Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Bokrecension: Maria-Pia Boëthius om sin släkt under blodig konflikt

Foto: Henrik Montgomery/TT

Inbördeskriget 1918 är fortfarande ett sårigt kapitel i Finlands historia. Ola Larsmo läser en ny bok av Maria-Pia Boëthius som skildrar hennes släkts liv mitt i den blodiga konflikten. 

Maria-Pia Boëthius

”Vitt och rött. Billies första krig”

Leopard, 157 sidor

 

Mellan Björkö och Terijoki på Karelska näset är det drygt tolv mil. I dag heter samma orter Primorsk och Zelenogorsk. Dessa tolv mil är också avståndet mellan två av vårens böcker om det finska inbördeskrig vars såriga hundraårsminne infaller just nu. 

I Terijoki hamnade under inbördeskrigets sista dagar Jörn Donners far, gränskommendant på den vita sidan, med Donners egna ord ”på ett hotell i Terijoki, vars innehavare han låtit avrätta”. Några veckor tidigare hade Maria-Pia Boëthius mormor Eva, från finländska Björkö, fängslats av de röda i samma stad. Donners dokumentärroman ”Blod är tunnare än vatten” kommer samma vecka som Boëthius ”Vitt och rött”, där hon återvänder till sina egna släktingars nedtecknade minnen från våren 1918. På knappt hundrafemtio sidor fälls läsaren ned i den oöverskådlighet som ett verkligt krig är.  

Litteraturen om inbördeskriget har på senare år varit riklig. Nya siffor och perspektiv har lösgjort sig ur de gamla. I fjol utgavs Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs bumling ”Finska inbördeskriget”, som bland annat rymmer ett fylligt kapitel om den ”Svenska brigaden” av frivilliga, som utan tvekan deltog i krigsförbrytelser och i Sverige sedan möttes som hjältar. Finska historiker har vänt på många stenar kring kriget och dess efterspel, som Heikki Ylikangas ”Vägen till Tammerfors” (1995) eller Aapo Roselius ”I bödlarnas spår” (2007). 

Den bild som tar form visar något annat än det ”frihetskrig mot ryssen” som länge var den hävdvunna bilden. Man talar nu öppet om hur den tyska Östersjödivisionen på 9 500 man intog det röda Helsingfors och de följande planerna på en tysk prins som Finlands nye kung – planer som skrinlades i Versailles. Den röda terrorn har länge varit känd och siffrorna brukar sluta på runt 1600 mördade och avrättade. Men senare forskning har justerat upp hur många röda som avrättades eller dog i fångläger efter krigets slut. Försiktiga beräkningar säger 9000 avrättade och 13 500 döda i fångenskap.  

Men som Boëthius torrt konstaterar: ”ett sätt att undgå att på djupet erkänna det som hemsökte Finland sommaren 1918 …är att föra debatt om statistiken.” Hon redovisar siffrorna, men hennes ärende är ett annat. Hennes mor Britta, ”Billie”, var tre år när kriget utbröt och hade få minnen av det. Men Boëthius mormor Eva lämnade efter sig minnesanteckningar om hur fronten långsamt närmade sig Björkö.

Boëthius morfar järnvägsingenjören Antti tvingades fly, som representant för överklassen och därmed ”slaktare”, som skällsordet löd. Innan han gav sig av på skidor genom skogen för att ansluta sig till de vita styrkorna försåtminerade han järnvägsbolagets dynamitkällare, vilket fick förödande konsekvenser för alla inblandade. När smällen kommer och tre röda dör flyr Eva till det närbelägna Terijoki, där hon fängslas av de röda, förhörs och i en kiosk på järnvägsstationen ställs ut till allmänt beskådande som ”slaktarkärring”.  

Maria-Pia Boëthius släktingar står mitt i händelserna och deras liv är tidvis i fara. Naturligtvis ansåg de sig vara mitt i ett befrielsekrig. Hon kommer med hjälp av de bevarade texterna, familjeanekdoter (som korrigeras under skrivandets gång) och modern forskning mycket nära sina släktingar och deras ställningstaganden. Förmodligen lyckas hon återskapa vad som gick att överblicka och förstå från den punkt där de befann sig. 

Boëthius befinner sig med nödvändighet nära de personer hon skildrar. Samtidigt har hon samma kyliga blick på skeendet som i ”Heder och samvete”, essäboken från 1991 om de mörkare sidorna av Sveriges agerande under andra världskriget. Där uppstår den goda journalistikens och essäistikens 3D-effekt. Vi överblickar hundra år senare sammanhangen människorna levde inneslutna i, men vi ser också vad de inte kunde se från sin horisont. Det är en viktig bok, just därför att den inte moraliserar. Den rymmer det dubbla perspektiv som är nödvändigt för att ett sekel senare kunna tala klart och redigt om Finlands katastrofala 1918.