Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Bokrecension: Skrämmande relevant 100-årig science fiction

Fyra science fictionnoveller av H G Wells, Ray Bradbury, Philip K Dick och Ursula K Le Guin har kommit i en vacker liten novellutgivning. De är fortfarande skrämmande relevanta, trots att den äldsta av dem är över hundra år gammal.

NOVELLER

Ray Bradbury
”Ett dån av åska”
Övers. Anders Bellis
Novellix , 26 sidor
 
Philip K Dick
”Försvararna”
Övers. Andreas Vesterlund
Novellix , 44 sidor
 
Ursula K Le Guin
”Ett nytt Atlantis”
Övers. Lena Jonsson
Novellix , 46 sidor
 
H G Wells
”De blindas rike”
Övers. Alan Asaid
Novellix , 47 sidor

Det roligaste med science fiction är när den ohämmat bubblande fantasin kombineras med stram trovärdighet: det här skulle kunna hända på riktigt, så här kan framtiden bli. Så läser dagens ungdomar dagens science fiction, och kanske kan de som ingenjörer och politiker i framtiden göra verklighet av författarnas bästa idéer. 

Den första stora vågen av science fiction kom runt förra sekelskiftet, när bland andra Jules Verne verkade, men genren blev som störst efter andra världskriget, med optimistiska förhoppningar om en ny värld där vetenskapliga landvinningar skulle få bukt med många problem. Samtidigt fanns den motsatta skräcken, att vetenskapen skulle bli vår död genom stormakternas kalla krig som när som helst kunde övergå i atomvapenkrig.

Allra bäst är science fiction i novellform, och därför är det extra roligt när novellförlaget Novellix för sin första science fiction-utgivning har valt fyra av genrens giganter: H G Wells, som tillhör samma generation som Jules Verne och är mest känd för ”Tidsmaskinen” och ”Världarnas krig”, och tre författare från efterkrigstiden: Ray Bradbury vars ”Fahrenheit 451” är en av de stora klassikerna, Philip K Dick vars verk ligger till grund för filmer som ”Blade runner”, ”Minority report” och ”Total recall” och Ursula K Le Guin som fortfarande är verksam och har skrivit klassikern ”Mörkrets vänstra hand”.

Det är nästan obegripligt att den är över fyrtio år gammal, Le Guin beskriver en lätt igenkännlig värld. 

Novellkvartetten speglar bredden i genren. H G Wells otäcka, vackra allegori ”De blindas rike” låter en seende man hamna i en isolerad by där alla är blinda. Stämmer uttrycket ”I de blindas rike är den enögde kung”? Hur mycket inflytande får individens upptäckter gentemot kollektivets traditioner?

Ray Bradburys ”Ett dån av åska” är en klassisk tidsresenovell, berättelsen om storviltjägaren Eckel som reser tillbaka till dinosauriernas tid för att nedlägga det största djuret av alla, dinosaurien. Här finns det återkommande tidsreseproblemet: det krävs så lite för att förändra framtiden, individen påverkar så mycket mer än vi tror. 

Philip K Dicks ”Försvararna” från 1953 och Ursula K Le Guins ”Ett nytt Atlantis” från 1975 skulle kunna vara dystopier skrivna i dag, vilket är både märkligt betryggande och ofantligt skrämmande. I ”Försvararna” har mänskligheten bott under jord i åtta år, och låtit robotar utkämpa världskriget på den numera obeboeliga ytan. Det är som att läsa filmen ”Terminator”, fast utan hjältar. 

I ”Ett nytt Atlantis” förändras världen när isen vid polerna smälter och vissa kontinenter försvinner i havet. Det är nästan obegripligt att den är över fyrtio år gammal, Le Guin beskriver en lätt igenkännlig värld. 

Science fiction är en genre som mer än någon annan litteratur är grundad i sin samtid. Den speglar våra drömmar och vad vi oroar oss för på alla plan: statsskick, miljö, vardagsvanor och samlevnad.

Och det är, underligt nog, sig ganska likt genom åren.