Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 06:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-new-forest-en-coffeetablebok-for-folk-som-tycker-att-coffeetablebocker-ar-vulgara/

Bokrecensioner

Bokrecension: ”New Forest” – en coffeetablebok för folk som tycker att coffeetableböcker är vulgära

Bild 1 av 2 Josefine Klougart.
Foto: Mads Teglers
Bild 2 av 2 ”New Forest” av Josefine Klougart.
Foto: Albert Bonniers förlag

Rebecka Klougarts ”New Forest” är tjusig, begåvad, komplex. Men DN:s Rebecka Kärde kan inte skaka av sig känslan av att romanen inte talar till henne som människa – utan som konsument.

Rebecka Kärde
Rätta artikel

Det första man lägger märke till är att den är tjock. Sedan att den är ovanligt vackert formgiven av Nina Ulmaja, med dekorerat snitt och en etsningsliknande bild av en barrskog på omslaget. ”New Forest”, den danska författaren Josefine Klougarts senaste till svenska översatta bok, är en visuell uppenbarelse – tung, anspråksfull och elegant.

Formen säger något om texten, men kanske ännu mer om den som är tänkt att läsa den. ”New Forest” är stilren skandinavisk design; en coffeetablebok för folk som tycker att coffeetableböcker är vulgära. En smakfull och välbalanserad roman att, som en dansk kritiker talande nog formulerade det, avnjuta långsamt som ett gott vin. 

Bokrecension: Josefine Klougarts ”Om mörker” 

Ja, den är kort sagt utsökt. Och jag kan inte skaka av mig känslan av att den interpellerar mig som konsument snarare än som människa.

Till viss del påminner romanen om Klougarts tidigare böcker, av vilka två, ”Om mörker” och ”En av oss sover”, är översatta till svenska, då som nu av den ytterst skickliga Johanne Lykke Holm. Den sprängda formen känns igen, liksom bildspråkets monokroma ljusspel: snö och skog, sol och is, hundar och hästar. Motiven flammar upp och slocknar i korta, suggestiva satser: ”Ett ansikte som minns att det har gråtit. Myror har inget i snö att göra. Det finns minne i allt.”

Det är för bildernas skull man läser Klougart. Handling arbetar hon sällan med, så ej heller här. Några spår låter sig emellertid urskiljas. Störst plats tar det som handlar om en drygt 30-årig författare som är fast i en vissnad kärleksrelation – hon liknar Klougart själv, vilket framhävs av vissa uppenbart autofiktiva detaljer. Ett annat skildrar en ung flicka på besök i England, och ett tredje en äldre kvinna som vakar vid sin makes dödsbädd.

Exakt hur allt hänger ihop känns meningslöst att försöka reda ut.

Redan från början är det svårt att avgöra vem som är vem. Berättarperspektivet skiftar från första till tredje person, från ”hon” till ”jag”, ibland mitt i ett stycke. I takt med att texten fortskrider glider personerna in i varandra rent biografiskt. Mycket tyder på att åtminstone flickan och den 30-åriga författaren är en och samma person i olika skeden av livet, medan den äldre möjligen är hennes mamma.

Exakt hur allt hänger ihop känns meningslöst att försöka reda ut. Viss orientering ges dock av kapitelrubrikerna. De sista elva kapitlen har i princip samma namn som de elva första, men i omvänd ordningsföljd. I mitten finns ett mer kompakt parti där titlarna återkommer ännu en gång. Ibland förankrar de texten i en huvudscen, men oftast i en stämning, en atmosfär, för läsaren att vegetera i.

Ett bärande tematiskt stråk är de subtila maktkamper som utspelar sig i mänskliga relationer. Här finns bilder av syskonrivalitet, av hur berättarjaget konkurrerar med sina systrar i ”det oändliga spel som handlar om att vara den mest älskade dottern”. ”Den som älskar minst har makten”, konstaterar Klougart; ett faktum som ger upphov till viss ensamhet. Ytterst handlar det om sorgen i att alla är instängda i sin egen verklighet. När berättaren somnar bredvid pojkvännen F faller de in i ”varsin sömn”.

Läs mer: Matilda Gustavsson möter Josefine Klougart 

Skildringen av det uttråkade kärleksparet hör till det bästa i ”New Forest”. Först här bottnar bildströmmen i händelseförloppet, och liknelserna får en grotesk skärpa som återspeglar det som sker. När F omfamnar berättaren, gör han det ”som en björn som angriper en människa bakifrån”; när han kysser henne, är det ”som om hon hade ätit upp hans flickvän, så att de enda resterna av henne nu fanns som rester i hennes munhåla och mellan hennes tänder”.

I övrigt finns det tyvärr något besvärande diffust över ”New Forest”. Klougarts språk är bitvis exakt, men tenderar under de 700 sidorna alltför ofta åt vad recensenten Andrés Stoopendaal träffande beskriver som en ”ranelidska för Marguerite Duras-fans”. ( Kristianstadsbladet 25/1). Det är så mekaniskt poetiskt, så svärmiskt självupptaget, så onödigt ekvilibristiskt att jag känner att jag stör: hoppsan, här var det formuleringsverkstad, förlåt att jag inte knackade! 

Varför hör då Klougart till Skandinaviens absolut mest hajpade unga författare? Ja, säg det. Kanske handlar det om att man vill gilla det, eller i alla fall vara en sån som gillar det. Det är ju så tjusigt, så begåvat, så komplext. Och visst: även jag njuter av hennes överdådiga bildspråk och uppenbara briljans. Men än så länge är det mindre litteratur än vad det är heminredning för själen.