Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Bokrecension: Utopist? Javisst! – Roland Paulsen om Rutger Bregmans succébok

Rutger Bregmans succébok om utopism för realister pläderar för både medborgarlön och öppna gränser. Roland Paulsen ångrar att han inte har läst den tidigare.

Efter att flera vänner rekommenderat Rutger Bregmans bok laddade jag för något år sedan ner den engelska utgåvan. Jag skummade – utopins kraft, bullshit jobs, produktivitetsfördubblingar, ökad utbrändhet – och kom fram till att jag inte mäktade med ännu en introduktion till basinkomstidén. Säkert fanns där i mättnaden också ett fåfängt ”men det där har ju jag redan skrivit om!” Det är möjligt. Men när ”Utopia för realister” nu kommer i svensk översättning ångrar jag att jag inte läste den tidigare. 

Jag sällar mig till hyllningskören! Inte för intet har Zygmunt Bauman, Steven Pinker, Richard Wilkinson och andra grand old akademikermän lovsjungit denna bok till falsettens rand. Vad hände med drömmen om ett annat samhälle, frågar sig Bregman. Det är en lika enkel som begravd fråga. Politik har blivit en problemlösarverksamhet, konstaterar han. 

På högerkanten vet man allt om vad slutmålet är: kapitalismen som den är, minus alla sjuka, arbetslösa och flyende människor. På vänsterkanten vet man allt om vad man är emot, men nästan inget om vad man är för. I en sådan atmosfär är det svårt att hålla utopins låga vid liv. Den som vill syresätta själen gör klokt i att ta del av Bregmans ohämmade berättarglädje och optimism. 

Först får vi oss en hyllning av den industriella kapitalismens segertåg, Hans Rosling-style, som lär få många Timbro-liberalers ögon att tåras. Här finns mycket ljuvt att begrunda. Den extrema fattigdomen rasar och likaså mordsiffrorna. Vi kan äta mer och leva längre. Smittkopporna har utrotats. Polio är snart borta. Malariadöd och aidsdöd minskar och det årliga antalet krigsdödsoffer har sjunkit med 90 procent sedan 1946.

”Egentligen är det bara en sak som fattas”, skriver Bregman, ”ett skäl att stiga upp ur sängen”. 

Att de flesta föräldrar i rika länder tror att deras barn kommer få det sämre än de själva, behöver inte vara grundat i en missuppfattning. Den stora krisen är i dag meningslösheten, eller närmare bestämt ”vår oförmåga att komma på något bättre”, och även den märks i siffror. 

Enligt Världshälsoorganisationen har depression blivit det största hälsoproblemet bland dagens tonåringar och till 2030 uppskattas det globalt utgöra den främsta orsaken till sjukdom. ”Aldrig förut har så många unga människor sökt psykologhjälp”, skriver Bregman. ”Aldrig förut har så många unga inom yrkeslivet blivit utbrända. Aldrig förut har vi satt i oss så stora mängder antidepressiva läkemedel.” 

Även småkriminella personer med drog- och alkoholproblem tycks fullt kapabla att hålla i stålarna. Kläder, mat, medicin, nya företag – vanligen är det dit basinkomsten går.

Så vad tycker Bregman att vi ska göra i stället? Vi ska: 1. Införa garanterad basinkomst. 2. Öppna gränserna. 3. Införa 15 timmars arbetsvecka.

Hur Bregman tar sig an respektive utopi är bokens stora behållning. Han gör det med berättelser. Genom att gå igenom en mängd improviserade välfärdsprogram där hemlösa och utslagna tilldelats villkorslösa pengar, samt de nyligen genomförda basinkomstexperimenten i Namibia, Malawi och Liberia, visar Bregman vilka som är de verkliga experterna på fattigas behov: de fattiga själva. Det är ett fynd som tål att repeteras. Även småkriminella personer med drog- och alkoholproblem tycks fullt kapabla att hålla i stålarna. Kläder, mat, medicin, nya företag – vanligen är det dit basinkomsten går. 

Här finns också den obligatoriska historielektionen om när president Nixon var nära att införa en (skral) basinkomst genom sin Family Assistance Plan. Och den mindre kända berättelsen om världens första basinkomstförsök i brittiska Speenhamland som blev utdömt av så väl Karl Marx som John Stuart Mill och först 150 år efter att det lagts ned visade sig ha varit en succé för jämlikheten då det satte press både neråt på fattigdomen och uppåt på lönerna.

