Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 19:40 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/god-faith-identity-from-the-ashes/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

”God, faith & identity from the ashes”

En mosaik av kakelkonst av barn på Minnesmuren på Förintelse­museet i Washington, USA.
En mosaik av kakelkonst av barn på Minnesmuren på Förintelse­museet i Washington, USA. Foto: Chuck Pefley/Alamy

De som har ärvt Förintelsen. I ”God, faith & identity from the ashes” ­berättar barn och barnbarn till överlevande vad liv är. Anita Goldman har läst ett ­magnifikt vittnesmål om människans suveräna frihet att välja vad hon gör med sitt lidande.

Essäer

Red. Menachem Z Rosensaft
”God, faith & identity from the ashes. Reflections of children and grandchildren of Holocaust survivors”
Förord: Elie Wiesel. Jewish Lights Publishing

Jag läser den nyutkomna mastodontboken ”God, faith & identity from the ashes. Reflections of children and grandchildren of Holocaust survivors (”Gud, tro & identitet. Betraktelser av barn och barnbarn till överlevare från Förintelsen”) under en mycket laddad höst och vinter; först de fruktansvärda terroristdåden i Paris, sedan uppmärksammandet av 70-årsdagen av Auschwitz befrielse. Den senare fokuserar på ondskan och lidandet och verkar ibland inte riktigt ta till sig eller nog förundras över och understryka de överlevandes och deras barns ofattbara vitalitet (många namnkunniga svenska exempel kommer för mig, listan är lång och imponerande). Den förra tenderade också att fokusera på ondska och lidande. I flera fall på förövarnas lidande, vad de utsatts för i det franska samhället, hur de lidit under västvärldens förtryck, i utanförskapets betonggetton, av bilderna från Irakkriget och så vidare. Det är som om vi i vår vilja att förstå det som sker i världen går till överdrift och hamnar i en analys av våldet som till slut, uttalat eller outtalat, blir en ursäkt för det.

Eller som om funnes det två måttstockar. En för judar som förväntas ”ha lärt sig” av sitt lidande och därför förväntas uppträda upplyst. En för utsatta socialt svaga och/eller ”icke-vita” grupper som utsatts för systematiskt lidande och vars våldshandlingar eller icke-sociala uppträdande analyseras i en kontext av förväntan eller åtminstone förståelse för att de tar till våld ”i sin frustration”.

Jag raljerar inte över de senare förklaringsmodellerna, snarare tror jag ofta på dem. Men i ljuset av denna linje och ton i det offentliga samtalet upplever jag att boken ”God, faith & identity” är ett såväl aktuellt som ett viktigt och magnifikt vittnesmål om människans suveräna frihet att välja vad hon ska göra med sitt lidande.

Ta till exempel Yaffa Singer som föddes i ett lägrer för överlevande (Displaced person camp), skapat i koncentrationslägret Bergen-Belsen efter att den brittiska armén befriat lägret från nazisterna den 15 april 1945. Hennes föräldrar var ännu unga, de hade varit aktiva i sionistiska föreningar innan kriget. Redan under de första dagarna i frihet och ännu bakom taggtrådsstängsel, kämpande mot vitt spridd tyfus och innan de haft tid att begrava alla de döda, deltog Singers föräldrar i organiserandet av en grupp av unga överlevande som kallade sig Shéerit ha-Pletah (Den överlevande lämningen). Redan efter två veckor hade dessa ungdomar organiserat en tidning, strukturerat arbeten i lägret, startat en teater, en vårdcentral, yrkeskurser, insamlande av kläder och så vidare. Deras mål var att återvända till normaliteten och återbygga ett liv för sig själva och för de andra överlevande.

Singer själv är psykolog och har varit chef för den israeliska armens klinik för posttraumatisk stress. Hon har arbetat med soldater och överlevande från Förintelsen och föreläst såväl utomlands som i Israel där hon lever. Singer är ett av närapå nittio barn eller barnbarn till överlevande som medverkar i boken, de kommer från sexton länder på sex kontinenter. De är alla etablerade, framgångsrika, engagerade och kreativa människor; läkare, psykologer, forskare, författare, rabbiner, filmskapare, en bankir, en före detta chef för den israeliska säkerhetstjänsten, chefredaktören för en av Europas viktigaste tidningar – Die Zeit, en före detta brittisk utrikesminister och till och med en sexterapeut.

