Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-15 18:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-melissa-broder-om-sorglig-karlekstorst/

Bokrecensioner

Bokrecension: Melissa Broder om sorglig kärlekstörst

Melissa Broder.
Bild 1 av 3 Melissa Broder. Foto: Dan Tuffs / Alamy
Bild 2 av 3
Melissa Broder
Bild 3 av 3 Melissa Broder Foto: Dan Tuffs / Alamy

Amerikanska författaren Melissa Broder har fått stor uppmärksamhet för sitt Twitter-konto "So sad today" och en essäsamling med samma namn. Nu kommer hennes debutroman "I fiskarnas tecken" på svenska. DN:s Malin Ullgren har läst en förtjusande och sorglig berättelse om kärlek, sex och självhjälp.

Malin Ullgren
Rätta artikel

Frågan om det knapplösa knullets möjlighet eller omöjlighet kommer förmodligen att uppta mänskligheten ett tag till. Melissa Broders debutroman ”I fiskarnas tecken” är en aktuell undersökning av de frågor Erica Jong ställde i ”Rädd att flyga” 1976: hur funkar sex utan känslomässig bindning? Är det eftersträvansvärt? När är det bara deppigt? Olika för män och kvinnor?

Broders roman handlar om betydligt fler saker än så, men likt ”Rädd att flyga” är hennes berättelse full av nuet, på ett sätt som gör den levande, sorglig och förtjusande.

Melissa Broder, förläggare, skribent och författare, har blivit uppmärksammad för sitt Twitter-konto ”So sad today” och 2016 kom hennes essäsamling med samma namn. Hon skriver rakt och till synes ofiltrerat om sitt tungsinne. Ett urval från den senaste tiden ser ut så här: ”wouldn’t say i have a death wish but i don’t have a life wish either”, ”am I whole yet?” och ”hi i’m an existential hole”.

De två sista, om att bli hel och att vara ett hål är centrala också i romanen. 38-åriga Lucy har precis avslutat ett långt förhållande, blivit förtvivlad och flyttar så tillfälligt till sin halvsysters strandhus av glas vid Venice Beach. Meningen är att hon ska passa systerns diabetessjuka hund och sluta att ständigt befinna sig på gränsen till haveri.

Med sig har hon sin sladdriga, ofärdiga avhandling om de tysta mellanrummen i Sapfos poesi. För Lucy är intigheten den stora smärtan i livet. Hon kan aldrig rycka på axlarna åt de många meningslösa gester och handlingar ett liv består av. Tomheten är också ett inre mellanrum, som skapar en drift att vilja fylla med något.

Inga konstigheter, inget ovanligt. Men just Melissa Broders hungriga, öppna, sarkastiska sätt att skriva fram en kvinna, sliten mellan erotik och dödsdrift, biter tag. Lucy går med i en terapigrupp ”för kvinnor med depression och sex- och kärleksproblematik”. Och eftersom romanen också kastar spydiga, kulturkritiska blickar på kalifornisk livsstil, framträder de andra kvinnorna i gruppen som förlorare, jobbiga brudar med privilegier, allergier och gnälliga auror.

Som om deras brist på attraktionskraft måste uppvägas – Lucy kan självklart inte låta sig smittas eller förfulas av denna osköna form av kvinnlig gemenskap – kastar hon sig ut på Tinder. Hon landar bokstavligen med ansiktet ner på ett badrumsgolv där hon har påfallande dåligt sex med en kallsinnig man.

När Broder gestaltar komplexet begär och tomhet, gör hon det med ett attackerande, ärligt självhjälpstemperament; ringar in den märkliga anknytning som kan uppstå även till någon man haft uselt sex med. Det intressanta med hennes huvudperson Lucy är att hon i mina ögon inte framstår som mer psykologiskt förödd än någon annan; det är verkligen inte svårt att bli ägd av sitt eget starka begär efter något, snarare än någon.

”I fiskarnas tecken” får en samtida kalifornisk kvinnovärld möta myt och symbolik: Lucy blir passionerat förälskad i en havsman, en oerhört attraktiv kille med en fiskstjärt som börjar strax under rumpan (han har alltså ett könsorgan, vilket naturligtvis är viktigt). Broder är föredömligt noggrann och konkret när hon beskriver olika sorters orgasmer, och det är kanske inte förvånande att havsmannen Theo ger henne oceaniska upplevelser.

Romanen kränger och vinglar likt huvudpersonen. Det är nog inte så mycket en vilja att skapa ett kongenialt förhållande mellan gestalt och form, som en svårighet att hålla samman en lång berättelse. Ändå skapar det ofullkomliga en sorts närvaro, en känsla av att vara med i stunden när problematiken granskas och levandegörs.

Det vilar redan som det är något mytiskt över kaliforniskt övre medelklassliv – över terapigrupper, strandklänningar och glashus. När denna senmoderna saga ska samsas med Sapfo och med kärlek mellan människa och övernaturligt väsen, splittras berättelsens centrum – och ändå inte. Jag märker medan jag läser att jag å ena sidan noterar formella svagheter, samtidigt som jag är tagen av romanens brännande tema, av eros och thanatos, av en kvinnas sorg över att inte vara född till förnöjsamhetens välsignelser.

Melissa Broders oförvägna sätt att ge sig i kast med ett otypiskt stoff i sin 2010-talsberättelse blir förvånansvärt njutbart. Särskilt som hon fortsätter att vara rolig och passionerat lojal med frågorna om stundens destruktivitet och livets längtan.