Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Gingarderoben av Leslie Jamison

Missbruksskildring. Varmt och ordrikt om USA:s utslagna kvinnor

Roman

Leslie Jamison

”Gingarderoben”

Övers. Sofia Nordin Fischer

Weyler, 350 sidor

Gingarderoben, det är en garderob full av gin. ”Tomma tvåliters ginflaskor, alldeles för många för att räkna.”

Författaren Leslie Jamison är född 1983, akademiker och kolumnist i New York Times. I den omtalade essäsamlingen ”Empatiproven” som kom på svenska i november 2016 utvecklar hon en del av de tankar som prövas i romanen ”Gingarderoben”, som hon skrev före essäsamlingen. En lite speciell moralfilosofisk roman, skriven i en bildrik och ymnig amerikansk stil.

Det tar en stund att komma in i ordsvallet där ingen observation är liten nog för att den inte ska bildsättas med stor energi. Men när man väl vant sig vid att more is more, inte mindre, finns det ett budskap därinne. Och det handlar om godhjärtade människor. Att de finns, och att de skapar mening.

Den obehagliga upptäckten av garderoben i husvagnen där ”luften stank som andedräkten från ett fyllo” görs av Stella, som letat upp sin uppsvullna alkoholiserade moster Tilly. Hon bor i en trailerpark och har släppt alla tankar på att komma tillbaka till livet. Hennes kropp är deformerad och hon bara dricker.

Innan Stella tar sig an sin moster, som levt ett liv som prostituerad och knarkare, tog hon hand om sin mormor Lucy den sista tiden, tills hon dog. Stella hade inget val, kände hon, slutade på sitt arbete och tog denna uppgift till sig. Hon försökte få sin upptagna och kyliga mamma Dora att bry sig om sin egen döende mor. Till sist kom hon.

Romanen är växelvis berättad av Stella och Tilly, det är genom dem som historien gestaltas och värderas och det är genom dem som den blir så varm och mänsklig. Tilly har hamnat i extremt fattiga miljöer, white trash, med missbruk och prostitution. Men hon blir romanen igenom en levande, kännande människa, som det finns anledning att bry sig om.

Den blicken på Tilly får man framför allt genom Stella, som låter medkänslan styra. Hon försöker få henne att sluta dricka och pröva något annat än den miserabla tillvaro hon har skapat åt sig själv.

Stella uppfattas inte särskilt stark eller krävande, hon hukar under sin kompetenta, snygga mamma och vet inte riktigt om hon gör rätt som väjer att hjälpa andra på det här sättet. Men hon kan inte låta bli. Hur ska det gå för dem annars? Både mormodern och mostern hade levt ovärdigare utan henne. Det är inte så att det går särskilt bra, det är ingen solskenshistoria det här. Men man får syn på en mänsklighet, som letar sig fram. Och den värmer.

Mina problem med den här sympatiska boken är omständligheten i berättandet och övertydligheten i de uppskruvade bilderna och metaforerna. Rappa formuleringar som att mamman såg hennes pappa som ”ett avtal som hon hade lyckats ta sig ur” men som Stella ”skulle få dras med länge än” tar till sist ut varandra. Språket är poröst.

Men det är småskurna invändningar. Författaren, som själv kämpat med sitt missbruk, har erfarenheter och insikter att förmedla. Och det mest väsentliga hon säger är att det finns hyggliga, icke-cyniska människor, som vill hjälpa andra utan egen vinning. De har svårt att se andra människor lida utan att vilja göra något. En mänsklig instinkt värd att tro på.

I kväll kl 19.30 intervjuas Leslie Jamison av journalisten Mona Masri på Kulturhuset i Stockholm.