Så utmärkt verkar respektive utopi vara att det framstår som ett obegripligt misstag att ingen av dem ännu blivit realiserad. Att ge pengar rakt i handen på fattiga är för samhället lönsammare än att låta myndigheter och biståndsarbetare ta hand om dem. Att minska det ekonomiska tvånget att arbeta har därtill liten effekt på hur mycket människor vill arbeta och det gör dem också mer effektiva. Att öppna gränserna för arbetskraft skulle frigöra 65 biljoner dollar. Win-win-win. Varför skulle någon vara emot detta?

Det är här tillfälle ges till maktanalys. Och visst går Bregman igenom de groteska ojämlikhetstalen, som att klyftan mellan fattiga och rika i dagens USA blivit större än i antikens Rom (som alltså byggde sin ekonomi på slavarbete). Men i armkrok med Thomas Piketty verkar Bregman mest förfasas över att ojämlikheten är ekonomiskt ohållbar och att ”vi måste skydda kapitalismen mot kapitalisterna”.

Här märks en tvetydighet som blivit allt tydligare i basinkomströrelsen. Vill vi införa basinkomst för att cementera det som är, eller för att ta steget mot ett nytt samhälle? Den basinkomst på 560 euro som det nu experimenteras med i Finland har som reform väldigt lite att göra med den basinkomst på 2 000 euro som man nyligen röstade om i Schweiz. Den lägre basinkomsten kan i värsta fall bli till subvention för de jobb som Bregman med rätta kallar ”skitjobb”. Den högre förser alla med en ordentlig strejkkassa. 

Vad händer om den ekonomiska eliten mister sina arméer av underhuggare? Om det plötsligt blir arbetare som sovrar bland arbetsköpare i stället för tvärtom?

Ytterligare en tvetydighet hos Bregman gäller huruvida basinkomst leder till att människor arbetar mindre och om detta är bra eller dåligt. Med hänvisning till det inte särskilt generösa Mincome-experimentet i 70-talets Kanada, då lönearbetet minskade med i genomsnitt nio procent per familj, verkar Bregman måna om tesen att de flesta människor oavsett tvång vill fortsätta lönearbeta. 

Samtidigt konstaterar han att en tredjedel av brittiska förvärvsarbetare anser sig ha ”bullshit jobs” som samhället egentligen skulle klara sig bra utan. Lägger man till att över hälften skulle säga upp sig om de bara hade ekonomisk möjlighet anar man att en generös basinkomst inte skulle passera makten obemärkt. 

Säkert skulle de flesta fortsätta arbeta – men med vad? Vad händer om den ekonomiska eliten mister sina arméer av underhuggare? Om det plötsligt blir arbetare som sovrar bland arbetsköpare i stället för tvärtom? Skulle en sådan basinkomst verkligen rädda kapitalismen från kapitalisterna? 

Antagligen inte, och för vissa av oss är det en bra sak. Att arbeta mindre är inte bara nödvändigt ur miljösynpunkt, det öppnar också upp för utveckling av andra aspekter av vad det innebär att vara människa. En sådan basinkomst kan dock inte säljas in som win-win. Den fordrar klasskamp, och någon sådan ser vi inte mycket av hos Bregman. Inte heller gällande de öppna gränserna skymtas den väg till utopin som bokens undertitel utlovar. 

Trots dessa – för att tala recensentspråk – ”randanmärkningar” rekommenderar jag alla att läsa ”Utopia för realister”. Bregman ger inte alla svar, men vem gör det. Vad han ger är syre, och det menar jag rätt så bokstavligt. Vilket större problem det än må handla om – de kontinentstora öarna av plast, den annalkande klimatkollapsen – råder ingen brist på kunskap. 

Det överordnade problemet framstår i dag som mer existentiellt: att vi summa summarum inte bryr oss tillräckligt för att mobilisera till förändring. Att tala till människans rädsla har av allt att döma begränsad effekt. Det har blivit dags att tända vår längtan. Tänd på!

ESSÄ

Rutger Bregman

”Utopia för realister. Hur medborgarlön, öppna gränser och 15 timmars arbetsvecka kan bli verklighet”

Övers. Per Holmer

Natur & Kultur, 294 sidor