Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

David Grossman: En häst går in på en bar

Intensiv smärta. Frenetisk roman om en man vid galenskapens rand, skriver Jonas Thente.

David Grossman

”En häst går in på en bar”

Övers. Natalie Lantz

Albert Bonniers förlag

En rabbi blir stoppad vid himlens port medan portvakten diskuterar hans fall med Gud. Samtidigt släpps en busschaufför in utan problem. Rabbinen blir arg och undrar varför han måste vänta medan en vanlig busschaufför släpps direkt in. ”Jo men”, svarar portvakten, ”när du höll dina predikningar somnade församlingen, men när den här chauffören körde buss till Tel Aviv satt hela bussen på helspänn och bad till Gud”.

Israelisk humor. Den konfliktfyllda och ofta dödliga vardagen är aldrig långt borta.

Ståupp-komikern Dovaleh G i David Grossmans roman ”En häst går in på en bar” drar inte skämtet ovan. Han skämtar om Mengele i stället, om den nya antisemitismen som inte är lika trivsam som den gamla. Och han vänder sig till ett gäng i publiken och säger ”kommer ni från bosättningarna? Men vem är kvar och klår upp araberna?”

Man får skämta om allt, för de flesta. Men när Dovaleh G börjar berätta om sina föräldrar och sin uppväxt börjar publiken skruva på sig. De är där för att skratta, inte för att stirra djupt in i en människas sår.

David Grossmans roman utspelar sig under en föreställning, en kväll i den israeliska kuststaden Netanya. Den inledningsvis fulla lokalen töms allt eftersom på de ilskna och besvikna gästerna. Kvar blir en handfull människor som vill höra om det trauma som präglat Dovalehs liv sedan barndomen.

Han slår sig hårt i ansiktet, knycker med kroppen för att illustrera episoder, han imiterar och studsar omkring. Det här är en man på galenskapens rand, en trasig person som då och då drar en pliktskyldig fräckis för att hålla kvar den skeptiska publiken – på samma sätt som han skyddade sig från översittarna när han var barn.

Vi betraktar hans föreställning genom en domares ögon. Det är ett smart drag av Grossman som skapar nödvändig, nykter distans. De var på samma militära ungdomsläger, domaren och Dovaleh. Nu vill komikern ha ett vittne; någon som omutligt ser honom som han verkligen är.

Domaren letar i sina minnen och finner en liten pojke som gick på händerna för att förvirra sina plågoandar – och som en dag transporterades bort från lägret av okänd anledning.

Dovaleh är mer frenetisk än någon Grossman tidigare har skrivit fram, som om modellen var den knutna näven i författarens ficka.

Anledningen kommer fram under showens gång. Det är själva kärnan i berättelsen – hur Dovaleh skjutsas till en begravning men utan att veta vilken av föräldrarna som har dött.

Så han sitter bredvid en skämtande militärchaufför och väger sina bägge föräldrar i tanken, för att komma fram till ett beslut.

Han påminner om Ora i romanen ”På flykt från ett sorgebud” (på svenska 2011), som gömmer sig för att slippa budet om sin sons död, för att därigenom på ett magiskt sätt förneka det inträffande och upphäva själva döden.

Grossmans Dovaleh är en gestalt som skrämmer i sin intensiva smärta, i sitt utlevande. Han är mer frenetisk än någon Grossman tidigare har skrivit fram, som om modellen var den knutna näven i författarens ficka.

Jag tappade intresset på några ställen, på samma sätt som publiken gör, men det är nog tänkt så.