Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 05:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-vad-ar-michel-houellebecqs-popularitet-ett-symtom-pa/

Bokrecensioner

Bokrecension: Vad är Michel Houellebecqs popularitet ett symtom på?

Bild 1 av 2 Michel Houellebecqs ”Sérotonine” i en parisisk bokhandel på utgivningsdagen i januari.
Foto: Thibault Camus/AP
Bild 2 av 2 Gula västarna protesterar i Marseille i februari i år.
Foto: Gerard Julien/AFP/TT

I Gula västarnas Frankrike är Michel Houellebecq ogiljotinerad kung. DN:s Stefan Jonsson skriver om en författare som frispråkigt skalar bort civilisationens skräp för att nå existensens kärna – men vars nya roman ”Sérotonine” hyllas på andra, mer dunkla grunder av kulturetablissemanget.

Rätta artikel

Som ett gammalt djur drar han sig undan till spiltan för att dö, eländig och bruten. I sin sjunde roman når Michel Houellebecq högre än någonsin i sin pågående gestaltning av den vite mannens svanesång.

Eller rättare sagt lägre – för aldrig har hans persona varit så uppgiven, oförmögen och deprimerad som i den nya romanen med den kliniska titeln ”Sérotonine”.

Läs mer: Michel Houellebecqs nya roman orsakar protester

Det som håller honom gående är just det: 10 milligram Captorix om dagen, ökande till 20. Pillret påverkar serotoninbalansen så att huvudpersonen, 46-årige Florent-Claude Labrousse, tidigare agronom på jordbruksdepartementet med uppgift att värna franska produkter mot syndafloden av danskt fläsk och argentinska aprikoser, orkar gå upp på morgonen, tvätta sig, gå runt och verka normal. Bieffekterna är fetma, likgiltighet och impotens.

”Ni är på väg att dö av leda”, konstaterar hans läkare och ordinerar mobilnumren till Samantha, Tim respektive Alice, tre av Paris främsta eskortflickor. Florent slarvar bort lappen. Han rattar sin Mercedes 350G, beställer lunch, öppnar en Chablis, klagar på samhällets urartning och tänker tillbaka på hur han svikit dem han älskat och förstört sitt liv. 

Houellebecq är sedan tre årtionden Europas mest kontroversiella författare och i dag en av de mest lästa, i synnerhet efter ”Underkastelse” (2015) som utspelar sig i ett framtida Frankrike där ett islamskt parti röstas till makten och inför sharialagar och polygami – det sistnämnda, skulle Houellebecq säga, en ”intressant” reform.

Scenrecension: ”Underkastelse” av Michel Houellebecq på Göteborgs stadsteater 

Den som känner hans huvudpersoner förstår att de tar detta med sexualitetens slocknande som ett öde värre än döden. Betydande sjok av romantexterna ägnas åt manliga bekännelser om könsdriften i förhållande till honor av olika arter och raser, vilka alltid är villiga att gå ner på knä. Än större sjok ägnas åt filosofiska reflektioner om varför ett sådant beteende är i samklang med existensens grund. Jubelord som alstrande, skapande, ungdom, skönhet, liv och fruktbarhet knyts ihop med pornografins mer begränsade lexikon.

Houellebecq har inte mycket till övers för Freud, men framstår ofta som dennes karikatyr. Med Freud är han enig om att livets grund är det sexuella begäret. För Freud var begäret riktningslöst, kunde yttra sig hur som helst, och livet var ett sublimerings- och bortträngningsarbete som kanaliserade det i socialt konstruktiva former. För Houellebecq däremot är begäret alltid riktat. I förmågan att utföra penetration, eller göra sig attraktiv nog att få ta emot den, finns roten till makt, social och ekonomisk ställning, till och med människovärde. I förlängningen av denna zoologi ligger ett välfungerande samhälle, indelat efter kön och gruppställning. Könsordning och maktordning är två ord för samma ofrånkomliga och nödvändiga hierarki. 

Houellebecqs starka reduktion är förförisk. Man tycker sig läsa någon som frispråkigt skalar bort civilisationens skräp och punkterar livslögnerna för att nå existensens kärna.

Michel Houellebecq: Enda lösningen är att införa direktdemokrati 

Dessvärre har det västerländska samhället klippt bandet med den goda ordningen, resonerar Florent-Claude Labrousse. Sexuell frigörelse, marknad, individualism och välfärdsstat har inbillat oss att vi är fria subjekt som alla kan söka tillfredsställelse och lycka. I själva verket har systemet gjort oss till varor, isolerade ”elementarpartiklar” indragna i en ”konkurrens till döds” där alla brukar alla för egoistiska behov. Och för att avleda uppmärksamheten från den råa hanteringen bygger vi illusioner om jämlikhet och etik.

