Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-19 02:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-suggestiva-minnen-fran-dresden-i-aren-pa-zoo/

Bokrecensioner

Bokrecension: Suggestiva minnen från Dresden i ”Åren på zoo”

Bild 1 av 2 Den tyske poeten Durs Grünbein.
Foto: Naina Helén Jåma/TT
Bild 2 av 2

I minnesboken ”Åren på zoo” blickar Durs Grünbein tillbaka. Och madeleinkakorna är kryddade med malört – för DDR var en bur. Jens Christian Brandt läser en suggestiv och fascinerande skildring av poetens barndom i Dresden. 

Rätta artikel

De verkliga paradisen, påstod Proust, är de paradis man förlorat; en vemodig (men förmodligen rimlig) observation som likt en tunn röd tråd slingrar sig genom många litterära gestaltningar av barndomens landskap. ”You can’t go home again”, hette (nästan övertydligt) en postumt publicerad roman av den tidigt bortgångne, alltid elegiske amerikanske 30-talsförfattaren Thomas Wolfe. 

Vad som avtecknar sig i backspegeln är dömt att försvinna, och ju otydligare det förgångna ter sig desto mer förföriskt skimrar det i minnet. Otaliga är de verk där medelålders män minns cykelfärder, fjärilshåvar och fiskespön, tonårsförälskelser och andra förströelser som i ett nostalgiskt återsken tilldrar sig någonstans långt borta i en förlorad värld.

Durs Grünbein: ”Det var helt otänkbart att Kafka skulle vara undervisningsmaterial i DDR” 

Men om ens uppväxt tilldrog sig i ett land som sedan dess förpassats till historiens skräpkammare? Om det var en diktatur, omgärdad av taggtråd? Om man vantrivdes och ständigt bara längtade bort?

När Durs Grünbein i ”Åren på zoo” blickar tillbaka på den plats där han tillbringade sina första tjugosju år är madeleinekakorna kryddade med malört. Om man får tro titeln var DDR en bur. I en sådan blir ingen lycklig, och stora delar av texten kretsar kring flyktfantasier, drömmar om uppbrott, längtansfulla lovar kring hemstadens järnvägsstation.

Men det är alltid mer komplicerat än så. Omgivningen lämnar spår och avtryck; en del kroppsminnen blir kvar för resten av livet. Jag minns hur jag upptäckte Durs Grünbeins tidiga diktsamlingar precis då Berlinmuren fallit, och jag minns det paradoxala intryck hans lyrik gjorde. Av DDR:s alla författare framstod han både som den mest europeiske och den som tydligast bottnade i en konkret geografi. 

Hans generationskamrater i öst, ett anakronistiskt avantgarde som gärna odlade romantiska konstnärsmyter, chockerade den västtyska kritiken (under de åren upptagen med teorier om författarens död och subjektets kris) genom att hävda att poesin var ett kall och de själva födda att skriva.

Bokrecension: Durs Grünbeins ”Om snön” är en kulturgärning  

Grünbein däremot hänvisade alltid till hemstaden: Dresden hade gjort honom till poet. Medan städer som Hamburg, Berlin, Warszawa efter kriget byggdes upp på nytt förblev den sönderbombade barockpärlan i decennier ett ruinlandskap. En sådan omgivning skärper blicken och vad man fäste sig vid i hans tidiga dikter var hur suveränt han satte ord på den där känslan av ”öst”, på en gång vag och omisskännlig, som många den gången försökte fånga – ett territorium av rost, slagghögar, tomma flaggstänger framför övergivna partibyggnader. Redan då kunde man misstänka att all den där rekvisitan inte skulle tolkas metaforiskt utan som en inventering av östtyska gaturum och industriområden.

När samma kulisser nu, nästan trettio år senare, dyker upp i memoarernas upptakt bekräftas aningen att Grünbeins DDR alltid tecknats ur minnet. Förstadsgator med krängande spårvagnar och koppärriga fasader; Elbes stränder och flodens grumliga vatten där döda fiskar flyter förbi med buken uppåt. Tilltalet är personligare än i dikterna, familjemedlemmar fladdrar förbi som porträtten i ett fotoalbum. Tydligast, skildrad med lika delar ömhet och distans: författarens morfar. Han har varit slaktare, en ordkarg gubbe som långt efter pensioneringen gör täta återbesök på arbetsplatsen, Dresdens slakthus, där vaktpersonalen förser honom med korvpaket. Vardagsbestyr i en planekonomi – och samtidigt en utflykt i ett apokalyptiskt landskap:

”Jag har minnen av veritabla rullstensåsar av i varandra inkilade djurkroppsrester, bestialiskt stinkande berg av benknotor, blänkande i solljuset, omgivna av skränande måsar.”

På tyska finns ett substantiv för att längta bort, negationen av hemlängtan: Fernweh.

Dresden som katastrofområde, ett provisorium bortom tid och rum. I takt med att berättaren växer upp blir han alltmer besatt av att avkoda stadens dolda (eller förträngda) hemligheter och snart börjar han vittja antikvariaten på gamla handkolorerade vykort, fotografier av hur staden såg ut innan bomberna föll och allt blev en utbränd krater. 

Ett motiv återkommer ständigt på dessa bilder (och därigenom även i texten): tågstationen. En byggnad som överlevt krigen, revolutionerna och de växlande ideologierna och därför i Grünbeins tolkning tornar upp sig som ett slags exterritoriell enklav. På stationen hänger de missanpassade, alkoholisterna och uteliggarna; och från perrongerna avgår tåg till fjärran destinationer.

På tyska finns ett substantiv för att längta bort, negationen av hemlängtan: Fernweh. Som liten pojke ligger författaren om kvällarna i sängen och lyssnar på sjöfartsnytt i radio, en seans som utmynnar i namn som ”Paramaribo” och ”Mombasa”. När han är gammal nog tar han tåget till Prag, Budapest, Bulgariens badorter.

Allt detta är fascinerande i sig, men memoaren får sin suggestiva laddning av en konsekvent dubbelexponering: medan den unge Grünbein med varje steg lämnar ett stycke DDR bakom sig färdas den andre, han som nedtecknar dessa minnen, i den motsatta riktningen. Vad den ene vill överge söker den andre frambesvärja. Det är lätt att sympatisera med båda, han som vill fly, och han som i det ögonblick det förflutna inte längre ter sig hotfullt är beredd att i någon mån försonas med platsen han växte upp på.

Bokrecension: Kulturhistoriska hallucinationer i Durs Grünbeins ”Atlantis barer” 

Insprängda bland Grünbeins egna hågkomster finns ett stort antal nyskrivna dikter och hisnande essäistiska utvikningar – om nazismen i Dresden, den utopiska trädgårdsstaden Hellerau, Röda arméns kaserner och Caspar David Friedrich. Alla genregränser är upphävda, ett grepp som inte verkar sökt utan bara kongenialt med motivet: om ett provisorium kan man kanske bara skriva i en öppen, föränderlig form som trevar sig fram. Som alltid är Ulrika Wallenströms översättning en njutning.