Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Chimamanda Ngozi Adichie: ”Alla borde vara feminister”

Chimamanda Ngozi Adichie har gett ut fyra romaner på svenska.
Chimamanda Ngozi Adichie har gett ut fyra romaner på svenska. Foto: J B Reed

Feministisk grund. Lättfattlig introduktion till könsmaktsordning.

Fackbok.

Chimamanda Ngozi Adichie

”Alla borde vara feminister”

Albert Bonniers förlag

Foto:  Första gången jag hörde Beyoncés ”***Flawless” var jag tvungen att stanna spåret och lyssna igen, lyssna om. Inte bara för att jag genast älskade låten, utan för att en bekant röst plötsligt bröt upp Beyoncés hyllning till kvinnor och hemstaden Houston med feministiska slagord: ”Vi lär flickorna att de ska förminska sig, att de ska ta så lite plats som möjligt …”

Beyoncé hade samplat den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies tal ”Alla borde vara feminister” och därigenom presenterat henne för – antar man – en ny, bredare och yngre publik. Nu har talet publicerats i bokform och man kan bara hoppas att det gör det än mer tillgängligt.

”Alla borde vara feminister” (2015) är en kort, kärnfull essä som ryms i en pocket på runt femtio sidor. Den framfördes ursprungligen på en konferens som, i Chimamanda Ngozi Adichies ord, riktade sig ”till afrikaner och Afrikavänner” (och har i skrivande stund över två miljoner visningar på Youtube). Ngozi Adichie bestämde sig då för att tala om feminism, varför det för henne är en nödvändighet, och varför det bör vara en nödvändighet för – ja – alla.

Som vanligt skriver Chimamanda Ngozi Adichie klart och intelligent. Hon utgår ofta från anekdoter, främst från livet i Lagos, för att illustrera hur patriarkatet påverkar henne och människorna i hennes närvaro, hur beteenden som värderas i manliga vänner och klasskamrater bestraffas när hon uppvisar dem. Med en stundtals sval, stundtals lekfull ton (man tänker sig att hon höjer på ögonbrynet) bemöter hon argument om att feminism är oafrikanskt, eller att feminister är olyckliga för att de inte kan hitta några män. ”Eftersom feminismen var något oafrikanskt bestämde jag mig för att säga att jag var en Lycklig afrikansk feminist”, fastslår hon. Jag påminns om alla de gånger jag har bråkat med släktingar i hemlandet om feminism eller hbtq-frågor och kan inte låta bli att skratta.

Essän är en lättillgänglig, klarsynt introduktion till feministiska frågor och intressen – men för folk som är mer insatta i feministisk teori kan den nog lätt kännas lite för tunn. Författaren utgår bland annat från att det finns två kön som har ”olika biologiska förutsättningar” utan att egentligen ifrågasätta uppdelningens ursprung, orsak eller framtid. Hon kritiserar det ”negativa bagaget” ordet feminist tvingas bära – att man är humorlös, vägrar ha på sig smink, inte rakar sig – men frågar sig inte varför de sakerna betraktas som negativa egenskaper hos en kvinna. I slutordet förklaras det att ”Alla borde vara feminister” kommer att delas ut till svenska gymnasieskolor. Det låter som en bra idé. Boken är ett perfekt underlag för diskussion om feminism, patriarkatet, konceptet ”kön” och den arbetsfördelning konceptet för med sig.

Den kommer kanske inte att övertyga alla, men de flesta kan nog hålla med Chimamanda Ngozi Adichie när hon skriver: ”Tänk så mycket lyckligare vi skulle vara, så mycket friare att vara våra sanna individuella jag, om vi inte förväntades leva upp till våra könsroller.”

Ja. Tänk.