Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Fredrik Backman: Björnstad

Fredrik Backman debuterade 2012 med ”En man som heter Ove”, som blivit både film och scenföreställning.
Fredrik Backman debuterade 2012 med ”En man som heter Ove”, som blivit både film och scenföreställning. Foto: Linnéa Jonasson

Flyhänt och rytmiskt. Med exakt blick för svenskt vardagsliv.

Roman

Fredrik Backman
”Björnstad”
Piratförlaget

Foto: Björnstad krymper. Arbetstillfällena blir färre, skolorna och mataffärerna också, det enda som breder ut sig är skogen. Och hockeyn. Björnstad lever med, och för, sin hockeyklubb. En gång i ett förment lyckligare samhälle var den näst bäst i landet, snart kan den vara det igen. Juniorlaget – nästa års A-lagsspelare – ska göra upp om de ädlaste medaljerna på riksnivå. Och stan står på tå.

En hockeyklubb i en småstad i centrum, alltså. Dess styrelse, sponsorer, tränare, juniorlag och föräldrar. Hem och skola. ”Hårda som skogen, envisa som isen.”

Många karaktärer blir det.

Som i debuten, försäljningssuccén ”En man som heter Ove”, gör Fredrik Backman nedslag i ett Sverige bortom riksnyheterna. Hans karaktärer kryssar mellan radhus och hyreskåkar, de springer i elljusspår eller krökar på sunkpub. De lever sina liv. Men där Ove i någon mån sökte sig fram bland figurernas inre, i alla fall huvudpersonens, så är klippdockorna i Björnstad skarpare utskurna. Förlaget skriver att detta är Backmans ”allvarligaste roman”.

Trots småort finns här alla typer, alla samhällsklasser. Men inga gråzoner, man bor på Höjden eller i Sänkan, eller mittemellan, man är si eller så. Man har, eller saknar, en exakt kalibrerad moralisk kompass i själen och ”björnen i bröstet”. Oavsett ålder. Man är god eller ond, feg eller rak, äkta eller falsk.

Det händer massor under veckorna kring Matchen. Dramatiska, livsavgörande skeenden definierande för om man har den där kompassen i sig eller inte. Det mesta kommer att kretsa kring ett vidrigt brott, ett brott där juridiken ska kalla en 17-årig förövare för ”pojke”, medan hans 15-åriga offer benämns som ”den unga kvinnan”. Och som kommer att påverka inte bara de två, utan hela samhället.

Fredrik Backmans sympatier är mycket tydliga. För att vara halvung före detta magasinsjournalist och älskad bloggare som blivit ofattbart framgångsrik romanförfattare framstår han som närmast ointresserad av ryggdunkningar. I en fruktansvärt lång intervju i Di Weekend i höstas sade han att han är mest intresserad av människor över 55 och under 10, för att dessa i högre utsträckning skiter i samhällets premisser. Det hedrar honom och torde vara rätt ovanligt i en svårt behagsjuk mediebransch i en huvudstad besatt av att vara ”rätt”; att bry sig om platser och personer som inte riktigt räknas.

Men bakgrunden i spalter och blogg har gett Backmans författarskap annat. Ett uppenbart versmått som skulle kunna uppfattas som tröttsamt när det har upptäckts bakom det flyhänta, rytmiska språket. Tusen metaforer, massor av romantik och sentimentalitet, bröst som brister och hjärtan som slits itu. Och: fingertoppskänsla. Så exakt tycks han veta hur svenskt vardagsliv levs, eller i all fall hur vi tror att det levs, så om han i stället för böcker hade skrivit låtar, legat på Svensktoppen, skulle han heta Tomas Ledin.

Detta är första delen i en serie. ”Björnstad. Andra säsongen” kommer nästa år. Räkna med att Björnstad växer, bortom bokformatets gräns.