Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Bokrecension: Rafflande läsning om flytande identiteter

Foto: Alexander Mahmoud

I en ny bok varvar Hynek Pallas upplevelser från sin egen mosaikiska bakgrund med reflektioner kring svensk flyktingpolitik.

Debatten om svenskhet är en riktig pannveckare. ”Sverigevänner” har som favoritsport att svartmåla landet, gärna med ett par blåvitröda propagandastänk från öst. En partiledare som förordar en svensk litteraturkanon känner inte till Selma Lagerlöf. Och om det finns något sådant som svenska värderingar så torde de ligga nära vad enkäten World values survey kommer fram till, nämligen hög tolerans, tillit, individualism och jämställdhet; alltså en bit ifrån den konservatism som trycker på dessa värderingars svenskhet.

Paradoxerna kanske har att göra med en nationell självbild som till stor del bygger på internationalism. Så länge denna bestod i att strö bistånd, disco och spånmöbler över världen behövde svenskheten inte konkretiseras ytterligare, men när världen började flytta hit också uppstod frågan om vad mer vi kan bjuda på. Och hemskt ledsen, men fika finns överallt; de grekiska föreningar som min pappa bråkade om juntan på var delvis ett svar på vår på sjuttiotalet obefintliga kafékultur. Och vad är vårt bidrag till europeisk idéhistoria – göticismen? Gud hjälpe oss.

Inte konstigt att nationalisternas tungor trasslar ihop sig som hörlurssladdar när de ska tala klarspråk om vad svensk kultur är. ”Fornminnen som till exempel … julafton”, som en SD-politiker uttryckte det. 

I stället att famla efter svenska kulturstrån som kan hålla spjärn mot de hitflyttades vanor, kanske lösningen ligger i att börja se deras historier som en del i en gemensam svensk erfarenhet. Det föreslår Hynek Pallas i sin personliga idébok ”Ex: Migrationsmemoar 1977–2018”, där han varvar upplevelser från sin egen mosaikiska bakgrund med reflektioner kring svensk flyktingpolitik.

Pallas föräldrar flydde den tjeckoslovakiska diktaturen i slutet av 70-talet efter att ha undertecknat Charta 77 och hamnade i invandrartäta Gottsunda. I en källartrappa på Blodstensvägen gömde han sig för hemspråksläraren Eva, som försökte muta honom med dillchips för att få honom att nöta cirkumflexkonsonanter.

Hemspråket var en del av den av Olof Palme initierade integrationspolitiken, som skulle bygga på frivillighet snarare än tvång. Det är alltså inte orimligt att kalla sjuttiotalet för ett experiment i mångkultur, som kritiska röster menar, om än enligt Pallas både ett progressivt och nödvändigt sådant. Han jämför med Tage Erlander, som såg etniska skäl bakom folkhemmets framgångar: ”Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.” Så när Löfven för några veckor sedan kallade partiets skärpta migrationspolitik för ”traditionellt socialdemokratisk” har han alltså en poäng. Sådana historiska redogörelser gör boken till rafflande läsning under en valrörelse som verkar komma att präglas av flyktingfrågan.

Pallas argumenterar skarpt som alltid, men vissa redogörelser – som SD:s nazistiska förflutna och Expressens ”Kör ut dem!”-löp – är alltför välrepeterade, särskilt för en bok som utlovas vara närgången. Mer unik är Pallas familjs migrationshistoria, men den är bitvis för färg- och smaklös, som vore den skriven av en främmande biograf.

Som bikulturell sjunger jag förstås med i hyllningen av flytande identiteter, och kanske adderar jag en vers om att västerländska grundtexter som ”Odyssén” visar hur universellt mänsklig exilen är. Men hyllningen av det flyktiga är också bekväm; det är lättare att, som jag ovan, lustiggöra sig över svensk sillamacksnationalism, än att formulera ett eget svar på vad som håller ihop ett samhälle. 

Annars är vi utlämnade till pappa Ratkos suck i Sophie Vukovic mästerverk ”Shapeshifters” (2017), över att nittiotalets exjugoslaviska bödlar hade snurrat samma Rolling Stones-kakor som han själv. ”I slutändan är dessa människors uppdelningar, deras ynkliga, primitiva religiösa symboler, mycket starkare än några nya avantgardeidéer. Mycket starkare än någon industrialisering. Mycket starkare än internet eller några sociala nätverk.”

Fackbok

Hynek Pallas

”Ex: migrationsmemoar 1977–2018”

Bokförlaget Atlas