Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 07:47 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-sa-hejdar-vi-den-populistiska-stortvagen/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Bokrecension: Så hejdar vi den populistiska störtvågen

EU-anhängare demonstrerar mot Brexit i London.
EU-anhängare demonstrerar mot Brexit i London. Foto: Peter Macdiarmid/IBL

Hur ska populismen i Europa brytas? Med praktisk politisk förhandling, kreativ debatt och reformer mot ekonomisk ojämlikhet. Demokratin överlever inte utan kompromisser, skriver Ylva Hasseberg. 

Vad är populism och hur ska den bäst bekämpas? Det är den centrala frågan i en nyutkommen bok med den rättframma titeln ”Vad krävs för att rädda demokratin?” av Sverker Gustavsson, Claes-Mikael Jonsson och Ingemar Lindberg. Boken är inte ute i ärendet att användas som slagträ, utan söker skapa förståelse för de historiska grundvalarna till vår nuvarande situation. Trots detta är debatt dess väsen, dess inre kärna. 

Huvudbudskapet är att politik är det enda möjliga alternativet till teknokrati och populism. Utan politik byggd på kompromisser mellan olika idéer och olika intressen överlever inte demokratin på sikt. För populismen existerar inga andra legitima intressen än folkflertalets. För teknokratin existerar inte intressen alls, bara metoder för att uppnå vissa givna lösningar. Båda rörelserna är i grunden politikfientliga och därmed också demokratifientliga.

Vad är då populism och vad ska vi göra åt den? Det är en fråga som låter sig ställas detta nådens valår 2018. Varje svensk politiker med självaktning torde ställa sig den frågan. Författarna hävdar — med viss framgång — att talet om ”vänsterpopulism” och ”högerpopulism” är meningslöst, en metod för att göra en suddig liberalism till det enda alternativet. Alla ståndpunkter man själv ogillar kan i nedsättande syfte etiketteras populism. All samhällskritik av ojämlika förhållanden kan också, i syftet att avfärda den, etiketteras som populism. Populism ska i stället förstås som motsatt såväl demokrati som diktatur i den meningen att populism bygger på allmän rösträtt och majoritetsstyre, men bortser från rättsstat, föreningsfrihet, yttrandefrihet och legitim opposition. Populism är demokrati utan ”demokratiskt käbbel” och detta förenar populister i Ungern och Sverige med varandra liksom med mellankristidens fascism. Detta tål att tänkas på.

Demokratin behöver en åtskillnad mellan politisk och ekonomisk liberalism. Jag är den första att ställa mig i bräschen för denna åtskillnad.

Populismen, menar författarna, måste tas på allvar inte bara för att den är farlig utan också för att den är svaret på tre av demokratins grundläggande sårbarheter. Löser vi de tre problemen, om också bara tillfälligtvis och delvis, avväpnar vi populismens ”skuggteori”. De tre sårbarheterna är 1. Den praktiska avgränsningen av folket, 2. Frågan om hur maktdelning i samhället ska komma till stånd i praktiken och vem som egentligen styr, samt 3. Demokratins bristande tilltro till sin egen förmåga att bekämpa ojämlikhet i samhället. Tillsammans bildar de grund för en skuggteori om ett förfördelat folkflertal, en tyst folkgemenskap som lider ekonomisk nöd och som saknar reell politisk makt i förhållande till eliterna, teknokratin och de främmande. 

Boten för dessa sårbarheter är också följaktligen något annat än bättre tekniker för beslutsfattande och mer folkupplysning om rasism. Ska den populistiska störtvågen hejdas krävs att vi omförhandlar efterkrigstidens fredsformel mellan kapitalism och demokrati, så att den passar vår egen tid: 1. Tilltagande ekonomisk ojämlikhet måste bekämpas, så att den vinst som kapitalet och ägandet gjort på arbetets bekostnad globalt efter 1980 — att detta skett är Thomas Pikettys tes — minskas. 2. Vi måste också aktivt arbeta politiskt för att återupprätta den lojala professionalismen, det yrkeskunnande som skapade en symbios mellan politiken och den sociala välfärden i praktiken. Upprättelsen måste ske till förfång för den mekaniska expertism som endast står till svars inför nästa utvärdering, med den allenarådande frågan om man effektivt hushållat med resurserna. 3. Det innebär också att samhällets intressekonflikter måste erkännas och diskuteras, att själva grunden för demokrati är det respektfulla politiska käbblet mellan olika intressen, som alla erkänner att de är intressen. Att erkänna den legitima oppositionen är också att erkänna att man själv intar en position. 

Bokens kanske mest originella synpunkt är att den svenska modellen på arbetsmarknaden är en av grundvalarna för den i praktiken omsatta politiska liberalismen. Argumentet är att det respektfulla erkännandet av ett annat ekonomiskt och politiskt intresse i det svenska samhället sedan mellankrigstiden har börjat och slutat precis där. Den kollektiva självregleringen har varit och är fortfarande en del av demokratins självförsvar. Den lär ut demokratisk förhandling i praktiken och den har resulterat i reallöneökningar för svenska löntagare under de senaste trettio åren som i internationell jämförelse är exceptionella. Den kollektiva självregleringen har också sina svagheter — bland annat låsningen av relativlönerelationerna — men framstår ändå som något av en försvarsborg i den parlamentariska demokratins ytterkant. På denna punkt är författarna övertygande.

Bokens blinda eller åtminstone suddiga fläck är liberalismen. Det är inte förvånande. Författarna säger mycket som bra. Ordoliberalism i meningen reglerad konkurrens och teknokrati, har varit dominerade i Europa under de senaste decennierna — inte nyliberalism. Jag håller med. Vänstern förlorade på 1980-talet frihetsfrågorna till högern. Javisst  — det är vi alla överens om. Demokratin behöver en åtskillnad mellan politisk och ekonomisk liberalism. Jag är den första att ställa mig i bräschen för denna åtskillnad. 

Men vad politisk liberalism skulle kunna vara som politiskt program utanför socialdemokratin lämnar författarna egentligen ingen upplysning om. Boken är skriven av två LO-veteraner och en före detta socialdemokratisk statssekreterare. Det finns alltså här ett osynligt förutsättande om att den politiska liberalismen och det moderna projektet vid det här laget är något som liberalerna lämnat över till socialdemokratin. Att socialliberalismen i exempelvis Bertil Ohlins tappning är dödare än Monty Pythons döda papegoja. 

Är detta sant? Eller finns det en roll för den politiska liberalismen som rörelse i bekämpandet av såväl ekonomismen som populismen? Kan det vara så, att liberalismen är den meningsmotståndare, som den svenska socialdemokratin respektfullt bör debattera och kompromissa med, i syfte att rädda demokratin? Och vice versa? Det är tiotusenkronorsfrågan. Jag är säker på att det är fler än jag som undrar.

 

Ylva Hasselberg är professor vid Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet

Sverker Gustavsson, Claes-Mikael Jonsson, Ingemar Lindberg

”Vad krävs för att rädda demokratin?”

Premiss förlag, 234 sidor 

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.