Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Bokrecension: Stark roman om det blodiga 1918 av Jörn Donner

Jörn Donner får de historiska dokumenten att tala till vår tid.
Jörn Donner får de historiska dokumenten att tala till vår tid. Other: FREDRIK SANDBERG / TT

Jörn Donner nya dokumentärroman utspelar sig under finska inbördeskriget. Ingrid Elam läser ett ovanligt lyckat arkivarbete. 

Dokumentärroman
Jörn Donner
”Blod är tunnare än vatten”
Albert Bonniers förlag, 293 sidor

Efter oktoberrevolutionen utropade Finland sin självständighet i december 1917. I januari utbröt inbördeskrig. De vita sökte tyskarnas hjälp, de röda fick stöd från bolsjevikerna. Ett av de sista slagen stod om de rödas Viborg i Karelen; några veckor senare, i maj 1918, var kriget slut, de vita hade segrat. Över gränsen mot Ryssland, där det också pågick ett inbördeskrig, rörde sig människor på flykt åt båda håll, det var svårt att hitta mat och uppehälle, och lätt att bli tillfångatagen, avvisad eller avrättad.

Till denna gränstrakt kommer Alexander, en rysk jude från Petersburg, nyligen omdöpt till Petrograd. Han söker sin datja i badorten Terijoki, som alldeles nyss låg i det ryska storfurstendömet, nu i Finland (och efter andra världskriget i Sovjetunionen). Väl framme i sommarvillan finner han en ung finsk kvinna, Anna. Hon har födgeni. Trots den nöd som råder lyckas hon skaffa mat, kläder och andra förnödenheter, hon odlar upp ett hörn av trädgården medan Alexander sitter i sitt rum och skriver.

I byn finns den segrande maktens kommendant som dagligen undertecknar utvisnings- och avrättningsorder. Alla ryssar ses med misstänksamhet, även de som säger sig ha flytt undan bolsjevikerna, lika bra att göra sig av med dem. Tanke­steget till dagens behandling av flyktingar är inte långt. Att Alexander skonas beror på att han är bildad och att kommendanten är ensam, han behöver både Anna och Alexander, henne som assistent, honom som samtalspartner. Dessa tre gestalter placerar Jörn Donners nya roman in i ett konfliktområde som har påtagliga likheter med vår egen tids kaotiska gränstrakter där politiska system kolliderar och flyende människor hamnar i kläm.

”Blod är tunnare än vatten” är som så ofta hos Donner konstruerad som en dokumentärroman. Berättaren hittar tre kartonger med gamla dokument i sin döde fars hus. Många av dokumenten handlar om en vän till fadern, romanens Alexander. Den delen av historien är, får man förmoda, helt fiktiv: Anna, Alexander och kommendanten är påhittade figurer.

Men Donner har inte nöjt sig med de tre kartongerna, han har också tillbringat mycket tid på Finlands riksarkiv, Arbetararkivet och Folkets arkiv. Vittnesmål, rapporter, dagböcker, de allra flesta anonyma eller anonymiserade, bakas in i romanen som dokument Anna bär hem till Alexander från Kommendanten. Ibland sprängs de in helt oförmedlat: ”En man berättar om sin vistelse i Petrograd vintern 1918.” Denne man är uttalad antisemit och håller uppenbarligen på de vita. ”En yngling upplever revolutionstiden i Petrograd”, det råder hungersnöd, de äkta mattorna omsätts i bröd, blicken kallnar och hjärtat hårdnar på den som svälter.

Är det autentiska arkivfynd eller författarens eget verk? Det framgår inte och spelar egentligen ingen roll, resultatet är en sky av vittnen som befinner sig i samma outhärdliga verklighet, men upplever den ur olika synvinklar. De vita ser den röda terrorn, de röda ser den vita, och från ”kritiskt och tryggt avstånd” resonerar en svensk kring det han kallar den finska trögheten. Rasism tar sig många uttryck.

Bland alla anonyma berättelser och dolda citat finns också ett utdrag ur Gunnar Mörns dagbok. Mörn var journalist på Arbetet i Åbo. När de vita drog segrande fram från väster flydde Mörn till ­Viborg och försökte ge ut tidningen där. Han beskriver det han ser runt omkring sig med klar men förtvivlad blick: Viborg faller och snart kommer en ohygglig hämnd att utkrävas av dem som stått på fel sida, både skyldiga och oskyldiga.

Det mest gripande i Mörns anteckningar är hans tankar på hustrun och den lille sonen, han oroar sig för dem och längtar sig sjuk efter dem. Sista anteckningen är från 1 maj 1918. Kort därpå grips Mörn och avrättas i september.

Mörns dagbok är inte bara det enda av alla vittnesmål som har ett namn utan också det enda som berättaren kommenterar: ”Det enda vapen han någonsin använde var en skrivmaskin.” I övrigt får dokumenten tala för sig själva, utan att sympatier och antipatier fördelas, annat än i läsarens eget huvud.

Metoden att utan övergång eller förklaring strö in olika vittnesutsagor skapar viss förvirring och läsmotstånd, men det är ändå summan av alla dokument som gör denna roman till en stark upplevelse, mer än de fiktiva komponenterna av berättelsen. 1918 kommer så nära, kriget, motsättningarna, hatet, våldet, avtrubbningen, bristen på empati. Och Finlands historia framstår samtidigt som en främmande värld, mycket olik grannlandet Sverige, där en stor del av Donners läsare finns.

Romanens kärlekshistoria mellan Anna och Alexander hamnar i skuggan av de öden som stiger upp ur arkiven. Båda bär på hemligheter, de möts av en slump och vill inte låta det förflutna sippra in i nuet, de åtrår varandra, säger sig älska varandra, men de förmår ändå inte engagera, eftersom författaren inte tycks lika engagerad i dem som i den verklighet han hittar i dokumenten. Anna och Alexander beskrivs med en distanserad och sval blick, vi ser vad de gör och hör vad de säger, men känner inte det de känner.

Kvar blir ett ovanligt lyckat arkiv­arbete som avtäcker det finska inbördeskrigets helvete och kastar en slagskugga över dagens europeiska ovilja att öppna sina gränser för människor vars lidande borde få alla att fråga sig var anständighetens gräns går.