Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 21:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-smartsam-skildring-inifran-den-syriska-tragedin/

Bokrecensioner

Bokrecension: Smärtsam skildring inifrån den syriska tragedin

Ödelagda byggnader i Homs.
Bild 1 av 2 Ödelagda byggnader i Homs. Foto: Hassan Ammar/AP
Eva Nours ”De hemlösa katterna i Homs”.
Bild 2 av 2 Eva Nours ”De hemlösa katterna i Homs”.

Pseudonymen Eva Nours ”De hemlösa katterna i Homs” skildrar kriget i Syrien. Kristina Lindquist läser en gruvlig roman, som ändå borde ha haft större tilltro till sina läsare.

Kristina Lindquist
Rätta artikel

”Med vår själ, med vårt blod, underkastar vi oss al-Assad.” 

Det vankas teaterföreställning i skolan och Sami är för upptagen av sin lugg för att kunna äta frukost. Dagen till ära har han fått oljekammat hår och ”ett moln” av farfars oud omkring sig, innan han står framför rektorn och svär trohet till flaggan, Baathpartiet och den allsmäktige landsfadern. 

Och kanske är det barndomens intima kapitel som gör starkast intryck i Eva Nours debutroman ”De hemlösa katterna i Homs”, som hon skrivit under pseudonym om och till bokens huvudperson Sami.

Sami är pojken som räddar sparvar med sin syster, gömmer förbjuden hårdrock under madrassen och ”sover som ett pälsdjur i vinteride”. Ständigt på gränsen till det lilla upproret skapar han  motståndsfickor i den uppväxt som på många sätt ser ut som en idyll. 

Homs är den svarta stenens stad, där vårens blå nätter en gång var ”långa och väldoftande” och där mildra vintrar brukade fylla uteserveringarna med människor, te och vattenpipa. Trea efter Damaskus och Aleppo beskrivs Homs i boken som ”den ordentliga storasystern” – och ändå kom hon att bli den syriska revolutionens centrum som under mer än två år låg under regimstyrkornas skoningslösa belägring. 

I fem kronologiska delar följer läsaren Sami genom skoltiden, militärtjänsten, konfliktens upptrappning, det ofattbara livet i den omringade staden – och vägen ut. Det är i stora delar gruvlig läsning, där våldet skruvas upp i takt med att penseldragen blir bredare. Något i gestaltningen går förlorat i denna utzoomning, samtidigt som den desperata viljan i att få vittna om en av vår tids stora katastrofer fyller sitt eget syfte.      

Sami får med sin kamera just en sådan roll under Homs belägring, och lyckas mot alla odds sprida sina bilder till omvärlden. Men vilken roll spelar denna kunskap egentligen? Mest uppmärksamhet väcker foton på tilltufsade djur, som när en tysk kvinna skriver och ber honom följa upp hur det gått för en stackars skottskadad katt han fångat på bild. 

Allt är uttalat, upplyst av en blixt som gör bilden en aning platt.

”De hemlösa katterna i Homs” är en smärtsam skildring inifrån den syriska tragedin, med en fin  tillgänglighet i berättandet. Problemet är att Eva Nour inte har någon vidare tilltro till sin läsare, utan ständigt lägger in små bokslut över vad denne ska tänka om det som står. ”Man kunde tydligen leva mitt i katastrofen utan att veta om den”, får vi veta efter att precis detta beskrivits. Allt är uttalat, upplyst av en blixt som gör bilden en aning platt. 

Men det här är också en bok att läsa med skammens färg på kinderna; det var detta som pågick precis innan vi i Europa bestämde oss för det var dags att skapa lite välförtjänt andrum. Men författaren ställer också mer generella frågor om den mänskliga oviljan att inse hur nära branten hon faktiskt står. När finns ännu tid för motstånd och när är det dags att ta barnen och springa? Kvar efter läsningen ljuder Masha Gessens ord om att överleva i en totalitär tid: ”Förleds inte av små tecken på normalitet.”