Den sistnämnda, Esther Perel, som skrivit bestsellern ”Mating in captivity. Unlocking erotic intelligence” vilken översatts till tjugofem språk – av vilka hon själv talar nio flytande – är par- och sexterapeut från New York: ”För mig har förmågan att finna ett samband mellan min familjs historia av lidande och död och sexualitetens erotiska dimension som ett uttryck för verklig livaktighet, varit en uppenbarelse som har format och fortsätter att forma vem jag är och vad jag gör.”

Perel finner direkta samband mellan sitt kliniska arbete och familjens öde:

”Jag var inte endast en dotter till två personer, jag var en symbol för överlevnad och återfödelse för föräldrar som förlorat tvåhundra anhöriga under de mest fruktansvärda omständigheter. Det resulterade i att jag, från det ögonblick jag föddes i Antwerpen, visste att mitt liv var större, viktigare än jag själv var. Jag gavs namnet av någon som gått förlorad. Min själva närvaro på jorden var ett bevis på att avhumaniseringen och döden inte segrat, att jag andades var argumentet för att glädje kunde existera, måste existera. Mina föräldrar ville inte endast överleva, de ville återknyta till vitalitet, till livet.”

Det är just den oerhörda vitaliteten i denna textsamling som förbluffar, mer än den sociala framgången. De som fötts ur askan – många bokstavligt talat, som Yaffa Singer – är fulla av kraft och ett flertal har i solidaritet med de överlevande behållit och till och med förstärkt sin judiska tro. Så gott som alla har i sin gärning sträckt ut handen mot de lidande och behövande. Ett typiskt exempel i boken är advokaten Eddy Neumann, som anlände till Australien 1951 (hans far ville komma så långt bort från Europa som möjligt) med sina föräldrar. Som ung jurist blev mötet med den djupa rasismen mot ursprungsbefolkningen, som sågs som en mindervärdig ras och som utsatts för utrotning, tvångsförflyttning och förvägrades utöva sin kultur, avgörande. Det ledde till en livslång aktivism i ledande ställning för dem som nu hotades på det vis som hans föräldrar en gång hotats.

Neumann är en representant för det som på hebreiska kallas tikkun olam (att reparera världen) och som är en av de fyra huvudrubrikerna i boken (de andra är ”Gud”, ”Tro”, ”Identitet” och ”Minnets arv”).

Det var först år 1977 när Helen Epstein publicerade den banbrytande artikeln ”Förintelsens arvtagare” i New York Times som begreppet ”andra generationen” blev uppmärksammat. Senare utkom hennes bok ”Children of the Holocaust” som snabbt spred sig över världen, den utkom på svenska 1990 ”De överlevandes barn. Möten med andra generationen ” (Natur & Kultur).

Sedan Epsteins vägröjande bok har mycket skrivits om hur barn- och barnbarn påverkats av att ha föräldrar som utsatts för ofattbar utsatthet, förödmjukelse och lidande. Det stora flertalet av dessa har haft en psykologisk inriktning och fokuserat på det problematiska och negativa. Även skönlitteraturen har med rätta visat på överbeskyddandet, tystnaden, rädslan, tvånget att vara lyckad och lycklig som symbol snarare än som individ, oförmågan att göra uppror mot föräldrar som lidit så och så vidare. David Grossmans bleka hjältar i till exempel romanen ”Se uppslagordet: Kärlek” är ett typiskt exempel, känt av många svenska läsare.

Men i ”God, faith & identity from the ashes” är det i stället den vidunderliga vitaliteten och livsdugligheten och förmågan att engagera sig i andras lidande som står i centrum. Som författaren och Nobelpristagaren Elie Wiesel skriver i förordet: ”Jag har lärt att lidandet i sig självt måste ses som ett verktyg, inte som ett fängelse. Och jag har lärt mig att lidande inte förlänar privilegier; det som betyder något är vad vi gör med lidandet. Vi skall aldrig åkalla lidandet för att skapa mer lidande. Utan precis tvärtom. Vi åkallar det för att begränsa lidandet, för att utrota det.”

Själv tror jag inte att lidandet kan utrotas och kanske inte heller förklaras. Det är, synes det mig, en integrerad del av mänskligt liv och mänsklig erfarenhet. Men frågan om människans frihet att välja ställs i det allra skarpaste ljuset just i förhållande till lidandet och kanske mer än i förhållandet till ondskan. Det oerhörda livsmodet hos Yaffa Singers föräldrar och viljan att hjälpa andra och hennes sätt att föra detta arv vidare i sitt eget liv och gärning har vidgat mina föreställningar om Bergen Belsen. Detta fasans universum i nordvästra Tyskland kunde också vara miraklets och trons plats. Det är ett utmanande och hoppfullt vittnesmål.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.