Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Colson Whitehead: The underground railroad

Veckan efter valet av Trump tilldelades ”The underground railroad” det prestigefulla National book award. Kristina Lindquist faller för en genial roman om amerikansk rasism.

Roman

Colson Whitehead
”The underground railroad”
Penguin Random House

Foto: En kvinna dör mitt i det vita. För bomullen är en törstig best som sväljer allt omkring sig, och som alltid kräver mer. Den som dör är en kvinna som aldrig hade sett havet innan hon blev satt i kedjor och förd till hamnen där skeppet väntade och som fick se sitt värde fluktuera medan hon skickades runt bland ägare som gick i konkurs eller förlorade i kortspel.

Till slut, och fram till slutet, blev det Randallplantagen i Georgia, dit hon såldes för 292 dollar. En dag ska hennes dotterdotter stämma träff vid det där bomullsfältet för att sätta sin flykt i verket. Dotterdottern heter Cora, och är vår hjältinna.

2016 var året då författaren Colson Whitehead, som tidigare gett ut böcker som ”The intuitionist”, ”John Henry days” och ”Zone one”, blev en litterär sensation – med hängivna läsare som Barack Obama och Oprah Winfrey. Och någon vecka efter att Donald Trump fick mandat att göra ”America great again” fick Colson Whitehead National book award för ett verk som på ett avgörande sätt ifrågasätter grunden för hemlandets själva existens. I höst kommer ”The underground railroad” ut på svenska, men ingen bör egentligen ha tålamod till dess.

Konstnärliga skildringar av USA:s slavhistoria följer ibland en logik där det som gestaltas – hur utstuderat vidrigt det än är – betraktas genom ett bekvämt filter. Utifrån en ram som utgörs av begreppet ”slaveriet” pågår inte sällan ett slags process som låter publiken distansera sig från det som faktiskt händer.

Så kan exempelvis en människokropp som torteras med piska uppfattas på två sätt samtidigt: både som en outhärdlig bild av systemets ofattbara grymhet och som en begriplig, närmast logisk, del av en etablerad berättelse om slaveriet och dess interna struktur. Någon piskas för att hon ”är” en slav, och slavar är sådana som då och då piskas av de icke-slavar som äger dem.

I ”The underground railroad” råder en annan ordning. Colson Whitehead, som bland annat utgått från Harriet Jacobs klassiska ”Incidents in the life of a slave girl” från 1861 och de muntliga vittnesmål från tidigare slavar som samlades in på 1930-talet, skalar konsekvent av allt vi tror oss veta om att göra människor till boskap.

Det är med en lugn saklighet och rättfram precision som Whitehead blottlägger den vardagliga brutalitet som upprätthöll slaveriet som ekonomiskt system, och gör handlingar synliga som de är. Här ligger någon ner, här står någon upp med en silverkäpp i handen, här blir jorden kladdig av blod och det är som att se det för första gången.

Ändå är romanens inledande kapitel – som utspelar sig före flykten – de litterärt mest välbekanta. På den gruvliga plantagen i Georgia har läsaren nog varit förut, innan författaren bokstavligt talat leder henne ner i ett annat land.

Foto: REX Colson Whitehead arbetar med en väldigt säregen och målmedveten övertydlighet, där under­texterna glider mellan olika lager i texten. Foto: Rex

Colson Whitehead har i intervjuer berättat hur besviken han blev när han som barn förstod att den ”underjordiska järnvägen” varken var underjordisk eller någon riktig järnväg, utan namnet på det hemliga nätverk som organiserade räddningsaktionerna norrut. Uppgifterna om omfattningen varierar, men en som återkommer är att så många som 100.000 personer lyckades fly via järnvägen, som nådde sin höjdpunkt mellan 1850 och 1860.

Hela verksamheten genomsyrades mycket riktigt av tågmetaforik, där ”konduktörer” agerade guider längs vägen för ”passagerare” eller ”last”. Gömställen kallades ”stationer” och de som tog in människor i sina hem gick under namnet ”stinsar”.

Och det är i de här språkliga bilderna som romanens särpräglade karaktär blir synlig på allvar. För i ögonblicket då Cora och hennes färdkamrat Caesar lämnar slavtillvaron genomförs också ett radikalt genrebyte, och vi befinner oss med ens i en äventyrsberättelse med drag av magisk realism, science fiction och pikareskroman.

I ett lekfullt och rätt genialt grepp tar Whitehead metaforerna kring järnvägen och bygger en punkigt ångande mekanisk verklighet, där färden mot friheten går genom mörkret bakom verkliga, svarta lokomotiv – i den faktiska underjorden. Det hela är faktiskt inte helt olikt en tunnelbana.

Som en sorts upptäcktsresande Gulliver rör sig Cora mellan olika slavstater, vars uppdiktade och renodlade särdrag får symbolisera olika aspekter av det rasistiska förtrycket. Och på varje ny destination är det som att berättelsen gör en omstart.

I North Carolina, där Cora gömmer sig på en vind och där lukten från en utspilld potta kan betyda skillnaden mellan liv och död, har afroamerikaner helt enkelt avskaffats: ”I North Carolina existerade inga svarta förutom i änden av rep” (min övers.), och raden av lynchade kroppar kallas i en motbjudande ironi för ”the freedom trail”. Tanken om den svarta huden som något illegalt i sig spinner trådar till dagens USA, där obeväpnade medborgare skjuts till döds av polis och det på allvar måste påpekas att ”black lives matter”.

Samma blinkningar till samtiden sker i grannstaten South Carolina, där tidigare slavar som Cora kan leva i ett slags bedräglig frihet. I en märklig episod får hon anställning som levande utställningsföremål på ett museum där svarta amerikaners historia spelas upp i förljugen sorglöshet.

I levande tablåer får besökarna uppleva ”Scener från mörkaste Afrika”, ”Livet ombord på ett slavskepp” och ”En typisk dag på plantagen” – med kidnappningar, våldtäkter och tvångsarbete vackert bortretuscherade. Så planterar Whitehead elegant den större frågan om dagens nationella historieskrivning – och en amerikansk skapelseberättelse med ruttna fundament.

 

Colson Whitehead arbetar med en väldigt säregen och målmedveten övertydlighet, där undertexterna glider mellan olika lager i texten.

 

”The underground railroad” är skriven på en exakt och lätt ålderdomlig prosa, med en täthet som lämnar sidorna fulla av understrykningar – ibland är de mina, ibland författarens egna. Colson Whitehead arbetar nämligen med en väldigt säregen och målmedveten övertydlighet, där undertexterna glider mellan olika lager i texten.

Vissa förhållanden antyds knappt, mycket annat sägs med ett sådant kvardröjande eftertryck att det närmast skapar en egen stilistik. På sina ställen även med hjälp av konkreta understrykningar, alltså, och det förekommer särskilt vid meningar som minst av allt behöver någon sådan metadata: ”Oavsett om hon befann sig på fälten, i underjorden eller undangömd i ett vindsrum, skulle Amerika förbli hennes fångvaktare.”

Men det är en distraktion på marginalen, en fläck som bara för ett kort ögonblick stör den uppfordrande skönhet som präglar både språk och komposition i den här alldeles magnifika romanen.