Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Emma Adbåge: ”Nu är det sent!”

Stulna stunder i mörkret. Emma Adbåge gör det svåra lätt.

Bilderbok.

Emma Adbåge
”Nu är det sent!”
Rabén & Sjögren

Emma Adbåges bokbarn utstrålar ofta stark integritet. Den i flera böcker återkommande Leni har till exempel en trulig självständighet liknande den som karaktäriserar huvudpersonen i ”Nu är det sent!”. Vad hen heter sägs aldrig men det spelar ingen roll, eftersom denna hen här utgör sinnebilden för barndomens okuvliga kaxighet och fantasi. Liksom för den stora lust barn och vuxna delar, den att själv vilja styra tillvaron och tiden.

Alltihop handlar om att inte vilja gå och lägga sig. Dagens timmar är helt enkelt för få. Och alla känner igen känslan av att till slut faktiskt bli så trött att sängen framstår som den enda sanna lyckan. Problemet är bara att avståndet mellan platsen du befinner dig på, och sängen du vill ner i, tycks så in i helskotta långt oavsett om det mäts i deci- eller kilometer.

I sin nya ”Nu är det sent!” har Emma Adbåge på ett spännande vis växlat ner sin illustrationsteknik. Detaljerna och koloriten är nedtonade, ansikten och kroppar tecknas med en sorts elegant trubbighet som medvetet struntar i estetiken och i stället griper till tuschpennan för lite grövre, men trots det, snudd på än mer, uttrycksfulla uttryck i konturerna.

”Nu är det sent!” utbrister pappa – eller ja, det kan vara vilken nära vuxen mansperson som helst – och pickar uppfordrande på klockan. Möjligen med ett aningen dåligt samvete över att själv ha förhalat nattningen eftersom den där artikeln, tv-programmet eller telefonsamtalet var så intressanta. Därför ljuder bara ”Nu är det sent!” och vår huvudperson måste genast ”kissa, borsta, gnugga, tvätta …” och det gör hen så redigt med kroppen. Knoppen däremot är på annat håll. Kanske på väg in i experimentet med att tvätta håret med tandkräm, vaddå, rengöring som rengöring.

Emma Adbåge ger en ögonblicksbild av barnet som vänder blicken bakåt mot pappa just när tandkrämen riktigt fått gnuggas in i luggen. Den vita bakgrunden och de till synes utslängda badrumsföremålen, ett collage av skuldmedvetenhet. Och så denna pappa vars streck till ögonbryn formar en horisontallinje vilken signalerar ”vad kul du har, men jag tänker inte avslöja att jag förstår det för du ska sova NU!” Så följer en rad scener med sagor och klassiska upprepningar av ja och näe och en till, innan dörren stängs och natten öppnas för det som ”är sent men lite roligt”.

Med den mörkblå kvällen som fond inleds hemliga äventyr som att bygga koja under täcket, smulande smygäta puffar direkt ur paketet, eller placera en halv ask ögonskugga på allt tröttare ögonlock. Allt medan livet därutanför i kvällen och natten gör sig påmint genom fönstret när någon i bh, underbyxor och kaffetermos rör sig genom tröttheten. Anblicken av en så annan verklighet. Bilden av en tid som småningom kommer för oss alla, den tid då stulna stunder i mörkret inte alltid är förenade med en känsla av att äga världen.

”Nu är det sent!” Titeln är ett konstaterande av vida mått. ”Nu är det sent!” handlar om det lilla och det stora, mikro och makro.

Boken om en liten en som är uppe alldeles för sent är nominerad till årets Augustpris. Det är stort och samtidigt självklart. För det är aldrig för sent framhålla att det enkla är det svåra.