Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-17 08:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-poeten-camilla-hammarstrom-ar-ett-proffs-i-alltfor-hog-utstrackning/

Bokrecensioner

Bokrecension: Poeten Camilla Hammarström är ett proffs – i alltför hög utsträckning

Bild 1 av 2 Camilla Hammarström.
Foto: Eva Bergström
Bild 2 av 2 Camilla Hammarströms ”Den synliga världen”.
Foto: Lejd

Camilla Hammarströms ”Den synliga världen” är en fläckfri diktsamling, skriver DN:s Rebecka Kärde – så fläckfri att den fladdrar förbi själen.

Rebecka Kärde
Rätta artikel

”Den kallas världsbyggnaden. Universums spröt och trådar. Fjunen eller luddet när det täcker hela skallen. Själva ludenheten. Den smordes fettvalkar, porerna som genomlysta. Barnets hjärna är ett träd i rymden.

Och om vi höjer våra ögon mot himlen och det glindrande stjärnvalvet. […]”

Så, med ett tomtebloss till big bang, inleds poeten Camilla Hammarströms nya diktsamling. Vid den sista raden hajar jag till. ”Glindrande”, detta mer pretentiösa syskon till ”glimrande” och ”glittrande”, är ju ett oväntat val av adjektiv. Och stjärnvalvet, får jag veta när jag googlar, är inte samma sak som himlavalvet, utan ett arkitektoniskt begrepp: något mänskligt mellan himlen och de uppåt tittande ögonen.

I detta spänningsfält, mellan himlen, valvet och ögonen, äger ”Den synliga världen” rum. I korta parataktiska textblock, uppdelade i tre sviter, tematiserar Hammarström nämligen människans behov av att betrakta och begripliggöra sin omvärld. Det handlar om hur konsten skapar en sammanhållen berättelse om existensen, och om hur erfarenhet, via språk och kultur, översätts till kunskap.

En svit består av ekfraser, alltså litterära tolkningar av målningar, medan en annan bearbetar myterna i Ovidius ”Metamorfoser”. Längst är dock den första sviten, där det utpräglat kulturella lämnar plats åt evolutionära skapelseprocesser. Med fast hand visar dikten runt subjektet ”du” bland svalor, honungsbin, bröstkorgar, ”kärniga saker” och andra invånare. Tingen presenteras i bestämd form, som faktum, inför vilka underkastelsen är total:

”Oxsläktets släta kvarsittande horn. Och hjärtsläktets greniga, utbytbara. Korallernas växtsätt och naglarnas. Dina muskler som löper samman i korsryggen. Det som matas fram i världen. Jordens och andra himlakroppars rotation, interaktion och relaterade effekter. Som jordaxelns detaljerade rörelser. Vår yrsel.”

Boken kommer knappast få någon större spridning ens bland poesiläsare, och jag förstår ärligt talat varför.

Ja, Camilla Hammarström är ett proffs, och ”Den synliga världen” en tjusig och genomtänkt diktsamling som fått ett förväntat generöst mottagande. Men den kommer knappast få någon större spridning ens bland poesiläsare, och jag förstår ärligt talat varför. För den är så duktig, så orörlig, så oinspirerat fläckfri att den bara fladdrar förbi själen och försvinner in i biblioteksmagasinen.

Det är den inte ensam om. Tvärtom är denna präktighet tämligen utbredd i svensk poesi, något Victor Malm nyligen satte fingret på ( Expressen, 14/1). Han frågade sig då om poesin stelnat i sin form och blivit för bekväm i sin marginalisering. 

På den första frågan skulle jag tveklöst svara ja. På den andra att det inte är marginaliseringen som är problemet, utan att poesin, i stället för att utnyttja periferin till att driva tanken och språket framåt, beter sig som en lismande underhuggare på jakt efter finlitterär bekräftelse, på ett totalt utraderande av all individualitet.

”Den synliga världen” är inte det värsta exemplet på detta. Den är inte ens dålig. Å andra sidan är det just det som är problemet.