Så vad gör en person som å ena sidan genomskådar nutidens falska värden, å andra sidan ser hur de äkta värdena, förankrade i gamla goda hierarkier, sopas bort av sådant som frihandel och feminism?

Svaret på frågan är Captorix, med vars hjälp en vit man kan ”leva ett tag till, eller åtminstone låta bli att dö”. På sista sidan beklagar Florent att vi låtit oss besegras av ”illusionerna om individens frihet, det öppna livet, de ändlösa möjligheterna (…) låtit oss bli förstörda av dem”. I sitt mörker vänder han sig till Gud, tror sig rent av förstå vad som fick Kristus att offra sig. Folk hade fått alla varningstecken, men inte tagit dem på allvar. Måste han då ”offra sitt liv för dessa förtappade? Måste han verkligen vara så explicit?” Svaret kommer på sista raden: ”ja, det verkar så”.

Det är ingen skam för aristokratin att hämta nytt blod underifrån, förklarar han.

Dags att bli explicit, tydlig? Det är ett av romanens budskap. Florent hälsar på en gammal universitetskamrat med det galliskt klingande namnet Aymeric. Denne stammar från urgammal adel i Normandie och bor i sitt urgamla slott, men får inte gårdens ekonomi att gå ihop därför att frihandeln, EU:s jordbrukskvoter och globaliseringen ödelägger fransk lantkultur. Aymeric har börjat supa, hustrun har lämnat honom för en pianist i London. Kvar är 300 mjölkkor, förfallna hus, dålig ekonomi, stank, ensamhet och en massa vapen.

Florent föreslår att Aymeric skaffar sig en moldaviska, laotiska eller kamerunska, helst en fruktsam bondflicka som förstår sig på djur. Det är ingen skam för aristokratin att hämta nytt blod underifrån, förklarar han.

Aymeric har andra planer. Han står i spetsen för en normandisk bondemilis som kapar långtradare med billig irländsk och kanadensisk livsmedelsimport. Sedan blockerar de norra Frankrikes viktigaste vägknut med gigantiska skördetröskor, spränger maskinerna och konfronterar polisen med vapen i hand. Då händer det ofattbara. Inför allas ögon skjuter Aymeric huvudet av sig. I kalabaliken som följer massakreras nio franska bönder.

Jan Eklund: Frankrikes storsäljare gycklar med EU och kommer ut som konservativ nationalist 

Mot Florent och den stora uppgivenheten står Aymeric som en företrädare för den explosiva reaktionen. Houellebecq känner av tidens puls. Det är hans ena kvalitet, en blick som ser skarpt och en penna som av det sedda tillverkar blixtrande synteser av det rådande läget. Den andra kvaliteten är hans låga självcensur, förmågan att koppla bort omdömet, vilket får texten att utdunsta en autentisk affekt som läsaren kan känna igen hos sig själv.

Ser man däremot till romanens intellektuella räckvidd och konstnärliga djärvhet är resultatet vacklande (liksom intrigen lider av illa maskerade nödlösningar). Det finns numera en förutsägbarhet i Houellebecqs konservatism som gör böckerna tråkiga. Efter ”Underkastelse” finner man också en gammalfransk vurm för klosterliv, kristendom, edsförbund mellan bönder och adelsmän, samt alltså en beundran för offerhandlingar.

I mottagandet är det få kritiker som ställt frågan om vad det egentligen betyder att den just nu mest prisade författaren i Europa är en militant nationalist med kvinnosyn från stenåldern och samhällsideal från 1700-talet. Vi konstaterar att så är fallet, men vi frågar inte vad det betyder. Vi beundrar och hyllar.

Kajsa Ekis Ekman: Michel Houellebecq visar oss nyfascisten – varför blundar vi? 

Hur kan hans texter gå ner så motståndslöst? Beror det på att romaner inte längre tas på allvar? På att Houellebecq avfärdas som posör? Men när han därtill lanserar boken med en essä i Harper’s Magazine som slår fast att Trump är en av de bästa presidenterna någonsin och att Frankrike bör utträda ur Nato och EU, och när han i intervjuer tillkännager att nationell enighet är enda svaret i ett samhälle som drivs till självmord av marknadsliberalism och socialdemokrati? Och så själva romanen, som glorifierar män som går i döden för detta program?

Det är inte svårt att säga vad Michel Houellebecq är ett symtom på. Särskilt i fransk litteraturhistoria är nationalkonservativa och fascistiska författare stapelvara. Houellebecq skriver medvetet in sig i den traditionen. Men jag är inte lika säker på vad det artiga eller entusiastiska mottagandet är symtom på, som han i dag får i ett Europa där högerns motståndsrörelser blivit just som Houellebecq vill ha dem: explicita.