Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Bokrecension: Monas sista äventyr

Med ”Darling Mona” avslutar Lena Ackebo en oväntad och nyfiken romantrilogi.
Med ”Darling Mona” avslutar Lena Ackebo en oväntad och nyfiken romantrilogi. Foto: Claudio Bresciani

Serietecknaren Lena Ackebo gjorde en oväntad och originell romandebut med "Världens vackraste man”. Nu avslutar hon trilogin med "Darling Mona”. Anna Hallberg blir inte lika drabbad av den. 

Lena Ackebo

”Darling Mona”

Natur & Kultur, 222 sidor

 

Det krävs två för tango, men med tre som vill dansa blir det roligare att se på. I triangeln uppstår nästan genast en konflikt. Därför är den också grundläggande i klassisk dramatik, med sina tre enheter (rum, tid, handling), tre akter och tre centralgestalter. Romaner som formar en trilogi kan driva fram en dynamik som spinner vidare mellan böckerna, osäkrar det sagda och vänder på perspektiven. Svensk samtidsprosa visar flera bra exempel.

Kristina Sandberg, som tilldelades Augustpriset för sin trilogi om hemmafrun Maj, låter oss följa huvudpersonen i tre kronologiska tidsspann. Henrik Bromanders romaner om maskulinitet hålls samman av ett uttalat tema, men gestaltar det ur tre separata mansöden. Magnus Dahlströms trilogi "Spådom", "Sken" och "Psykodrama" har vare sig huvudperson eller tematik som gemensamhetsprincip, men förenas av ett påtagligt undertryck, ett slags glappkontakt i varseblivningen.

När Lena Ackebo nu avslutar sin trilogi om systrarna Mona och Barbro funderar jag över hur just hennes form ser ut. Kanske har hennes bakgrund som serietecknare och förmåga att tänka visuellt någon påverkan på mina associationsbanor, då det första som slår mig, och som jag sen inte kan bli kvitt, är bilden av ett gökur.

Den första romanen – "Världens vackraste man" (2016) – som är dubbelt så tjock som de andra två, utgör själva klockhuset. Här presenteras de omaka systrarna som reser till Mallorca en vecka i maj. Mona är sextiofyra år, barnlös och pensionerad adjunkt i engelska. Hennes lillasyster Barbro är nio år yngre, har fyra stora barn och är gift med läkaren Gustaf Walter. Medan Mona bor i en lägenhet i Nacka, "med utsikt mot Sickla Köpkvarter" har Barbro "ett fantastiskt hus på Österlen, i Nybrostrand". På Mallorca träffar de, som titeln utlovar: "världens vackraste man". Han heter Albert och har en restaurang och en hund, det är han som är göken i berättelsen. 

De två efterföljande romanerna, "Kära Barbro" och "Darling Mona" är loden som får urverket att snurra. Sen tickar det runt, i samma klockhus medan ursprungskonflikten fördjupas, utan att systrarna trots upprepade försök lyckas komma närmare varandra.

Liksom flera kritiker imponerades jag av Ackebos romandebut. Det var ett så bakvänt, men just därför nyfiket och oväntat sätt att göra prosa på. Först ritar hon upp farligt stereotypa figurer. Snabbt, och nästan skadeglatt yxigt. Men därefter ägnar hon resten av tiden åt att långsamt smula sönder klichéerna, göra dem levande och drabbande igen. Mot slutet känner man helt och fullt med Mona, och önskar henne en lycklig framtid med Albert. Det är också intelligent av Ackebo att ge sig uppdraget att skriva romance om sextiopluskvinnor. Fältet är förvånande outforskat och det är trots allt här den största läsekretsen befinner sig. 

Men vare sig "Kära Barbro" eller "Darling Mona" når upp till samma komplexitet som "Världens vackraste man". De hänger och dinglar som bihang till den första romanen, vilket kanske inte gör så mycket. Vi får veta mer om de båda systrarna och deras skilda syn på faderns alkoholism och moderns psykiska sjukdom. Ett genomgående motiv är hur svårt det kan vara att bryta upp från det förflutna. 

I slutändan är det också vad läsaren alltmer sammanbitet sitter och väntar på: att Mona ska ge upp sitt eviga tjafsande med sin syster, slå sönder det tråkiga urverket och äntligen flyga iväg med den vackraste mannen i världen.