Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-20 00:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-oscar-wildes-liv-och-geni-fortsatter-att-fascinera/

Bokrecensioner

Bokrecension: Oscar Wildes liv och geni fortsätter att fascinera

Oscar Wilde (1854–1900).
Oscar Wilde (1854–1900). Foto: Rue des Archives / IBL Bildbyrå

Han var den kvicke dandyn som höll hov i Londons salonger och utmanade tidens konventioner. Men Oscar Wilde föll hårt när han dömdes för sin homosexualitet i en uppmärksammad rättegång 1895. Jesper Högström läser en ny biografi om författaren och skandalerna. 

Rätta artikel

Det var ont om anglofiler i 1890-talets Sverige. De kulturella fanboys som överhuvudtaget förekom i Oscar II:s Stockholm drömde om Paris boulevarder, Köpenhamns vinstugor eller Berlins dekadenta krogar. Det krävdes någonting alldeles särskilt för att en brittisk författare skulle väcka uppmärksamhet, och när den unge Hjalmar Söderberg, på hösten 1895, recenserade det nypublicerade dramat ”Salome” var han medveten om att detta särskilda inte nödvändigtvis talade till författarens fördel. Pjäsen, förklarade han, hade sina förtjänster, men också ett fel som var så svårt att det fullkomligt ställde förtjänsterna i skuggan – ”Vi veta alla, mina damer och herrar, vari det består. Det består däri, att författaren heter Oscar Wilde.”

Skälet till ryktbarheten? Ja, delvis att Wilde faktiskt – i programskrifter som ”Lögnens förfall”, översatt till svenska av Söderbergs kumpan Edvard Alkman – lyckats sammanfatta alla de utmanande idéer som flöt omkring i tidens Europa. Konst för konstens egen skull, frihet från moral och realism, allt sånt som hetsade upp unga rebeller av Söderbergs typ. Men framför allt var det helt uppenbart att Wilde gjorde verklighet av sina idéer. På våren 1895 hade han dömts till två års straffarbete för ”grov oanständighet”, eller homosexualitet: en mycket engelsk skandal som gav eko över hela Europa.

Och har fortsatt att göra det. Intresset för Wildes liv har, ända sedan det begav sig, varit minst lika stort som det för hans verk (ett förhållande som Wilde själv skulle ha varit den förste att uppskatta: ”Jag ägnade mitt geni åt mitt liv, men bara min talang åt mitt verk”, är en av hans många oneliners). Han fick den engelskspråkiga världens mest namnkunniga biografiförfattare att ta sig an honom, Richard Ellmann som även skrivit om Yeats och Joyce och vars stora Wildebiografi från 1987 även finns översatt till svenska. Man kan fråga sig om det finns så mycket att tillägga.

Jo, menar Matthew Sturgis, författare till en nyutkommen biografi med den passande familjära titeln ”Oscar”. De senaste trettio årens kulturella strömningar i västvärlden har ju knappast gjort Wilde mindre aktuell, vare sig man, med Sturgis ord, ser honom som ”subkulturell rebell, gaymartyr, offer för brittiskt kolonialt förtryck, protomodernist, protopostmodernist, eller en föregångare för ’cool’”. 

Oscar Wilde och Lord Alfred Douglas, 1894.
Oscar Wilde och Lord Alfred Douglas, 1894. Foto: Classic Image/Alamy

Ett antal nya dokument har också kommit i ljuset sedan Wildes tid, bland annat de fullständiga domstolsprotokollen från rättegångarna som ledde till hans fängelsedom. Man kan i plågsam detalj ta del av korsförhöret där Wildes lättsinnigt briljanta svar nöts ner av den skoningslöse advokaten Edward Carson, en påminnelse om att humorn alltid förlorar i en konfrontation med humorlösheten (en upplevelse som Wilde mycket väl skulle kunna drabbas av även i dag, i den domstol som kallas sociala medier). 

