Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 05:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-salzmanns-slaktskrona-ar-for-fortjust-i-sig-sjalv/

Bokrecensioner

Bokrecension: Salzmanns släktskröna är för förtjust i sig själv

Bild 1 av 2 Sasha Marianna Salzmann.
Foto: Esra Rotthof
Bild 2 av 2

Sasha Marianna Salzmanns ”Utom sig” är både imponerande och bitvis utmattande i sitt överdådiga språk, skriver DN:s Philip Teir.

Philip Teir
Rätta artikel

Det är en historiens ironi att Tyskland under 1990-talet tog emot tiotusentals judiska invandrare från forna Sovjet, människor som ville flytta till Europa när muren fallit, och som snabbt gjorde att landets judiska befolkning för första gången sedan andra världskriget faktiskt ökade.

Den tyska författaren Sasha Marianna Salzmann tillhör den här immigrantvågen, hon är född 1985, växte upp i Moskva och kom till Tyskland med sin ryskjudiska familj 1995.

Läs mer: Durs Grünbein kallar det ”helt otänkbart” med Kafka som undervisningsmaterial i DDR 

Resan ligger till grund för den expansiva släktskrönan ”Utom sig”, som redan vunnit en rad priser i hemlandet och nu kommer i skicklig svensk översättning av Jesper Festin. I hemlandet har Salzmann redan innan debuten gjort sig ett namn inom det dynamiska tyska teaterlivet.

Det här är en stor och tät europeisk roman, som inleds med att en ung vuxen, Ali, landar i Istanbul för att leta reda på sin tvillingbror Anton. Men det blir snart klart att hon letar lika mycket efter sig själv och sin egen identitet (och det blir snart osäkert om Anton alls finns i Istanbul). I en lägenhet full av vägglöss inleder hon sin nya tillvaro, hamnar snart på underjordisk queerklubb och släpar hem Katho, en renrakad rumänsk dansare som självmedicinerar på testosteron. Genuset byts mitt i meningen och snart blir också Ali till ”jag”, när Salzmann skiftar berättarperspektiv. Turkiet är ett land fullt av politisk oro men det berör inte den rotlösa berättaren som rör sig i nuet, på gatorna, bland de utstötta och – inte minst – i språket.

För det här är en roman som är så fullmatad med potenta bilder att det är både imponerande och bitvis utmattande, som en av de där filmerna av Emir Kusturica från 90-talet.

Det hela är, som ni hör, mycket Berlinskt.

När Ali ser en dragspelande kvinna på en klubb låter det så här: ”Hennes armar som klamrade om monstret till instrument var dolda upp till armbågarna av svarta fisk- fjällshandskar. Hon kastade huvudet bakåt som om någon slog henne i ansiktet, de rödsminkade läpparna slukade hela taket, hennes tunga stack ut som ett pekande finger.”

Och så håller det på. Men när Salzmann snart börjar rulla upp en underliggande släkthistoria blir det också som att det böljande bildspråket faller sig naturligare. Släktgrenar går åt alla håll, Salzmann rör sig framåt och bakåt, ända till trettiotalet, skriver fram en detaljrik och intressant historia om ryskjudisk kultur. Mest drabbande är beskrivningen av den unga familjens ankomst till Tyskland, hur de först kommer till asylboenden där föräldrarna gör tyskaläxor ihop med andra emigrantpar, insvepta i buljonglukt från asylboendets kök.

Så småningom hittar de en liten lägenhet, där de ständigt bråkar, tills Anton en dag blir så gammal att han kan ge sin pappa stryk i ett naturligt utfall av nedärvt våld. 

Augustin Erba: Vad gör man när ens favoritförfattare jobbar för nazister? 

Ali flyttar ut som sextonåring och engagerar sig i den politiska gruppen ”Schwarzer Kater”, svarte katten, ”som var någonting mellan socialistisk, kommunistisk och anarkistisk, man ville inte låsa fast sig”.

Hennes mamma får hämta henne från polisstationen när hon övat sig på att göra molotovcocktails och kastat sten på polisen. 

Det hela är, som ni hör, mycket berlinskt.

Och jag är övertygad om att Sasha Marianna Salzmanns roman kommer att omfamnas av de läsare som går igång på den här sortens mustiga realism och solkiga maximalism. Själv undrar jag om inte boken ibland är lite väl förtjust i sig själv. Visst är det skickligt att kunna spinna så många historier samtidigt, men emellanåt har man lust att öppna ett fönster och släppa in lite syre.