Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Rolling Stone får smaka på egen medicin

Rolling Stones grundare Jann Wenner 1970 och det omtalade omslaget med Yoko Ono och John Lennon 1981.
Rolling Stones grundare Jann Wenner 1970 och det omtalade omslaget med Yoko Ono och John Lennon 1981. Foto: IBL

Rolling Stone Magazine har alltid handlat om det kittlande – droger, sex och skandaler. Nu skildras dess grundare Jann Wenner med samma metoder. Martin Jönsson läser en respektlös och humoristisk biografi.

Biografi

Joe Hagan

”Sticky Fingers, the life and times of Jann Wenner and Rolling Stone Magazine”

Knopf, 560 sidor

Bullshit.” 

Det var 73-årige Jann Wenners korta och koncisa kommentar i höstas till den bok Joe Hagan skrivit om hans livsgärning, som grundare av och chefredaktör för Rolling Stone Magazine.

Han förtydligade sig en del senare och lade till omdömen som ”felaktig”, ”snaskig”, ”otäck” och ”ensidigt negativ”, ifall det skulle råda något som helst tvivel om vad han egentligen tycker.

Bakom utfallen ligger förstås en stor besvikelse över att han tappat kontrollen över sitt eget äreminne. Hösten 2017 skulle ju annars bli en välbehövlig upprättelse för Wenner, lagom till 50-årsjubileet av den tidning han och Ralph Gleason grundade och som han drivit med järnhand sedan dess.

Det har ju varit några katastrofala år för tidningen - och dessutom extra jobbiga för Wenner personligen, som drabbades av en hjärtattack i somras. Inte nog med att dess ikoniska position för länge sedan försvagats och att tidskriftsbranschen generellt sett har gigantiska problem, dessutom försatte sig Rolling Stone i ett väldigt akut läge genom det publicistiska totalhaveri som följde på publiceringen av reportaget ”A rape on campus” 2014. Det var knappast första gången tidningen ifrågasattes - det har den blivit på både moraliska och politiska grunder många gånger - men våldtäktsrapporteringen var den hittills värsta djupdykningen: en slarvigt researchad och tendeniöst återgiven historia, som fick Wenner att framstå som en undermålig utgivare. Det blev också en väldigt dyr affär, med enorma skadeståndskrav.

Under de år som gått sedan dess har krisen bara fördjupats - och sedan flera månader är det känt att Wenners ägarandel av Rolling Stone är till salu. Frågan är bara vem som ska köpa, i nuvarande marknadsläge. Wenner vill hitta en ”rik person som förstår tidningens uppdrag och vision”. Frågan är bara vad det är i dag. En gång var det ”förändring”, i dag är det snarare en balsamering av en marknad och en bransch som är på utdöende.

Publiken för det är dock fortfarande stor - och tidningens position fortfarande stark i vissa kretsar. Men det handlar också till stor del om att vårda dess egen mytologi: skribenterna (Hunter S Thompson! Ben Fong-Torres! Cameron Crowe! Lester Bangs!), stjärnmakarstatusen och den politiska positionen, som höll i sig även efter flytten från Kalifornien till New York.

Det var därför den här boken var så viktig för Wenner, tillsammans med de båda HBO-dokumentärerna han själv var med om att producera. Filmerna hade premiär häromveckan och var exakt det man kunde vänta sig: ikoniska, nostalgiska, mytologiserande. Fanfilmer för fans.

”Sticky fingers” är något annat. Något helt annat. Utöver de initierade inblickarna i den redaktionella vardagen  riktar Hagan blicken hårt mot Wenners eget obarmhärtiga maktspelande och ständiga sexuella manipulationer.  Ensidigt negativt? Nej, knappast. Som Washington Posts briljanta medieanalytiker Margaret Sullivan uttryckte saken: ”Jann Wenner desn't like the new book about him. But you just might”.

Som  läsare av Rolling Stone sedan 35 år älskar jag detaljerna, humorn och respektlösheten. Om Hunter S Thompson hade fått uppdraget, innan han dog och begrovs via raketuppskjutning i öknen, hade han skrivit det så här, fast tio gånger värre. 

Detta borde förstås Wenner ha begripit. Rolling Stone har ju alltid handlat om det som uppfattats som kittlande, även när innehållet i övrigt varit seriöst. Droger. Sex. Skandaler. Antalet tidningsomslag med avklädda kändisar, från John Lennon/YokoOno och Janet Jackson till Demi Moore och Alexander Skarsgård, är fler än kan komma ihåg. När fokus vänds mot Wenner själv blir det dock jobbigt.

Bör man läsa den? Absolut. Positionen som ikoniskt livsstils- och musikmagasin är sedan länge förlorad och litterärt har tidningen efter Hunter S egentligen aldrig varit på samma nivå som Vanity Fair eller New Yorker. Men betydelsen den haft ska inte underskattas. Alla musikvärldens (vita) giganter har brytt sig väldigt mycket om vad som stått i Rolling Stone. Det har Wenner spelat på, med alla register, för att få som han ville. Även när den retat gallfeber på hela branschen.

Om det här är en griftesskrift över en döende tidning är den helt i den andan.