Sturgis satsar överhuvudtaget på breddad research i stället för tillspetsad tolkning i sin skildring av Wildes liv. Som specialist på den senviktorianska miljön – han har tidigare skrivit biografier om de samtida konstnärerna Aubrey Beardsley och Walter Sickert – har han sin styrka i att måla upp det sociala och idéhistoriska sammanhang Wilde utgick ur, vilket betyder bredare scen och fler referenser, men färre av de briljant koncentrerade sammanfattningar Ellmann excellerade i. 

Det betyder också att dramats själva kulmen, rättegången som ledde till Wildes fall, betonas något annorlunda. Grunddragen som gör det så fascinerande finns kvar: hur Wilde, på den absoluta höjden av sin berömmelse, lyckas bli indragen i en konflikt i vad som mycket väl kan ha varit en av världshistoriens mest dysfunktionella familjer. 

Wildes unge älskare, den bortskämde, labile och allmänt outhärdlige lord Alfred Douglas (”Bosie”), låg i fejd med sin far, den stridslystne knölen markisen av Queensberry. Queensberry förföljde paret med trakasserier och offentliga beskyllningar om ”sodomi” och Wilde lät sig till sist hetsas av Bosie att åtala fadern för förtal. Det var början till slutet, eftersom Queensberrys privatdetektiver hade rotat fram detaljer om Wildes olagliga homosexuella affärer (vilket Wilde, naivt eller övermodigt, trodde skulle kunna hållas hemliga).

Men Ellmann lade tonvikten på det klassiskt tragiska i dramat: Wildes hybris, stolthet eller övermod, ledde honom att utmana det viktorianska samhället i en strid han var dömd att förlora (det var oundvikligt att detaljerna om hans affärer skulle komma fram). Sturgis betonar å sin sida de politiska dimensioner som bidrog till att fälla Wilde. 

Premiärministern, Wildes gamle umgängesvän lord Rosebery, omgavs nämligen också av homosexrykten och hade fått sitt namn nämnt vid rättegången. Det bidrog till myndigheternas anmärkningsvärda stränghet i målet: det fick absolut inte se ut som om man skyddade en annan medlem ur den dekadenta överklassen. Wilde offrades inte trots att, utan för att hemlig homosexualitet var så vanlig inom de små aristokratiska cirklar som styrde England.

Oscar Wilde på film i ”Wilde” från 1997.
Oscar Wilde på film i ”Wilde” från 1997. Foto: ©Sony Pictures/Everett Collection / Everett Collection/IBL

Så här 120 år senare gör det att det finns en risk att förvandla Wilde till en martyr i kampen mot heteronormen. Det vore, som Sturgis biografi påminner om, att göra honom till en betydligt mindre mångdimensionell figur än han i verkligheten var. Man kan ha många synpunkter på Wildes liv, hans beroende av dåtidens societetsliv (”jag umgås bara med hertiginnor”), hans nonchalanta behandling av hustrun Constance, hans förkärlek för manliga prostituerade ur underklassen och hans därmed sammanhängande och lite larviga tendens att romantisera kriminella. 

Det mest graverande uttrycket för den saken är när han i Paris, mitt under brinnande Dreyfusaffär, umgås med skurken i historien, major Esterhazy som förfalskat de dokument som gjort att den oskyldige Dreyfus deporterats till Djävulsön. Skyldiga människor är helt enkelt mer intressanta än oskyldiga, förklarar Wilde. Där får man nog anta att dandyns ”utmanande amoralism” blir för utmanande för de flesta.

Men det är bara det mörka stråket i en historia som fortsätter att fascinera. Om inte annat så genom sin koncentrerade energi. Man blir fortfarande lika häpen över att Wilde bara var 46 när han dog – allt detta hann han med innan! Här behöver man inte dela upp liv och litteratur, geni eller talang: de hänger ihop. Det kan fortfarande få en att lystra ända borta i Stockholm.