Bokrecension: ”White fragility” diskuterar vita och rasism - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Bokrecension: ”White fragility” reder elegant ut varför vita har svårt att diskutera rasism

Varför tycker många att det är värre att påtala rasism än att människor faktiskt utsätts för rasism? Ola Larsmo läser en omtalad bok som reder ut en infekterad fråga. 

På nedersta våningen i det nya museet i Washington om afroamerikanernas historia står en staty av grundlagsfadern Thomas Jefferson, han som anses ha myntat de berömda orden ur USA:s självständighetsförklaring: ”Vi ser dessa sanningar som självklara: att alla människor är skapade jämlika; att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter och att rätten till liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa.” Jefferson står här framför en hög tegelmur där varje sten har ett namn. Det är de slavar han själv ”ägde” när han skrev om den oförytterliga rätten till frihet. 

Men undermineras då de sanningar han ville slå fast, allas jämlikhet, av hans eget svek?  Blir de mindre sanna? Eller är det tvärtom så att vi ser honom som hycklare därför att det han skrev var sant? Just orden om de ”oförytterliga rättigheterna” blev som bekant en grundsten både för kampen mot slaveriet i USA och senare för Medborgarrättsrörelsen. Det är vad psykologer brukar kalla ”kognitiv dissonans” – att ha vissa kunskaper, eller ansluta sig till vissa värderingar, och sedan handla i strid med dem. Det anses leda till oro i själen och alltmer desperata undanflykter. I lyckliga fall brister det för en så att man måste tänka om.

I en bokhandel i Washington köper jag en hett omdiskuterad ny bok: pedagogen Robin DiAngelos bestseller ”White Fragility – why it is so hard for white people to talk about racism”. Begreppet ”vit bräcklighet” myntade hon 2011 i en uppmärksammad essä, och nu har DiAngelo skrivit en grundläggande bok om rasism för människor som inte vill tala om rasism. Vid sidan av sin akademiska verksamhet arbetar DiAngelo som föreläsare i ämnen som mångfald i arbetslivet. Det problem hon hela tiden stöter på är att människor som tillhör majoritetssamhället har sådana enorma svårigheter med att diskutera såväl maktförhållanden omkring sig som vardagsproblem vilka bottnar i fördomar man själv inte alltid själv ser. 

Det blir alltid gråt och tandagnisslan från de ”vita” i publiken när frågan kommer upp, hon lägger ned mycket möda på att bena ut varför och tar bland annat sociologinestorn Pierre Bourdieu till hjälp. Den vita bräckligheten är farlig, slår DiAngelo fast. Stelnad till bitterhet blir den en del av grogrunden för högerpopulism och hatpropaganda och hotar ytterst demokratin – som i sig bygger på mångfald.  

Det finns förstås alltid människor i alla läger som vill skörda rättfärdighetspoäng, men alla känner nog också igen hur jobbigt det blir när man försöker diskutera rasism i en grupp där man inte redan känner varandra väl. Flera av de närmast automatiska svar DiAngelo får i sina workshops klingar exakt likadant på svenska: ”Jaha, nuförtiden får man ju inte säga någonting alls.” ”I själva verket är det vi vita som utsätts för fördomar.” ”Folk med annan hudfärg är också rasister.” ”Vi måste bortse från historiskt trams om ras om vi ska komma framåt.” 

Greta Thurfjell: Vem har rätt att känna hat? 

Nästa steg under en workshop är att någon blir oerhört upprörd över att ”kallas rasist” och går.

Den sista knuten löser DiAngelo upp elegant, på ett sätt jag vill se mer av i svensk debatt – hon förklarar helt enkelt att ”ras” förlorat all trovärdighet som naturvetenskapligt begrepp, men fortfarande spelar en roll som sociologiskt begrepp – därför att sådana värderingar fortfarande skapar avgrunder i samhället.

Nästa steg under en workshop är att någon blir oerhört upprörd över att ”kallas rasist” och går. Att tala om att någon är påverkad av rasistiska tankefigurer är för många som att få en fågelskit rakt på själen: det är att begå ett karaktärsmord på den man talar med. Den reaktionen är likadan både i USA och i Sverige, andra historiska skillnader därhän. Det finns, som DiAngelo visar, två skäl till denna bräcklighet. 

Det första är att man helt enkelt inte vill gå med på att den ljusare hudfärgen ger ett enormt övertag som bottnar i historiska övergrepp, ett övertag man inte vill kännas vid. Det är tyvärr lätt att förstå varför: alla strider i demokratins historia handlar om makt och om att någon måste släppa sitt övertag. 

Det andra skälet är kanske svårare att urskilja. Som Di Angelo påminner har den klassiska rasismen visat vad den är. Vi har alla, som ett exempel, filmsekvenser från 60-talet i huvudet av våldet mot medborgarrättsrörelsens ickevåldsaktivister. Väldigt få vill tillhöra de där människorna som kastar sten på småbarn. Att vara rasist är att vara en dålig människa. Skuld leder till narcissism och passivitet. DiAngelo menar att det förstås är en fråga om personligt ansvar, men att rasism inte är en karaktärsdefekt utan ett system av värderingar med hundratals år på nacken vi alla lever nedsänkta i, vare sig vi vill eller ej.

Abdellah Taïa: Vad måste en muslim säga för att bli accepterad i Europa? 

Hon skriver: ”Jag känner ingen skuld för rasismen. Jag valde inte att skolas in i den, och det gick inte att undvika. Men det jag har ansvar för är min egen roll i sammanhanget.” På ett ställe i boken frågar DiAngelo en svart man vad det skulle betyda om han kunde ge sina vita arbetskamrater ärlig feedback om vad han får stå ut med – och de faktiskt skulle lyssna på honom och försöka göra något åt saken, istället för att blir upprörda och känna sig anklagade. Till sist säger han: ”det vore helt revolutionerande.” Då skulle man kunna ta sig an verkliga problem ett efter ett.

Det är viktigare att ta itu med vad rasismen ställer till med än att övertyga sig själv och andra om att man är helt fri från den. I samma ögonblick den grupp DiAngelo arbetar med släpper uppdelningen i ”onda och goda” och börjar tala om vad rasism fortfarande ställer till med i deras egna och andras liv brukar stämningen i rummet förändras; bli öppen, nyfiken. Och lyssnande. För det är främst andras erfarenheter det handlar om. Inte fågelskiten på den snövita själen.

Jacob Lundström: ”Three billboards” reducerar svarta till pappfigurer 

Fackbok

Robin DiAngelo

”White Fragility”

Beacon Press