Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Bokrecension: När klimatkrisen och familjekrisen möts

Malena Ernman under en klimatdemonstration.
Malena Ernman under en klimatdemonstration. Foto: Nicklas Thegerström

En familj i kris. Många olika slags kriser, som skapar många olika slags motstånd. Störst av dessa är klimatrörelsen. Sverker Sörlin har läst ett vittnesmål nedtecknat när undergångens ryttare rör sig mitt ibland oss.

Malena Ernman och Svante Thunberg

”Scener ur hjärtat”

Polaris, 228 sidor

Malena Ernman och hennes man Svante Thunberg har skrivit en bok tillsammans. Den är ett skri. Skriet, det lilla barnets eller en vuxens ångest, har en djup mening: att påtala nöd, undvika död. 

Skriet kommer ur två avgrunder. Familjen är den ena. Där finns Malena, Svante och flickorna. Greta slutar äta. Maten äcklar henne. Den kommer från en sjuk värld. Beata får diagnoser, adhd, med drag av asperger och trotssyndrom. Allt går sönder. Vuxna tittar bort, vänner tystnar. Den fina lilla världen slirar ned i mörkret. 

Allt hade varit ljus. Modern stjärna, roterande i jetflyg mellan världens operahus. Maken stöd, hemmapappa (”I am a housewife now”), kanske lite långsam, eller bara eftertänksam, jämfört med hans fulländade virvelvind till maka. Även hon störtar från sin ikariska höjd i en adhd för medelålders. Han håller sig upprätt, på avgrundens botten, omgiven av lärare, läkare, psykologer som får skopor av ömsom vin, ömsom vatten, mest av modern som förutom stora roller tror sig om att klara och veta det mesta, vid behov med hjälp av Google. Hos psykologen kan hon inte namnet på Frankrikes huvudstad. 

Det är när den lilla avgrunden öppnar sig som även den stora framträder, likt ett inverterat Ginnungagap som infångar den kämpande familjen: klimatets. Det stora jordskriet, som föräldrarna nu hör och måste instämma i, Malena med sina röstresurser, kampanjer och nätverkande. Barnen som aktivister i vardande.

Familjens kris är i själva verket ett bevis på dess insiktsfullhet. Dess medlemmar, åtminstone de diagnostiserade kvinnliga, känner med sina sinnen och samveten hur världen genomfars av ondska och orättvisor och hur den globala uppvärmningen en dag ska dränka och koka oss alla. 

Familjen blir ett instrument, precis som Ernmans egen röst, vars framväxt vi får följa som upptäckten av en egen skatt inuti kroppen. Som vuxen blir hon hyperkänslig mot felljud. Beata tål inget ljud alls. Jag lär mig ett nytt ord: misofoni. Gretas luktorgan förnimmer världens girighet och förhindrar henne att smaka på dess frukter.  

Familjen formar genom sin mångfaldiga kris ett spektrum av motrörelser: feminism, humanism, djurrätt, jämlikhet, mot psykisk ohälsa. De älskar sina diagnoser, eftersom det bekräftar dem och ger dem en torva auktoritet att stå på. De avskyr medierna eftersom dessa inte vill erkänna världens ondska. Greta räknar artiklar i tidningarna, inte ens en procent handlar om klimatförändring. 

Medierna är en propagandamaskin för lyx och världsförödelse. Hans Rosling ingår i den stora förnekelsen; man citerar besviket hans avfärdande av klimatångesten. Även statsministern ljuger: ”Ibland ställer vi människor till det.” För Greta har läst på: ”människorna” har inte ställt till det. ”Det är ju några hundra företag som står för nästan alla utsläpp.” Valrörelsen 2018 klimatstrejkade Greta från skolan och har nu inbjudits av Arnold Schwarzenegger. Det verkar vara rätt att göra uppror. 

Avgrunden ser inte precis ut som hos Hieronymus Bosch. Den har tvärtom soffor och kuddar och ombonade bilar och flygplansfåtöljer och färgglada skärmar och paddor och hörlurar ur vilka det strömmar musik, för det är Sverige på 2010-­talet och vi lever ännu i förnekelse. Utom ett litet fåtal före detta missbrukare som en gång drunknade i sina Instagramflöden och drogade sig med koldioxidens opium men nu just nått ytan och tagit det första friska andetaget. I slutet av boken träffar Malena, Svante och Greta klimatforskaren Kevin Anderson som inte flugit sedan 2003 och lär leva huvudsakligen på bröd och broccoli. Besöket i Uppsala i den heta sommaren 2018 framstår som en sekulär pilgrimsvandring, eller ett besök hos Diogenes i tunnan. 

Här finns fantastiska bilder av den stora förnekelsens hyckleri. På fjärd­isen med skidor och hundarna som drar, en fossilfri familjeutflykt. Vid apelsinpausen ser de andra familjer som låter sina små öva fyrhjulskörning, för dem kanske viktigare än klassisk diagonal? På sommaren åker syndarna säkert vattenskoter? Och på varje elbil går en ny vattenskoter. Impulsen, ­Lutherskt rättslängtande, blir krav på ”radikal politik eller lagstiftning”, eftersom teknikutvecklingen inte håller jämna steg med tillväxten.  

Klimatrörelsen är nyckeln till alla de andra rörelserna, skriver man. Som om alla fina känselspröt, varav denna familj har så många, står i förbindelse med jordens kloka ur-sinne. 

För detta är en bok om hur det känns, för en viss familj i Stockholm, i ett land som trots allt skryt i valrörelsen är bland världens värs­ta utsläppare per capita. Alltså inte nödvändigtvis om hur det är eller kommer att bli. Den kommer rakt ur hjärtat, i korta bilder, som på en vridscen där familjen visar sig ur alla vinklar och därmed speglar världens vansinne i sina egna känslor. 

Vi får det som ett flöde, med anglicismer och Facebookflås och vardagsprosans suddiga ”vi” (vi stannar på marken, vi är flockdjur, vi känner mer). Ibland stannar jag upp och undrar: Gör vi? Är vi? Den här familjen består i alla fall inte av några flockdjur. Passionen och gehöret tar läsaren med. Texten söker sig sällan nyfiket fram. Den drivs av nyvunnen visshet.  

Jag tänker på Elin Wägners ”Molnfödelse”, slutkapitlet i ”Väckarklocka” från 1941. En mer resonerande text visserligen, men även då råder kris och hopplöshet. Ett utopiskt sinnat tankekollektiv vid sitt enkla köksbord som äter kål och spenat och vill gå ännu längre. Ett annat, enklare och mer kännande liv var nödvändigt och kunde göras lockande. Efterkrigstiden blev inte så.

Hur ska vår framtid bli? Ernman & Thunberg reser liknande frågor vid sitt något mindre enkla köksbord en livstid senare. Medan Wägner såg mot himlen och drömmarna, där tankarna tätnade till skyddande moln verkar vår tids tankekollektiv mer plågade och sårade. Hys inget obefogat hopp, ty skurkar styr världen. 

Undergångens troper och figurer, ryttarna med lie och svepning, bor nog precis i avgrunden. Man bör inte ropa på dem i tid och otid. Men det finns stunder på jorden då de rör sig mitt ibland oss och just vår stund tycks vara en sådan. Den passionerade vreden – hur ska den användas?

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.