tillsammans och med hjälp av varandra överskrida den egna kroppens gränser – hägrar. ”Jag gör mitt yttersta för att parera hans rörelser”, tänker Lydia under ett tidigt samlag, ”och förutspå det som kommer att hända”.

Lydia parerar inte bara Johannes fysiska kropp, utan också hans humörsvängningar, hans veckoschema, hans matlagning. Men att vara i en relation ger henne också möjligheten att parera sociala situationer – nu kan hon prata om sin pojkvän och bekräftas som både åtråvärd och otillgänglig för andra män. ”Det är underbart”, sammanfattar hon. 

Maunsbach visar skickligt att ett förhållande inte bara består av människorna i det, utan också av världen utanför, av troper, trender, klyschor och, någonstans därunder, någonting som så gärna vill bli äkta jävla kärlek.