Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Bruno K. Öijer: ”Och natten viskade Annabel Lee”

Bruno K. Öijer stencilerade poesihäftet ”Sång för anarkismen” 1973 och tog fem kronor för det. Året därpå debuterade han i ”riktig” bokform med ”Fotografier av undergångens leende”.
Bruno K. Öijer stencilerade poesihäftet ”Sång för anarkismen” 1973 och tog fem kronor för det. Året därpå debuterade han i ”riktig” bokform med ”Fotografier av undergångens leende”. Foto: Beatrice Lundborg

Bruno K. Öijers första diktsamling på sex år är en stor händelse i poesi-Sverige. I bildrika dikter skildras en fars självmord och andra som försvunnit. ”Detta är en poet som faktiskt förändrar ens sätt att se”, skriver Åsa Beckman.

Poesi

Bruno K. Öijer
”Och natten viskade Annabel Lee”
Wahlström & Widstrand

Det måste vara rena mardrömmen för Bruno K. Öijer. Vi lever i en tid som hyllar synlighet, som älskar selfies och Twitter och ständigt massproducerar åsikter om allt mellan himmel och jord.

Själv är Öijer en poet som man inte ser röken av mellan de diktsamlingar som dyker upp med tre fyra års mellanrum. Nu är det dags igen. I dag kommer ”Och natten viskade Annabel Lee” som är hans första på sex år. Till den kopplas en lång uppläsningsturné där han från oktober till december reser runt landet för att dra fulla hus.

Nog är det lite ironiskt att denna skygga människa samtidigt passar så perfekt i en offentlighet som dyrkar det excentriska.

Titelns Annabel Lee är hämtad från Edgar Allan Poes sorgliga 1800-talsdikt där en död kvinna besjungs. Till Öijers bok ger Annabel en klang, en känsla, men är inget centralt tema. Han bygger inte sina böcker, som många av sina yngre poetkolleger, runt ett ämne eller en speciell form. I stället samlar han på klassiskt vis högst olikartade dikter som mer hålls samman av hans unika bildskapande förmåga och en genomarbetad rytm.

I en av de allra vackraste nya dikterna, ”Vid ljusa bord”, tecknar Öijer en utopi. Någon håller på att rita en ny stad där ingen ska behöva trängas, skriver Öijer, ”med ansikten/rynkiga av åsikter och sjuka tankar”. Här ska det i stället finnas ”många öppna platser” och de som i dag står lägst ska vara de högsta: ”dom hemlösa/får altanerna med kvällssol”.

På gatorna rör sig dimvarelser: ”älvor ska stiga på bussen/blanda sej med levande och döda”.

Den Öijerska poesin är full av sådana transparenta gestalter som lätt glider mellan liv och död, mellan sömn och vaka. Deras kroppar är just så flytande som älvornas på bussen. De sluter ofta upp bredvid diktjaget för att slå följe ett tag. I de nya dikterna finns en kvinna som knackar på en dörr med ”knogar av vind” och en annan som har ett hjärta så självlysande att hon kan stå utomhus på nätterna och vägleda rymdfarkoster.

De är en sorts ideala gestalter. Motsatsen är alla de som upprätthåller och utövar den livsförnekande makten. Deras kroppar är i stället kompakta och deras sinnen hopfällda.

Man kan undra hur den föreställningen skapades. Kanske finns ett svar i en dikt där Öijer för första gången öppet skriver om sin far som en nyårsafton lämnar familjen och tar sitt liv. Självmordet blir för sonen en evig gåta. Han beskriver hur han i drömmarna ofta ser fadern, alltid svartklädd, komma gående för sig själv, i egna tankar och utan att se sonen. Det är som att denne far tidigt plöjt upp den där gången intill det vanliga vardagslivet. Att det sedan blivit självklart för sonen att lyssna åt det hållet, att följa faderns rörelser.

”Och natten viskade Annabel Lee” är en ojämnare samling än ”Svart som silver” från 2008, som jag tycker är hans allra främsta. Men här finns i stället några av Öijers allra finaste dikter, som skulle kunna bli antologismycken. Till exempel den citerade dikten om drömstaden eller ”Lans av ljus” (publicerad som nyårsdikt i DN 2008), som båda växer fram i långa och mjuka serier av bilder som rör sig ner över boksidan.

Det är som en sorts lyrisk berättare Öijer har sin allra största styrka. När dikterna bara är 4–5 rader blir de ofta för flyktiga. Öijer behöver rader, han behöver tid. Det är först när dikterna får hålla på ett tag som han skapar den här fantastiska svävningen mellan andlighet och vardagskonkretion som är så lätt att tycka om.

Och påverkas av. För detta är en poet som dagarna efter att man läst honom faktiskt förändrar ens sätt att se. Han fäller liksom ut ens egna sidogångar och plötsligt känner man närvaron av de människor i ens eget liv som inte längre finns kvar. På det sättet är han en poet som verkligen sjunger fram de döda. Allas döda.

I år är det exakt fyrtio år sedan Öijer debuterade med ”Fotografier av undergångens leende”. Året innan hade då det stencilerade poesihäftet ”Sång för anarkismen”, som kostade fem kronor, kommit ut. När han kom i ”riktig” bokform noterade DN:s kritiker Bengt Holmqvist att dikterna nu kostade hela 18.50 och la till: ”en samling som ändå är väl värd sitt pris om man vill chansa på att från dess tryckta början följa ett författarskap som kan bli ett av våra intressantaste nu mot 1900-­talets slut”.

Holmqvist visste inte hur rätt han hade. Detta är ett konstnärskap som fortsätter att vara intressant långt in på 2000-talet.

Plötsligt känner man närvaron av de männi­skor i ens eget liv som inte längre finns kvar. På det sättet är han en poet som verkligen sjunger fram de döda.