Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Bokrecension: Vad har egentligen Putin för hållhakar på Trump?

Luke Hardings grundliga reportage om Donald Trumps ryska kontakter är ett långsamt pussel av indicier. Jens Christian Brandt saknar de stora avslöjandena bland de många hypoteserna.

Reportagebok

Luke Harding

”Sammansvärjningen”

Översättning Marianne Mattsson. Albert Bonniers förlag, 347 sidor.

Nu var det sommaren 1987; en säsong av ihållande duggregn och flygande amerikaner. I juni landar USA:s president Ronald Reagan i ett kylslaget Berlin där han, kanske inspirerad av rykten om regimkritiska demonstrationer på andra sidan muren, i ett tal vänder sig till Sovjetunionens ledare med uppmaningen: ”Mr. Gorbachev, tear down this wall!”

Men hur kallt är kalla kriget, egentligen? I själva verket finns det mot åttiotalets slut mängder av slussar för den som vill passera järnridån och för vissa besökare rullas det ut röda mattor. I juli den sommaren får Moskva besök av en talangfull fastighetsmogul från New York.  Donald Trump är då 41 år gammal, en firad konstruktör av skyskrapor och skridskobanor. Han tar in på hotellet National, i den svit där Lenin bott revolutionshösten 1917. Förmodligen är rummen buggade av KGB, en olägenhet som till viss del kompenseras av badrummets skinande guldkranar.

Läs mer: Masha Gessen: Trump och Putin är samma andas barn

Målet med resan är att identifiera potentiella platser för ett hotellbygge. Trumps syn på Rysslands framtid är optimistisk. Snart kommer andra vindar att blåsa över Röda Torget och lukrativa affärsmöjligheter att öppna sig om man är beredd att investera tvärsöver ideologigränserna. Inte heller Moskva tror längre på fördomar om kapitalismen, och de lokala myndigheterna meddelar Trump att han gärna får bygga lyxhotell ett stenkast från Kreml.

För när Trump på eftersommaren återvänder till USA har han en ny idé. Han vill ge sig in i politiken. 

Planerna förverkligas dock inte, åtminstone inte omgående. För när Trump på eftersommaren återvänder till USA har han en ny idé. Han vill ge sig in i politiken. Han kan, säger han i en tidningsintervju, rentav tänka sig att så småningom bli president. 

I september 1987 köper han helsidesannonser i tre stora amerikanska dagstidningar. Kostnaden för kampanjen ligger på 94 801 dollar. Budskapet är enkelt och lättfattligt: America first, snyltande partners som Japan och Saudiarabien behöver en knäpp på näsan. ”Det finns inget fel med Amerikas utrikes- och försvarspolitik som inte går att bota med lite ryggrad.” Borta i Kreml noteras utspelen med gillande.

Trettio år senare, i juli 2017, är det G20-möte i Hamburg. Till media säger Trump att det är en ”ära” att äntligen träffa Rysslands president. De samlade fotograferna vill ha en bild som bekräftar den positiva personkemin och Trump sträcker då fram handen; åtskilliga sekunder förflyter innan Putin till sist fullbordar handslaget. 

”Där satt USA:s president med handen utsträckt, som en hjälpsökande, en lättviktare, och sökte godkännande av världens överlägsne statsman”.

Tolkningen av scenen är Luke Hardings. Som mångårig Moskvakorrespondent på The Guardian är han en av dem som grävt djupast och mest envetet i de frågor Trumps egensinniga rysk-amerikanska vänskapspakt väcker. Resultatet är en bok som författaren satte punkt för någon gång i november, mitt i ett snabbt accelererande nyhetsflöde, och som nu utkommer i en rad länder samtidigt.

”Sammansvärjningen” handlar på ett plan om den ryska inblandningen i det amerikanska presidentvalet. Vem hackade vilka mejlkonton? Vem bestämde vad som skulle läckas? I förbifarten nystas ett myller av bihistorier upp; ljusskygga kopplingar mellan oligarker och entreprenörer från New Jersey, Miss Universum-tävlingar, ukrainska valkampanjer, cypriotisk pengatvätt, aktiemäklare som med privatjet anländer till Mauritius.

Det kan, enligt Harding, handla om vanlig simpel utpressning. Belastande bild- eller filmmaterial från vodkaaftnar som spårat ur.

Men författaren är ingen Le Carré. Redovisningen är tålmodig som gammaldags kvittojournalistik, ett långsamt pussel av indicier som när de fogas samman bildar ett mönster – av amerikansk underdånighet och rysk dominans.

Den ojämlika relationen förbryllar. Kännetecknande för Trumps tid på presidentposten, heter det, är ”den märkliga undfallenheten mot Putin – den exceptionella oviljan att kritisera, den gränslösa viljan att vara till lags”. Och så drar Luke Harding en märklig slutsats: ”På något sätt liknade det träldom”. 

Läs mer: Trump och Putin i kort och färgstarkt möte 

Vad för slags beroendeställning det är som Trump hamnat i – hur mycket komprometterande material Kreml eventuellt har på Vita huset – klargörs inte. I stället för ett stort avslöjande serveras en rad hypoteser som inte behöver utesluta varandra.

Det kan, enligt Harding, handla om vanlig simpel utpressning. Belastande bild- eller filmmaterial från vodkaaftnar som spårat ur. Hållhaken kan också ha att göra med de stora summor ryska rubel som under årens lopp pumpats in i Trumps fastighetsprojekt. Eller med det lån som räddade honom då han efter finanskrisen 2008 var nere för räkning. 

Harding antyder att Moskva ända sedan 1987 betraktat Trump som en investering. Förr eller senare skulle den ge återbäring, både i form av en handelspolitik som direkt skulle gynna Ryssland och indirekt genom en utrikespolitik som skulle försvaga Nato och på sikt kapa de transatlantiska banden. 

Vad man saknar hos Harding är en diskussion om vilken roll politiska skandaler spelar i det postfaktiska samhället. 

Om bokens styrka är den gedigna researchen, så är dess svaghet en lätt oförmåga att höja blicken. Watergate avslöjades i en epok då synen på rätt och orätt fortfarande var traditionell: oegentligheter skulle fram i ljuset och de skyldiga straffas. Men skulle Nixon ha fallit i dag? Vad man saknar hos Harding är en diskussion om vilken roll politiska skandaler spelar i det postfaktiska samhället. 

I det gamla seklet hade Trump anklagats för ”samröre med främmande makt”. Möjligen har globaliseringen tömt begreppet på innebörd. Under läsningen får man en känsla av att det land Trump verkligen haft samröre med inte nödvändigtvis finns på kartan, utan snarare i cyberrymden. Ett dynamiskt imperium av underrättelseagenter som också är bankchefer och som härskar över stora delar av världen med hjälp av hackare, nättroll, mutor och honungsfällor. 

Han är deras man i Washington och tveklöst mycket nöjd med uppdraget. 

REPORTAGE

Luke Harding

”Sammansvärjningen”

Översättning Marianne Mattsson

Albert Bonniers förlag, 347 sidor