Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Erasmus är värd en renässans

Foto: Caroline Andersson

Vår tid behöver humanismen mer än någonsin. Nina Burtons nya bok om upplysningsmannen Erasmus är en utmärkt reseguide till 1500-talets intellektuella tumult.

Essäberättelse

Nina Burton

”Gutenberggalaxens nova. En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution”

Albert Bonnier förlag

Foto: ”Vi kan snart komma att få bevittna en ny guldålder”, skrev Erasmus av Rotterdam i ett brev 1517. Optimismen var inte obefogad; tryckpressarna spottade ur sig utbildningsmaterial och världsledare som den franske kungen Frans I och påve Leo X verkade mottagliga för humanistiska idéer om fred och bildning.

Erasmus själv var en centralfigur i denna utveckling. Hans nyutgåva av Nya testamentet uppmuntrade till kritiska textstudier och låg till grund för översättningar till europeiska folkspråk; satirskriften ”Dårskapens lov” fick hela Europa att fnissa åt överheten; ”Colloquia” blev en standardguide i stilistik; och bästsäljaren ”Adagia” populariserade retoriska grepp från antiken som används än i dag, som ”i vinet sanningen”.

Men de humanister han samlat kring sig lockades på 1520-talet över till Luthers hätska nationalism och bokstavstro, och katolska kyrkan tog vid tiden för Tridentinska kyrkomötet (1545–1563) en reaktionär vändning och förbjöd hans författarskap. I stället för ett enat Europa följde ett sekel av religionskrig och bokbål.

När nu den bakåtsträvande nationalismen återvänt är humanismen åter behövd. Vem passar då bättre att damma av den briljante essäisten än vår egen dito Nina Burton, som redan skrivit folkbildande om ämnen som relationen mellan poesi och naturvetenskap (”Det splittrade alfabetet”, 1999), kvinnliga pionjärer (”Den nya kvinnostaden”, 2005) och Europas historia (”Flodernas bok”, 2012).

Nya ”Gutenberggalaxens nova” är mindre poetiskt infallsrik och bär snarare drag av traditionell biografi; dispositionen är kronologisk och följer Erasmus från födelsen i Rotterdam, via klosterliv och studier i Paris, resorna mellan olika tryckerier och hov i Tyskland, England och Italien, till uppgörelsen med Luther och isoleringen mot slutet av livet.

Nina Burton är en lysande stilist, som vid den abrupta introduktionen av Luther: ”Pang! Pang! Pang! Nej, det var inga skott – ännu. Det var bara några hammarslag på porten till Wittenbergs slottskyrka.” Hon är dessutom rolig: ”skillnaden mellan kirurger och inkvisitionens tortyrexperter låg främst i deras motiv”. Sådana kvaliteter gör att hon slipper dra alltför drastiska paralleller till vår samtid, och ändå kan göra perioden intressant för en bredare publik.

Ibland anas dock ett ärende: ”Historien har teman med variationer där man kan känna igen sig. […] Författarnas och konstnärernas situation var sig ganska lik, och flera samhällsfrågor kunde formuleras på nästan samma sätt då som nu.” Hon nämner informationsexplosioner, anonyma hatattacker mot medier, flyktingströmmar och fanatism, men: ”Mitt i tumultet skälvde humanismen, som blivit en huvudströmning i Europas intellektuella liv.” Denna jordbävning var till sitt väsen litterär: ”Det enda han aktivt stridit för var litteraturen där allt fick finnas och där alla fick svara för sig.”

Denna subtila men återkommande sekulära läsning av Erasmus gör att han blir behändig för en modern upplysningsvän, men den går också att invända emot. För vad renässansen ville återuppväcka var inte enbart antik lärdomskultur, utan även den tidiga kristendomens genuina andlighet. Ett återkommande tema hos sådana som Petrarca och Erasmus, och även hos upplysningstänkare som Hegel (se exempelvis ”Die Positivität der Christlichen Religion”) är att den etablerade kyrkan blivit för världslig och materialistisk. Häri ligger paradoxen: humanisterna var sekulära just för att de var religiösa, då målet var att religionen skulle dra sig tillbaka från storpolitiken och bli andlig igen.

Erasmus ville därför att den katolska kyrkan skulle reformeras, men hålla samman. Humanister som oroas över dagens europeiska sönderfall kanske inte måste ta in på kloster, men får heller inte fly undan följande svåra fråga: Vari består i dag detta kulturella kitt?

Boken är full av spännande idéhistoria, som att det centrala skrivknep man själv blivit idunkad – Berätta inte; visa! – tillhörde Erasmus stilistiska lära: skriv inte att ”staden förstördes”, men beskriv ”hur elden löpte genom tempel och hem som brakade ihop under barnskrik”. Ovanligt nog trillar även Burton dit ibland. På första sidan träffar vi en ”lite kufisk” bokhandlare (på vilket sätt?) och senare förklaras att Erasmus och brittiske författaren Thomas More delade både humor och litterär smak (vilka böcker; vilken typ av humor?). Det finns sämre omdömen att lita på än Nina Burtons, men ibland önskar man att hon drog ut en stol till läsaren, pekade på en passage och sade: ”Här, håller du med?”

För som Burton själv skriver handlar stil om mer än utsmyckning: orden är tankarnas kläder. Erasmus författade ett helt verk om den fria viljan, så hur löd de olika sidornas argument, och varför diskuterades frågan så ivrigt just då?

Ofta konstateras bara att Erasmus vägde de olika positionerna mellan varandra och landade i mitten. Jag vet inte om hon bara vill låta Erasmus förbli tidlös eller om det är en konsekvens av det rastlösa temperament Burton så vackert formulerade i ”Flodernas bok”: ”Vi stor-frågare förenas sällan av privatlivets förtroenden och skvaller, eller av nuets dukade bord. Vi vill följa fisken mot havet, vinet mot druvan och grönsakerna mot dess grodd.”

Det är lätt att svepas med av Erasmus idealism, men även att frustreras av att han i slutänden inte var beredd att strida för den. Sådana besvärliga frågor saknar jag i den något för vördnadsfulla ”Gutenberggalaxens nova”, och de hade gärna fått ersätta de omotiverade kapitlen om konstnärerna Holbein och Dürer.

Erasmus mäktiga staty i Rotterdam har blott sju omdömen på guidesajten Tripadvisor, mot 57 om en kitschig tomtestaty ett par kvarter bort som i folkmun kallas ”analpluggnissen”. Men kanske kallar tiden åter på hans mäktiga gärning, och då är Nina Burton en utmärkt reseguide.